Text: Matt 2: 1-12
Hur många av oss tar vår verkliga längtan på allvar?
Stjärntydarna, från området där Irak och Syrien ligger idag, var beredda på stora strapatser för att följa stjärnan.
De gav sig ut på en resa som de inte visste utgången av. Vad skulle hända? De lämnade sitt eget land och det de kände väl.
De sökte ett kungabarn. Och det var så viktigt att de var beredda att ge upp en del av sin bekvämlighet och trygghet för att följa sin längtan, sitt djupaste hopp.
Ta din längtan på allvar.
Hur många av oss tar sin längtan på verkligt allvar? Eller viftar vi bort den för att det är så mycket att göra, eller för att vi lärt oss att vi inte ska lyssna till den. Är det för någon av oss svårt att tro att just min längtan är viktig?
Jag tänker också att det finns många som vill lura oss att vår längtan handlar om det just de har att sälja. Reklamen vill locka oss att tro att köpandet ger lycka. Varför skulle annars reklamen hela tiden locka med bilder av människor som ser lyckliga och vackra ut?
Visst kan jag bli glad över att hitta en tröja jag tycker om och kan köpa, inte minst om jag har litet pengar. Och min djupaste längtan handlar inte om tröjor. Utan kanske snarare om mening, närvaro, sammanhang.
Det finns mycket som kan störa min längtan och göra att jag tappar bort den.
Stjärntydarna visste vägen till Judéen och Jerusalem. För visst måste en kungason födas i palatset i Jerusalem. Deras förutbestämda tankar om hur det borde vara gjorde att de inte hittade rätt.
Och visst kan jag känna igen mig i deras hållning. Hur lätt det är att låta mina tankar om hur det borde vara hindra mig från att verkligen fortsätta min resa och att lyssna till min längtan.
För om jag hade varit gift så skulle jag vara lycklig, om jag hade haft arbete skulle allt vara mycket bättre och om inte min maka hade dött eller mina barn tappat fotfästet så skulle …
Inget av detta vill jag rycka på axlarna åt och ändå – det går att gå dit stjärnan leder ändå, det går att söka en livsväg, inte utan umbäranden och problem, och det finns en väg.
Wilfrid Stinissen skrev: En människas djupaste längtan säger mer om hennes äkta väsen än det hon faktiskt presterar. Därför att längtan har med Gud att göra, längtan har med att vara Guds avbild. Ta den på allvar.
Längtans svar kommer kanske från ett annat håll än jag trodde.
Det är inte de skriftlärde i Jerusalem som kommer med det glada budskapet. Det är främlingar från ett annat land. Det är de som öppnar ögonen, de som man inte förväntade sig något av kommer med ett avgörande meddelande, med evangelium.
Jag undrar vad folket i Jerusalem tänkte? I alla fall Herodes och hans folk blev oroade. Deras positioner och idéer om livet var hotade av stjärntydarna, de främmande. Vem oroar dig på samma sätt? Vem rubbar din och min värld?
De främmande ger möjlighet till liv, till växt säger evangeliet idag.
Så gör Gud även med oss.
Tänk om Gud kommer från ett helt annat håll än vad du och jag trodde. Om Gud använder sig av helt andra människor och sammanhang än jag och du tänkt oss.
Vem skulle det förvåna dig mest om Gud använde som budbärare? Vilken grupp/ vilket folk tänker du och jag att det inte ska komma något gott ifrån?
Maria och Josef släppte in stjärntydarna. De lät sig beröras. De tog emot gåvorna. De bli en förebild för oss, hur vi som kristna människor kan förhålla oss till dem vi inte känner, till dem som är främmande, till det annorlunda. Tänk om det är Guds budbärare. Tänk om de har något livsavgörande att berätta, ge vidare. Istället för att skapa mer avstånd och öka på vår oro. Så låt oss i stället gå närmare och tala med varandra.
Herodes och hela Jerusalem med honom blir skakade och oroade. Deras värld ruskas om av österlänningarnas intåg i staden. Kanske var de invaggade i självtillräcklighetens trygghet som vi så lätt blir. En självtillräcklighet som gör alla andra till tjänare och inte självständiga individer som har något att säga oss, något att ge oss – något som vi kanske inte har tänkt på.
Självtillräckligheten som gör att vi vet bäst och ingen annan människa behöver, inte hennes tankar och åsikter heller, möjligen som leverantör av det vi vill ha och har bestämt.
Självtillräckligheten som tappar gemenskapen och som kräver
Behöver vi inte de som kommer utifrån? Det främmande som ser med friska ögon, som kan hjälpa oss att tyda tecknen i vårt eget samhälle?
Självtillräckligheten kan mycket väl vara religiös – jag vet hur det är så någon annan behöver jag inte lyssna till. En del av vår missionshistoria innehåller sådana drag och vår nutid. ”Jag har ju mitt på det torra, tillhör rätt sammanhang och har en genomreflekterad tro.”
Jag som intellektuell och modern människa klarar mig själv.
Hur ska Guds härlighet kunna beröra mig om jag är självtillräcklig, om jag redan vet hur allt ska vara? Om den jag inte känner, den främmande, det annorlunda inte får beröra mig, får skaka om mig? Då får ju inte Gud inte beröra mig, jag stänger till om mig. Gud är ju så mycket mer än det jag kan få grepp om. Gud är annorlundahet och det är vår räddning.
Jag ber: Gud kom med det jag inte känner och rör vid mig så jag förblir levande! Kristus kom till mitt hjärta!
Det främmande finns inte bara utanför oss – i andra människor, i andra kulturer, i andra politiska beslut, i andra traditioner.
Det finns också något vi gärna gör oss främmande för i oss själva.
Sidor som jag inte vill kännas vid, sidor som är svåra att ta till sig – jag är inte mig själv säger vi.
Det som jag inte vill ska vara jag, du inte vill ska vara du, det som vi håller ifrån oss.
För mig finns en stor utmaning som kristen människa att gå i närheten av det främmande i mig själv, det jag inte vill kännas vid.
Längtan kan vara en väg till liv.
Där finns en möjlighet till fördjupning, till växt som kristen människa – inte genom att förneka, utan genom att ta emot – detta är jag. Det är en process som ibland är svår och smärtsam, inte alltid vacker. men jag tror att på djupet ligger en möjlighet till växt, till liv som jag inte anar i mörkret, en möjlighet till läkning. En väg som vi inte går ensamma, Gud är med oss – Immanuel!
Våra sår ska vi inte förneka, utan ära – de är öppningar där Guds kärlek i Kristus Jesus kan fylla oss. Jesus hade ärr på kroppen även efter uppståndelsen – ingenting förnekat, inget glömt men läkt och helat.
Gud blev människa i Kristus Jesus – Guds ljus lyser mitt ibland oss och det främmande får bli del av oss, del av livet. Vi får göra som Maria och Josef – ta emot budskapet, ta emot glädjen och ljuset, ta emot Kristus.
Guds ljus lyser även när vi själva inte ser det. Gud vet i Kristus Jesus hur det är att vara människa därför får vi hoppas och tro på liv och växt på nytt och på nytt igen.
Ära åt Gud som blev ett sårbart barn för vår skull.
Ära åt Gud som sänder främlingen till oss med glädjebud.
Ära åt Gud som låter sitt ljus lysa för oss nu och alltid.
Lotta Miller/präst