Utanför Västerås domkyrka står biskop Johannes Rudbeckius. Han brukar omtalas som den svenska välfärdsstatens grundare och de fattigas beskyddare. Under 2019 visas en utställning om Johannes Rudbeckius i domkyrkan. [AL1] Vem var egentligen denne Rudbeckius?
Första gången Rudbeckius klev in i mitt liv minns jag precis. I slutet på januari varje år brukade pappa åka på Hindersmässan i Örebro och jag fick följa med. Vi började alltid ute på Nerikes Maskin i Ormesta, för pappa ville se de senaste jordbruksmaskinerna. Där träffade han bekanta och där drack de kaffe. Jag fick festis och Mariekex medan pappa slog sig i lag med nya och gamla bekanta. Jag visste att det kunde bli långa samtal när bönder träffades, så jag hade garderat mig med en bok. Jag gick på mellanstadiet, kanske i femman, så det var en bok om Närke. Till slut gick jag före in i bilen och satt i baksätet och läste medan pappa pratade utanför på parkeringen. Kapitlet jag hade slagit upp handlade om kända närkingar. Där fanns en målning av en man med långt skägg som hade varit biskop i Västerås, läste jag. Han var också grundare till en lång rad viktiga institutioner i Sverige som skola för flickor, folkbokföringen och gymnasiet. Det stod att han hette Johannes Johannis Rudbeckius och var född i Ormesta by i Almby socken i Närke.
- Ormesta i Almby, är inte det här? tänkte jag.
Jo, det var det. Jag befann mig i Ormesta by när jag första gången läste om Rudbeckius. Här var det han föddes år 1587. Här var platsen.
Det där med att en plats är påverkad av personer ger en särskilt tyngd åt geografin. På latin heter det Sensus Loci, platsens känsla. Platser förmedlar känslor när vi får veta om de människor som levt där. När jag flyttade till Västerås och började upptäcka Västerås stift, fick jag snabbt en aning om stadens och stiftets speciella känsla. Kombinationen av att stå stadig mitt i historien och att samtidigt vara i framkant, det är en anda som präglar både Västerås stad och stift. Att vara hungrig på framtiden när man är rotad i historien, det är min djupaste känsla av Västerås stift: Gotiska altarskåp och atomforskning, kyrkbåtar i Siljan och High Tech på ungdomsgudstjänsterna, folkdräkter och hip-hop, den mixturen blandar sig just här. Den speciella känslan i Västerås stad och stift, den har ett namn. Det namnet är Rudbeckius.
Den femte september 2019 har 400 år gått sedan Rudbeckius år 1619 anlände till Västerås. Då var han änkeman och barnlös, 38 år och med erfarenheter från skilda håll. Åren innan hade han varit professor i matematik, genomfört en ny bibelrevision, fungerat som Gustaf II Adolfs själasörjare, stridigt och kämpat som rektor för Uppsala universitet, samt mäklat fred. Fred hade han knappast uppnått vid Uppsala universitet, för där går han till historien som en av de mest konflikttyngda rektorerna genom historien. Freden gällde Ryssland. År 1617 hade Sverige utvidgats med Ingermanland och Karelen, två ryska provinser där det bodde en stor rysk-ortodox befolkning. Det var Rudbeckius som skrev dokumentet vid freden i Stolbova och det gäller fortfarande som ett de tidiga ekumeniska deklarationerna i Västerlandet. Segrarmakten Sverige garanterade nämligen religionsfrihet för områdenas ortodoxa invånare. Enligt dokumentet skulle ortodoxa bekännare få behålla sina präster och fira sina mässor utan inskränkning. Till och med klostren fick finnas kvar.
I vår egen tid, när religionen åter hamnat i storpolitikens centrum, är det viktigt att påminna om dokument som det från Stolbova. Ifall dagens extremistgrupper hade följt riktlinjerna från Rudbeckius, då skulle de ha respekterat människor med annan tro. Det hade gjort skillnad för dagens orientaler, och kanske hade dessa sluppit fly från sina hemländer. När den syrisk-ortodoxa Patriarken Ignatius Aphrem II av Antiokia besökte Sverige sista helgen i september förra året, valde han att komma till Västerås. Han bad vid Rudbeckius grav och öppnade därefter Rudbeckiusutställningen i domkyrkan. Den kvällen skedde det svenska uruppförandet av Judith Binghams konsertverk för orgel och stråkorkester: Jakobs stege, i närvaro av patriarken. Därmed inlededde besöket Rudbeckiusåret. [AL2]
Hans Helighet Ignatius Aphrem II stannade vid Rudbeckius staty utanför domkyrkan i Västerås. Statyn står på Domplatsen mellan biskopsgården och domkyrkan. Bronsskulpturen avtäcktes 1923 till trehundraårsjubileet av att Rudbeckius öppnade Sveriges första gymnasium. Carl Milles heter skulptören och han var noggrann med symbolerna. Högst upp lyser Nådens sol och längst ner står en högstämd devis som berättar om biskopens förtjänster i en stegrande värdeskala som slutar med det viktigaste:
”… de värnlösas beskyddare.” De orden stämmer verkligen och det märks tydligt att han satte värnlösa och fattiga människor i centrum för sitt uppdrag. Om inte annat så framgår det av hans dagbok för den består till stor del av listor där han skrivit upp alla behov som skulle åtgärdas. Det är medellösa änkor i Vika socken, föräldralösa barn i Leksand, pengar till lärare, tak till fattigstugor och så vidare. Bronstung och stadig i sina höga kragstövlar står statyn av den gamle biskopen och vakar över alla utanförställda, tilltufsade och fattiga i det vidsträckta stiftet.
Däremot tänkte inte skulptören på Rudbeckius fru. Hon har inte fått någon staty, men just i vår tid är Café Malin uppkallat efter henne. Under sitt första år som biskop i Västerås uppvaktade Rudbeckius Malin Carlsdotter Hising, som var dotter i prostgården i Fellingsbro, ett av landets rikaste och mest eftertraktade pastorat. Malin hade fått lära sig att vara husmor och chef för ett stort hushåll med både anställda och daglönare, hon kunde berätta om förbundstanken i Hebréerbrevet, likaväl som hon kunde kavla upp ärmarna och hugga i. Av den likpredikan som hölls när hon avlidit får vi veta att hon var bokligt lärd och gärna studerade. Malin var född till lärdom och ledarskap, omgiven som hon var av närstående med förtroendeuppdrag och höga utbildningar. Johannes å sin sida var son till en stadsskrivare och bonde med invandrarbakgrund. Släkten kom från Rudebaek på södra Jylland.
Vid 17 års ålder blev hon biskopinna i Västerås och hon var förmodligen lika skicklig att föra djupsinniga samtal med professorer från Tyskland som att ta hand om råmjölken när en ko kalvat. Det var sådant en prostdotter skulle kunna. Hon blev mor till elva barn under sina 27 år i biskopsgården. Att hantera social kontroll var viktigt för en biskopsfru och det hade hon säkert fått lära sig den hårda vägen under barndomen i Fellingsbro, där hela bygdens ögon var riktade mot prostgården. I varje steg hon tog under resten av sitt liv var hon påpassad av husfolk och stadsbor, ständigt granskad som om hon hade varit en kunglighet. När hon anlände till en gudstjänst eller torgmarknad, var det ingen som undgick henne. Det finns ett bevarat porträtt av Malin Carlsdotter Hising. Det hittades på 1930-talet och låg hoprullat på vinden till Västerås läroverk. Där är Malin klädd i en mörk dräkt med lyster som sammet. Hon har ett pärlemorskimrande sidenförkläde och en stor rundkrage enligt tidens mode. På huvudet bär hon en vid huvudbonad som täcker allt hår. Händerna är knäppta som till i bön och det är sannolikt en bönbok hon håller i sina händer. Det mest anmärkningsvärda är guldet. Hon har fyra ringar med ädla stenar, ett treradigt guldhalsband, ytterligare ett halsband på bröstet, samt tjocka länkar om både handleder och midja. Gick hon runt i den där utstyrseln var det ingen som behövde tvivla på hennes ställning i samhället. För ställning hade hon. I likpredikan berättas om hennes förtjänster som mor, kristen och ledare. I hennes chefskap för det stora hushållet med de elva barnen och dalfolkets och västmanlänningarnas alla förväntningar, var hon också en andlig ledare. I likpredikan får vi veta att hon undervisade biskopsgårdens folk i kristen tro och varje år såg hon till att deras kunskaper förhördes av församlingsprästen. ”Til samma Enda hafwer hon ock dagheligen dags hållit Morgon och Aftonböner uthi heela sitt huus nährwaru medh största Andächtigheet och Gudheligheet.”
Det behövdes en stabil hemstruktur för att bära den verksamhet som Johannes Rudbeckius startade. Sveriges första skola för flickor drevs i bostaden, sannolikt med Malin som rektor. Även konflikterna som biskopen drog på sig måste ha krävt rejäl stöttning från den närmaste omgivningen. Han var helt orädd att tala överhet och stormän till rätta och sin mest kända konflikt hade Rudbeckius med Sveriges rikskansler och egentliga regent, Axel Oxenstierna på Tidö. Under 1630-talet förde biskopen den krigströtta allmogens talan och krävde slut på krigandet. Han klev alltmer fram som ledaren för oppositionen mot Oxenstierna. Rikskanslern drömde om ett rådsstyre i kyrkan, där högadeln skulle fatta alla viktiga beslut. Rudbeckius svarade med ett absolut nej och han sa rakt ut att varken kyrkan eller landet behövde något adelsstyre. Kraschen mellan Rudbeckius och Oxenstierna blev total. Det var som när två noshörningar på avstånd står och frustar medan de laddar upp för en sammandrabbning där de med huvudena före galopperar rakt in i varandra. Omgivningen skakade omkring dem efter drabbningen och något adelsråd blev aldrig tillsatt i kyrkan. Rudbeckius blev heller aldrig utnämnd till ärkebiskop.
I sin filosofi var Rudbeckius aristoteliker. När Aristoteles ungefär 360 före Kristus började skriva det som skulle bli verket Metafysiken, talade han om substansen som något föränderligt och blivande. Föreställningen om den föränderliga substansen tillämpade Rudbeckius på skolbarnen och menade att även de hade en substans som kunde förändras. Det skedde genom bildning och fick barn bildning så kunde de växa upp till reflekterande, ”bildade” vuxna.
Det är lätt att sympatisera med Rudbeckius höga tankar om både barn och bildning. Han verkar ha insett att det finns ett klart samband mellan bildning och välfärd och det är som välfärdsstatens grundare Rudbeckius framför allt förtjänar en plats i historieskrivningen. I vår tid, när den kristna bildningstraditionen så ofta blockeras, är det spännande att uppleva hur Rudbeckius inspirerar nutida skolledare på Rudbeckianska gymnasiet: Rudbeckius höga skattning av utbildning och hans omsorg om de svaga är mitt i dagens debatt om värdegrund och människosyn. Rudbeckius hade djup kristen förankring när han organiserade skolor, fattigvård och fortbildningar, kulturminnesvård, musikundervisning och pensioner. Han öste ur rika källor när han förutom alla insatser inom vård, skola och omsorg, även lade han grunden till Sveriges folkbokföring.
Sina sista år i livet var han uttröttad av arbete och konflikter, idag skulle vi kanske säga utbränd. År 1642 önskade han att få avgå, men stiftets präster protesterade och hävdade att de vill behålla sin biskop. De sista två åren kom Rudbeckius inte upp ur sängen och han avled i Västerås biskopsgård den 8 augusti 1646. Därefter gick Malin Carlsdotter Hising tre år i änkedok innan gravkryptan i domkyrkan än en gång öppnades och hennes kista sänktes ner.
Nådens sol lyser också i vår tid. Domplatsen mellan biskopsgården, Café Malin och domkyrkan, har kommunen grävt upp. När gatstenen lades tillbaka blev det i mönster av den Nådens sol som Rudbeckius ofta använde som sitt sigill. Samtidigt kanske strålarna ska tolkas som en ringblomma – Rudbeckius använde även den som sitt kännemärke. Blommor hör till arvet efter Rudbeckius och i den generösa rabatt som blommar mot biskopsgårdens sydvägg ut mot Biskopsgatan har vaktmästarna Sirpa Lundquist och Stefan Berglin planterat ett hav av brandgula rudbeckior. Rudbeckia Laciniata heter den på latin och namnet fick den av Carl von Linné som ville hylla två av sina lärare och förebilder: Olof Rudbeck den äldre och den yngre. De var far och son, barn och barnbarn till Malin och Johannes i Västerås.
Rudbeckian sprider minnet av det gamla biskopsparet i Västerås stift över världen. Jag var i USA och skulle köpa en blomma som present i en handelsträdgård. Det första jag såg var rudbeckior som lyste runt entrén och jag frågade trädgårdsmästaren vad de blommorna heter på engelska. Hon svarade:
- Rudbeckia, of course.
Mikael Mogren