Text: Luk 3: 15-17, 21-22.
Vem är jag?
Den frågan ställer sig många unga människor. Det gör att en del ger sig ut och testar saker för att se: Vem är jag? Frågan kan komma om livet som vuxen förändras radikalt: Vem är jag nu? När allt är annorlunda.
I vårt västerländska samhälle är individualitet, d v s att vem är jag i mig själv, central.
Vi talar om varje människas ansvar och rättigheter, det hör ihop med demokratin. Vi talar inte om familjens eller folkets ansvar och rättigheter. Det är både på gott och på ont, mest på gott.
Men vi har tappat mycket av vår historiska identitet, familjeidentitet. Förr var man torparens dotter och skomakarens son. Det gav trygghet men låste också fast människor.
Man skulle förbli vid sin läst, som skomakaren.
Samtidigt behövde en människa inte kämpa för att höra till, utan hade en klar identitet, hemhörighet. Går det att hitta en väg som inte hamnar i individualitetens dike, men inte heller leder till att bli fastlåst i historien?
Kan mötet mellan Johannes Döparen och Jesus säga oss något?
Jag hittade tre tankar om mod.
Modet att vara ödmjuk
Johannes Döparen har en tydlig identitet. Det vi ser framför oss är en människa som inte tvekar att säga sin mening, som verkar stark och som säger obehagliga sanningar. Han tiger inte utan vågar utmana makten, han talar om orättfärdigheten utan att mumla.
Johannes Döparen har en uppgift. Hans liv har en mening utanför honom själv.
Vissa av oss kan avundas honom att allt verkar så tydligt och klart
Men även han ställer frågor – Är du den som ska komma?
Även hos honom finns frågor och tvivel – det är en del av att vara människa.
Johannes är en förebild genom sitt mod att våga tala om orättvisorna.
Han verkar orädd.
Men det mod som jag vill ta fram idag är hans mod att vara ödmjuk.
Johannes har nått framgång, många människor kommer med förväntan för att höra honom tala. Frestelsen finns där att säga att han själv är Messias. Så bra tycker folket att han är.
Och istället så svarar han: ”Jag döper er med vatten, den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar.”
Han har modet att vara ödmjuk. Han tar risken att folket ska tycka att han faller i anseende. Han är så fri, att han inte måste hävda sig själv utan kan avstå. Han är fri att tjäna. Han vilar i att vara Guds tjänare.
Det slår mig hur mycket i vår tid som handlar om att ropa högst och synas mest. Och jag tänker att om livet är en scen där vi ständigt ska hålla en monolog, så tömmer vi långsamt oss själva på innehåll.
Johannes var fri att växla mellan att tala och att lyssna, att träda fram och att tjäna därför att hans identitet inte var rotad i hans prestationer utan i tillhörigheten till Gud.
Modet att vara mänsklig
I sökandet efter vår identitet så hyllar vår tid att vi ska söka det individuella, vi ska vara speciella och skilja ut oss från alla andra på olika sätt t ex genom kläder. Vi ska välja allting själva – då är vi fria. Och det gäller att inte bara göra som alla andra.
Men vårt ivriga väljande av allt möjligt leder inte till originalitet, leder inte till lycka, utan till att individualiteten försvinner och det innebär också mycket stress. Kanske det går att tala om en massidentitet? Hur tänker du?
Jesus går in under samma villkor som alla andra människor, som du och jag – där vid Jordanfloden. Han låter döpa sig, trots att han ju verkligen var mycket speciell. Han är ju Guds son, han har inte handlat fel, inte syndat och behöver ju egentligen inte döpas för att omvända sig och ändå låter han döpa sig!
Jesus visar inte sin gudomlighet genom att säga: Det här behöver inte jag göra, för jag är speciell. Ni andra kanske måste det, men inte jag. Han säger inte: Jag är störst, bäst och vackrast.
Jesus går in under samma villkor som du och jag, han har modet att vara mänsklig helt igenom och det är gudomligt.
Jesus visar inte sin gudomlighet genom att göra sig själv exklusiv i dopet, utan genom att dela det mänskliga livet helt och fullt.
Det är när Jesus väljer att gå in under våra villkor, väljer det mänskliga – det sårbara, ofullkomliga och haltande mänskliga livet – som hans gudomlighet blir synlig.
Det är bara vi människor som kan vara omänskliga, d v s tappa vår mänskliga identitet och bli onda.
Jesus förblir hela tiden mänsklig och i det är han gudomlig.
Och jag kan inte låta bli att tänka, att det är när vi inte står ut med vår egen sårbarhet, ofullkomlighet och maktlöshet som vi riskerar att göra ont. Vi vill skaffa oss makt, glans och perfektion.
Kanske du och jag inte behöver vara så rädda för att förlora oss själva i mängden. Utan att vi kan öva oss i att vara mänskliga och då är vi unika.
Det är bara ondskan som är likadan varje gång, den vill skada och döda
Den danska teologen KE Lögstrup skrev så här: ”Ondska är ande utan kropp. Ondskan är en tillintetgörande makt, och det är kroppsligheten som ska förstöras, dödas.”
Det är när vi tappar bort vår egen sårbarhet, när vi glömmer att det gör ont på den andres kropp som vi förlorar vår verkliga identitet, . Detta att vara människa tillsammans inför Gud.
Modet att vila
I evangeliet för söndagen så talar Johannes med kärva ord om att rensa och bränna. Det låter hårt och kanske du undrar vad detta är för något?
Och för mig får orden mening när jag kopplar tillbaka till Jesus – till att vara mänsklig. Att det är mycket som hindrar mig från att vara mänsklig både i mig och runt omkring mig och du kanske känner igen dig?
Allt det som får mig att vilja förneka mina begränsningar trots att kroppen säger stopp, allt det som får mig att inte stå ut med andras begränsningar.
Allt det som får mig att hålla fast vid en falsk bild av mitt liv och gör mig ovillig att ge upp och släppa för att bli fri och mänsklig.
Alkoholisten som inte vill kännas vid sitt missbruk och gömmer sig bakom att det bara är ”just nu” som jag behöver ett glas, jag kan sluta när som helst – kan ju faktiskt finnas på andra områden i mitt liv.
Tystnaden som lägger sig som ett lock över äktenskapet istället för att tala om hur det verkligen är.
Jag tror att det finns många illusioner som vi bär på som skulle må bra av att gå upp i rök och försvinna. Även om det kan göra ont. Jag behöver släppa, dö från vissa saker i mitt liv och ta emot liv och vila i Kristus, som alltid förblir mänsklig, och gudomlig i sin kärlek.
Vi får följa Jesus Kristus i dopets mönster, genom död till liv. Hans hela hans liv är dopets liv.
Jesus får höra i dopet: du är min älskade son. Det är hans djupaste identitet, den som bär och ger honom riktning. Så blir också vår identitet synlig i dopet: Du och jag är älskade av Gud. Guds älskade söner och döttrar. Det handlar inte om att bevisa en identitet, utan om att släppa taget och blir mänsklig tillsammans med Jesus. Frågan: Vem är jag? Får ett svar: Du är mitt älskade barn, svarar Gud.
/Lotta Miller, präst