Foto: Magnus Aronson/IKON

Predikan vid julbön 2018

Nyhet Publicerad Ändrad

Ärkebiskop Antje Jackeléns predikan vid julbönen i Uppsala domkyrka den 24 december, julafton 2018.

Julbön 2018
Uppsala domkyrka
(Det talade ordet gäller)

”Det är jul det: att få bära barnet” 

Djuren hade samlats på en slänt, till parlament, för att reda ut det som hänt.
2000 år har gått och julen vi fått. Säg nu, du som är vaken, vad är huvudsaken?

- Klart som korvspad, säger mickel räv: en saftig julskinka.

- Inte då, invänder isbjörnen: snö ska det vara, mycket snö! En vit jul på riktigt.

- Men, hörs rådjurets sammetslena röst: det måste finnas en gran. Ingen jul utan en grann gran!

- Fast, slopa ljusslingorna, särskilt de blinkande, hoar ugglan. Jag vill ha det mörkt, eller ja, lite halvmörkt då. Julstämning, förstår ni!

Då kommer skatans något gälla stämma: Något blänkande måste det vara. Helst ett smycke: ring, armband eller halsband med glittrande ädelstenar. Det är jul det!

- Men först av allt ska det vara något sött, honungskakor i stora lass, brummar björnen och slickar sig kring nosen.

- Ja, mat! Nu hörs sturska oxens mäktiga bas: äta, äta, dricka, dricka och sedan sova, sova, sova. Det är en god jul det, säger han och är redan halvvägs inne i juldrömmarnas land.

Men plötsligt skriker han till: Aj! Åsnan som har hållit tyst så länge har knuffat till oxen ordentligt.

- Din glömska oxe, tänker du inte alls på BARNET? Du var ju med i stallet och såg?! Jag för min del kan inget annat än känna att jag bär barnet på min rygg. Det är jul det: att få bära barnet.”

Slokörat och generat mumlar oxen: Javisst ja, barnet! Det är ju julens huvudsak.

Djuren föll i tyst begrundan; sådant slut på glada rundan!
Men innan de iväg ska tåga kommer oxen ännu med en fråga:

- Hörru, åsnan, vet människorna om det här, att det är barnet som är huvudsaken?

Ja, nog vet vi en hel del om att barnet är huvudsaken. Annars skulle vi inte vara här, sjunga om barnet som fötts i Betlehem, stanna upp inför julkrubban och föreställa oss en gran med barn i ring. Barnet är julens huvudsak. Tillsammans med miljoner människor i världen har vi rest oss i respekt för att lyssna till berättelsen om Jesusbarnets födelse så som den står i Lukasevangeliet.

Barn blir snabbt stora. Så också Jesusbarnet. Det nästa som Lukas berättar efter händelserna i samband med födelsen inträffar när Jesus redan är tolv år. Då imponerar han genom sin klokskap. Han blir snabbt vuxen, reser omkring, predikar och berättar historier, liknelser. Han gör också tecken, under, som understryker att han har kommit för att hela och upprätta. Människor blir konfunderade och utmanande, men också mätta och glada. Enligt evangelisten Johannes är det första tecknet Jesus gör att han på ett bröllop förvandlar vatten till vin. Det är ett statement: den som vill visa Guds kärlek för människorna måste älska människornas glädje. Det gjorde Jesus.

Han väckte motstånd. Fick fiender. Redan som 33-åring tog hans jordeliv slut. Han led, dog på ett kors och uppstod från döden – ja, det går fort mellan jul och påsk!

Men där emellan kommer – barnet! Huvudsaken. Även som vuxen visade Jesus att det är så. När de vuxna ville schasa bort stojiga barn blev Jesus arg och sa: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.” (Markus 10:14) Och han tog dem i famnen, lade sina händer på dem och välsignade dem. Vilket ansvar tar vi inte på oss om vi hindrar barnen från att bli välsignade!

När lärjungarna ville veta vem som är störst i himmelriket, kallade Jesus till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.” (Matteus 18:1-5) Huvudsaken är att ta emot barnet. Som åsnan sa: ”Det är jul det: att få bära barnet!”

Om ni inte omvänder er och blir som barn … kanske är det för oss vuxna lättare att komma nära barnasinnet så här i juletid. Om ni inte omvänder er och blir som barn … varför är det så viktigt?

Därför att barnet har en förmåga till tillit och nyfikenhet som är enastående. Därför att barnet kan lära sig genom att förvånas och förundras. Därför att barnet kan säga sanningen på ett sätt som vi vuxna inte alltid kan. Tänk bara på kejsarens nya kläder. Visst krävdes det ett barn för att den nakna sanningen skulle uttalas? Den uppenbara sanningen behöver bli känd för att omvälvande saker ska kunna ske. För att det ska bli omvändelse. För att vi ska känna av himmelriket som knackar på hos oss.

Barn säger oss också något om lag och rättvisa. Hur små och omyndiga de än är så är de bärare av rättigheter. Barnkonsekvensanalyser inför beslut är därför inte en övning för syns skull. De är uttryck för att barnet är huvudsaken. Det som är bra för barnen är oftast bra för de vuxna också. Det som är bra för de små – små till växten och små till resurser – är oftast bra också för de stora och starka.

Jesus visade en förkärlek för det svaga, lilla och skadade. Aposteln Paulus formulerade det något årtionde senare som så att Jesus är en skatt som han, Paulus, har i lerkärl (2 Kor 4:7). Bräckligheten i det egna är inget hinder, utan gör att Guds kraft framstår desto klarare.

Kyrkan har inte alltid levt så. Världen inte heller förstås. Genom historien finns där mycket dyrkan av prålig makt och ytlig styrka. Men hittills har Gud inte övergivit huvudsaken, barnet, de små. Gång på gång har människor kommit från liksom ingenstans och har likt barnet i sagan om kejsarens nya kläder talat sanning med kraft, skapat förändring och till och med omvändelse. Ibland plötsligt och högljutt, ibland långsamt och mera smygande, ibland uppmärksammade först i historiens ljus. Bibeln kallar sådana människor profeter. Vi kallar dem också förebilder och helgon.

Många av dem har inte varit så stora i världens ögon. De var ju bara barnet, bara en ung kvinna som Teresa av Jesusbarnet eller bara en ung svart predikant som Martin Luther King. De kanske rentav har vad vi idag kallar en diagnos eller funktionsnedsättning.

Det som är ringa har Gud utvalt (Lukas 1:46-55). Lyssna på barnen. Kom närmare himmelriket genom att vara lyhörd för deras behov. Kom närmare den och det som kan rädda oss genom att höra och se vad barnet har att ge oss.

Ett barn är fött. Väldet är lagt på hans axlar. Med löfte om fredens välsignelser utan gräns (Jesaja 9:6-7). Ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Där i stallet i Betlehem.

Men inte bara där!

Sedan kyrkans begynnelse finns tanken att Jesus också föds i människans hjärta. Särskilt tydligt blev det hos 1200-tals teologen Mäster Eckhart. Han kunde gå så långt som att säga att platsen, Betlehem, blir nästan likgiltig i jämförelse med varje människas själsgrund, där Guds födelse hör hemma. Och detta var då inget irrationellt romantiserande utan tvärtom en djup intellektuell insikt. Det handlar om insikten att det finns en oemotståndlig dragning att överskrida vår mänskliga begränsning in i den gudomliga sfären – en sfär som i själva verket redan lyser med sin närvaro i vår mänskliga strävan. Annorlunda uttryckt: När vi tar vårt förnufts och vår själs längtan på fullt allvar dras vi utöver oss själva till det gudomliga som ligger bortom – och som ändå redan vibrerar i oss.

Mäster Eckhart sa: ”Kom ihåg: först då föds Gud i oss när alla vår själs krafter som varit bundna och fångna, blir lösta och fria, så att vårt samvete inte längre straffar oss och det blir tyst med alla våra avsikter." Det är julefrid.

Martin Luther sa det kanske något enklare. Så här: Se till att du tar denna födelse till dig. För det här barnet vill ge den tomma och väntande själen det som den saknar och längtar efter. Barnet vill att vi bär det inom oss.

Hur var det nu åsnan sa? ”Det är jul det: att få bära barnet.”