Om levande och digital musik
Jag tror att jag upplevde digital musik i gudstjänst första gången för ungefär femton år sedan, i ett kapell i Lund. Kvinnan som avlidit, en vän till familjen, var musiker. Hon hade själv gjort många inspelningar, bl.a. när hon spelade cembalo. Jag minns att musiken gjorde henne synlig för mitt inre, sittande vid instrumentet, medan den spröda klangen fyllde rummet och skapade en känsla av hennes närvaro i rummet.
Det var självklart, i en för övrigt ganska opersonlig gudstjänst, med ett griftetal som uteslutande predikade Kristi uppståndelse, att musiken, både digital och levande, fick återspegla den avlidna. Jag tror att hon valt musiken själv, väl medveten om sin kyrkliga kontext och dess griftetalstradition.
Min erfarenhet är att inspelad musik är vanligast just vid begravningsgudstjänster men förekommer vid alla kyrkliga handlingar och ibland också andra församlingsgudstjänster. Det är tydligt att fler människor har en relation till digital musik, än till levande. Det är betydligt fler människor som lyssnar på musik än som spelar själv. Därför har man ibland också svårt att föreställa sig andra versioner än den inspelade. Då kan det vara värt att påminna om tv-programmet Så mycket bättre, där vi ser hur nya versioner av kända sånger kan överraska och ge fördjupade perspektiv.
Förstå tanken bakom
Önskemålen kan vara mycket varierade. Någon önskar ett avancerat pianostycke, en annan vad som helst med Carola, och ytterligare en tredje en särskild version av Somewhere over the rainbow.
Det finns nästan alltid en speciell tanke bakom önskemålet, som vi behöver förstå. Särskilt begravningsgudstjänstens önskemål är känsliga. Kanske finns en personlig anknytning till den avlidne, eller rent av ett önskemål från den avlidne själv, eventuellt nedtecknat i ett dokument kring begravningen? Präst och musiker får nysta försiktigt och träda varsamt.
När jag som präst får önskemål om digital musik försöker jag hitta balansen mellan flera olika faktorer, som tillsammans påverkar utfallet.
o Vilket är önskemålet?
o Är det själva stycket, eller artisten, eller det specifika framförandet som är viktigast?
- Finns det färdiga noter?
- Hur ställer sig tjänstgörande musiker?
- Vilket är rummet?
- Vilka instrument och tekniska lösningar finns i det?
- Kostar det att ha med ett solostycke?
- Hur lång tid återstår innan gudstjänsten?
- Var i gudstjänsten passar önskemålet bäst in?
- Går det att provlyssna på alternativen?
- Går önskemålet att väva in i griftetalet?
- Bjuds det in till eftersits?
Först när jag vet svaren på alla dessa frågor, kan jag göra ett välavvägt ställningstagande som gudstjänstansvarig präst. Jag kan inte alltid ge svar direkt i samtalet inför den kyrkliga handlingen, om frågan kommer upp först då.
Digital musik ett komplement
Frågan har behandlats i Kyrkomötet, efter motioner väckta 2016 & 2018. Å ena sidan är det en pastoral fråga som finns lokalt, å andra sidan är det fint att dela erfarenheter från hela landet. Gudstjänstutskottet har poängterat att digital musik ska ses som ett komplement och inte får ersätta den levande musiken i gudstjänst, eftersom levande musik synliggör gudstjänstens skeende här och nu. Frågan lyfts även i Svenska kyrkans plattform för musik. Musiken är en del av evangeliets levande röst (viva vox evangelii).
Det finns församlingar som valt att ha en policy kring levande musik i gudstjänsten. Här är en samsyn mellan präster och musiker är av största vikt. En policy kan t.ex. reglera att den inledande och avslutande musiken samt två psalmer spelas av tjänstgörande musiker. En sådan policy lämnar utrymme för digital musik på annan plats i gudstjänsten.
Det finns också församlingar, vars policy helt avvisar önskemål om digital musik i gudstjänsten. En sådan policy behöver kommuniceras tydligt, t ex vid bokningar av kyrkliga handlingar och till begravningsbyråer.
Medvetna om utsattheten
Den som inte får sitt önskemål tillgodosett, kan välja ett borgerligt alternativ istället för gudstjänst i kyrkans ordning. Inte sällan får vi höra att det valet finns. Det påverkar oss, men får inte styra oss.
Vi bör också vara medvetna om den utsatthet som finns, inte minst bland människor i sorg. En rigid policy kan krocka rejält med dem vi ska tjäna och skapa en bitter eftersmak av en redan svår situation.
För en del är digital musik det enda möjliga alternativet av kostnadsskäl. Levande musik som solostycken riskerar att vara en klassfråga. Den som har råd att betala en solist får mera musik, än den som inte har det. Det finns redan så många andra klassmarkörer, kring utsmyckningar och agendor. Därför noterar jag med glädje att det finns församlingar där kyrkomusikerna erbjuder ett solostycke, om det ligger inom musikerns repertoar.
Se till helheten
Jag har inga entydiga svar att ge kring levande kontra digital musik. Jag har haft goda och dåliga erfarenheter av båda i gudstjänst. Därför försöker jag alltid att se till helheten, utifrån faktorerna ovan och mitt ansvar som präst för gudstjänsten, för att varje gudstjänst ska få möjlighet att bli ett så fint minne som möjligt.
Oavsett hur vi väljer att hantera önskemålen om digital musik, måste vi som kyrka i mötet med människor redogöra för skälen att besluta som vi gör. Det är inga lätta samtal. När vi som anställda har getts möjlighet att reflektera över vad som är bästa möjliga lösning, kan vi lättare samtala kring de pastorala beslut vi fattat.
