Text: Luk 2:1-20
Jag har alltid läst eller lyssnat till julevangeliet med stor förväntan och det är något särskilt när orden kommer: ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning att hela världen…” Och så blir världen så där förunderligt stor och spännande och det finns hopp för alla. Det är stort, och risken är stor att det presenteras som en idyll där allt är gott och alla är sams.
Men hur var det egentligen för Maria och Josef? Jag misstänker att orden i förordningen inte alls ingav känslor av förundran och hopp, snarare komplikationer och besvär. Kejsare Augustus förordning innebar krav och problem för dem. Strapatser för att ta sig till Betlehem. Det tar 33 timmar att gå dit, har några av mina kollegor räknat ut, i vilken fart vet jag inte. Men 33 timmar när en väntar barn, höggravid är väldigt tuff utmaning. Puh! Åsnan gjorde så gott hon kunde och gick sin långsamma gång, men kunde ju knappast ändra på antalet kilometer till Betlehem.
Men det fanns kanske släktingar dit de kom? Det var ju till Josefs stad de skulle ta sig. Mellanösterns länder är kända för sin gästfrihet, den är så viktigt och många kan berätta om generositeten som de fått ta emot när de varit i Mellanöstern. Familjen är viktig och ska hålla ihop, släkten är meningsbärande och livsviktig, ibland kan den vara en mur på gott och ont.
Men hur var det här? Var är släkten i Betlehem – Josefs släkt kom ju därifrån? Är det ingen som öppnar sina dörrar för dem?
Märkligt! Mellanösterns länder som är så mycket bättre än Sverige på gästfrihet! Tänk om inte släkten inte var riktigt sams? Tänk om dem hade tagit avstånd från grenen i Nasaret? Eller tyckte de att Josef borde lämnat Maria? Det står ingenting, men släkten är inte där.
Gud föds som ett sårbart spädbarn mitt in i en värld som inte alls är idyllisk utan kanske rätt så konfliktfylld och där allt inte är som en önskar att det ska vara.
Det kan inte ha varit lätt för någon av dem. Tänk att se den du älskar och bryr dig om ha det svårt och inte kunna lindra! Tänk att gå med foglossningar och oro för födseln och inte veta var hon kunde få plats och hjälp! Tänk att inte ha kontroll på det mest väsentliga!
Det står inte mer än att Jesusbarnet föddes och lades i en krubba. Och krubborna – djurens matbord stod i oftast i grottor och inte i några nybyggda stall.
Josef måste ju ha gått runt och bett om hjälp, bett grannkvinnorna att komma med sin erfarenhet, vatten och rena tygstycken till barnet precis som han bad om husrum. Det var inte släkten, inte de som dem hoppades på kanske, som kom – säkert grannar och vi vet att herdarna kom och deras rykte var inte det bästa. Det vet en ju hur herdar är – smutsiga och utan folkvett som bor i vildmarken för det mesta! Och herdarna kom med glädje! De tog till sig vad änglarna berättade. De t o m skyndade sig till Betlehem. Kanske de begrep undret på ett särskilt sätt med sin kunskap om djur och djurskötsel. De var de första budbärarna efter änglarna. Smutsiga herdar och änglar hör ihop. Ibland glömmer vi det för att vi tänker att det måste vara så rent och fint för att det ska duga, kanske t o m i förhållande till Gud. Så rent att vi tappar bort mötet både med Gud och varandra. Mötet där vi är där vi är och som vi är. Precis som Maria och Josef som var utan medel och husrum, herdarna som kom direkt från vildmarken, från djur-lukten och smutsen. Guds familj har alla möjliga medlemmar och det finns plats för många olika karaktärer. En stjärnfamilj som sett stjärnan över Betlehem och skyndat dit.
Där vi blir berörda. Nog hände det något med herdarna när de fick ta emot budskapet och vara med, inte utanför. De blir indragna i centrum av livet. De hör till, hör till Gud!
Gungar idyllen eller bleknar, försvinner? Det är kanske inte så farligt. För idyller håller inte när vi faller, håller inte när konflikterna stormar i oss eller runt oss utan får oss istället att känna oss utanför. Vi kan mysa en stund i idyllen, men för den som är utanför gör den ont. Däremot att Gud föds mitt i vårt vintermörker, mitt i grottan utan andra trygghetssystem än andra människors händer, sårbar och värnlös – det är nära, det är under och förundran, det är hopp för den trasiga. Gud som är större än allt, blir mindre än alla. Gud som är hel i sin kärlek, blir beroende av vår kärlek.
Där mitt i ett liv som har sina törnar och konflikter, sin glädje och sin saknad föds Gud och blir människa för att dela vårt liv, helt och fullt. Mitt i livet med alla dess brister blir Gud människa med oss. Gud blir ett sårbart barn för att vi ska ha ett hopp, för att ingen ska känna att jag lever förgäves (utan mening), för att vi ska få bli upprättade och befriade till liv.
Dörren in till krubban är öppen. Det är under och förundran. Det är sårbart och levande. Det är ärligt och läkande. Det är vår styrka! Det är vårt liv!
”delar all vår lust och nöd mellan födelse och dö, möter oss en gång på nytt när en evig dag har grytt!”
Gud är kommen till vår jord! (Sv ps 123 v 3)
Lotta Miller/präst