Text: Joh 4:5-26
Hörde du samtalet mellan kvinnan och Jesus?
Det är ett rätt långt samtal. Och Jesus visar hur viktigt samtalet är för att tron ska växa och fördjupas.
Hur talar vi om tro idag? Hur talar vi ö h t med varandra?
Risken för ”jag har rätt och du har fel”-diskussioner tycks mig stor. Hur uppfattar du det? Jag tänker att i vårt samhällsklimat med ogenomtänkta hårda kommentarer och ”trollande” (Troll på nätet som sprider falsk information för att hävda en åsikt) så blir samtalet ännu viktigare än vi i förstone tänker.
Vilka är det som talar med varandra?
Jesus – en judisk man av ”rätt” ursprung.
En samarisk kvinna – av ”fel” ursprung. Men vänta nu – var det inte hon som var sexuellt omoralisk? Vilken tur att Jesus förlåter henne!(Är det så vi ser henne?) Men hur kommer det sig?
För att kvinnor antingen är horor eller madonnor? Det troliga är att hon är änka eller frånskild för att hon inte kunde få barn, (kanske hennes första mans bröder en efter en, har gift sig med henne när hennes förste man dött, enligt traditionen). Att hon är lämnad ensam för att ingen ville ”smittas” av hennes olycka. Kvinnan som blir befriad från skammen som lagts på henne och som hon också bär inom sig. Kvinnan som tar sin längtan på allvar och stannar kvar i samtalet.
Kan vi svara som Jesus? Med respekt, ömsesidighet och lyssnande, med tilltro till att hon har något att säga? Utan fördomens mörka glasögon?
Samtalet är livsviktigt för tron och för vårt samhälle. Samtalet är avgörande för att vi ska få kontakt med livets källa.
Vi lever i en tid när samtalet behöver odlas och uppvärderas. Vi behöver söka samtalets mötesplats, praktisera det, längta efter det och leva det. För utan ett levande samtal så förlorar vi intimiteten och förståelsen, vi förlorar kontakten och medkänslan, vi förlorar en viktig kraftkälla.
Utan ett verkligt samtal så är risken stor att vi blir främlingar för varandra och att distansen mellan oss ökar.
Det är inte konstigt att Jesus är så engagerad och vill samtala. Johannesevangeliet betonar att tro är relation och relation skapas genom kommunikation, inte distans, inte genom att slå argument i huvudet på varandra, inte genom att utöva makt.
Det spelar roll att Jesus visar vem han är, för henne, genom samtal. Att hon får syn på vem Jesus kan vara för henne genom samtal. Hela samtalet är tydlig bild vad en sann relation är, hur den ser ut. Den är ömsesidigt ärlig och båda visar sig sårbara, visar sin sårbarhet, de lyssnar till varandra och visar varandra respekt.
För det första – samtalet börjar med en ömsesidig sårbarhet. Jesus är törstig och behöver hennes hjälp att få vatten och hon behöver det levande vattnet som endast Jesus kan ge henne. Det är här ett verkligt samtal. Ett samtal som berör – måste börja – i ömsesidig sårbarhet, i att båda blir sedda och erkända, kanske avslöjade och synliga inte bara med de behagliga sidorna, med dem vi vill visa utan också dem som är vår skam, vår sorg, vår förlust, vårt misslyckande. Det är inte många samtal som börjar där, men ett samtal om tro, ett teologiskt samtal måste börja där eftersom detta är grundläggande för vem Gud är. Den ömsesidiga sårbarheten – Gud blir ju människa.
För det andra – det är betydelsefullt att ställa frågor i ett samtal. Utan att ha bestämt sig för vad som är det rätta svaret, inte frågor för att verka artig. Utan frågor som är nyfikna och intresserade av den andra, en längtan efter att förstå och få kunskap. Kvinnan vid brunnen är full av frågor, eftertänksamma frågor som betyder något för henne och som öppnar för att Jesus ska avslöja för henne vem han är.
Jesus bekräftar frågorna, avvisar dem inte utan bjuder in henne att fråga. Gud vill att vi ska ställa frågor därför att frågor stärker relationen.
Och egentligen vet vi ju detta. Hur frågorna som aldrig blir ställda skapar avstånd, bristen på nyfikenhet stänger dörrar både inom oss själva och andra. Varje människa som lever i någon form av relation vet detta. Hur vänner som slutar fråga varandra har tappar bort varandra, hur syskon blir mer distanserade för att nyfikenheten inte längre finns, hur tystnaden breder ut sig mellan oss när ingen vågar vare sig lyssna eller ställa frågor. Vi har glömt den ömsesidiga sårbarheten, vi gömmer oss istället för att vara ärliga, istället för att vara nyfikna, istället för att lyssna och vara kvar.
För det tredje – samtal som bygger på genuint intresse tar tid. De tar tid därför att frågorna kanske måste ställas flera gånger för att vi ska förstå och inte missförstå, orden kanske behöver omformuleras för att det ska bli klarare. Den samariska kvinnan förstår inte vad Jesus säger med en gång, men det stoppar henne inte och Jesus avvisar henne inte för att inte fattar med en gång. Jesus stannar kvar och fortsätter lyssna, fortsätter att visa på Guds hjärta så det ska bli synligt för oss alla hur överflödande Guds kärlek är.
För det fjärde – när det handlar om att tala med Jesus eller att tala om Jesus så kan vi förvänta oss att bli överraskade. Håll ditt hjärta öppet för att Gud ska ge dig något nytt, något du kanske inte har erfarit förut. I Johannesevangeliet är kvinnan vid Sykars brunn den första människan som Jesus visar sin sanna identitet för – det är faktiskt inte hans eget folks ledare eller ens lärjungarna utan för en människa som varken har religiös, social eller politisk makt, en outsider.
Detta är vem Gud ÄR. Jesus svarar ju också med orden det Är jag. Och det spännande är att i samtalet så förändras kvinnan – hon går från skam till upprättelse, från ensamhet till kontakt, från avvisad till delaktig i Guds rike, från övergiven till funnen!
Så låt oss samtala så Gud kan beröra oss och gemenskapen öka!
Lotta Miller/präst