Kyrka både när det bär och brister

I Bankok träffas de som vill till en lättsam social samling på ett hotell varje tisdag. De flesta som slutit upp denna gång är långtidsboende. Många känner varandra sen tidigare, andra har kommit för första gången, någon skall strax lämna gruppen då ett förordnande är avslutat. Samtalet böljar och folk kommer och går. Kaffet serveras på svenskt vis i riklig mängd ur en stor pumptermos. Till det äter vi nybakade lussebullar. Visst smakar lussekatterna lite speciellt iklädd shorts sittandes under ett parasoll vid poolen.

Anna Stenberg som jobbar med diakoni i Bankok är kyrkans representant under träffen. Hon beskriver att arbetet i utlandskyrkan i Thailand har stor tyngdpunkt just på diakoni. En diakoni som både har karaktären av det sociala kontaktskapande likt tisdagsträffarna, men också av de svårare ärendena med djup tragik. Det kan vara trafikolyckor med allvarliga skador som blir extra svårhanterliga då det saknas försäkringar. Eller ett inte helt ovanligt fenomen är där personer reser till Thailand för att komma bort ifrån en problematik hemma i Sverige, som t.ex. missbruk eller psykisk sjukdom. Men som Anna berättar.” Man kan inte resa ifrån alla problem. ” Det man söker är en nystart, en möjlighet att ta tag i sitt liv och att få definiera om sig själv. Men om det inte lyckas och ett gammalt destruktivt livsmönster kommer tillbaka så kan fallet bli högre i en tillvaro där det saknas skyddsnät. Anhöriga är avlägsna och samhället har inget ansvar och försäkringar gäller inte. Då kan kyrkan vara det enda som finns kvar. I dessa fall arbetar vi nära ambassaden och deras personal berättar Anna.

Ett annat sammanhang där kyrkan och ambassaden arbetar tillsammans är att följa upp och erbjuda stöd till de svenskar som sitter fängslade i Thailand. Att besöka dessa interner regelbundet är ett stöd på ett personligt plan, men också som en uppföljning av hur de mår och hur de behandlas. Det kan vara avgörande gentemot myndigheterna eller fängelseledningen att internerna har en kontakt med sitt hemlands personal på plats.

Kontrasten mellan en fängelsecell och vårt fika på hotellterassen är hisnande. Jag häller upp en tretår och tar upp ett till ämne som inte går att blunda för. Prostitutionen. Här i hotellkvarteren sker prostitutionen helt öppet och några män äter sin hotellfrukost med olika kvinnor varje morgon. Det tycks mig att i en tillvaro där möjlighet ges, ekonomin tillåter och omgivningen visar acceptans är det lättare att använda sin position för egna syften. Jag undrar hur många på det planet jag kom med som låter sig sköljas med av den normalisering som råder i dessa kvarter kring prostitution? Och visst händer det något med oss när vi reser, med våra beteenden, vår moral. Vi konfronteras med nya frågor samtidigt som vi får chansen att lämna gamla invanda mönster bakom oss. Men ofta utan den stöttning vi är vana vid. Detta kan vara något befriande och väldigt livsbejakande när det gäller tex.  kulturutbyte eller matrecept. Men det finns en skuggsida där man kan falla och skada sig själv och andra. När insatserna är pengar mot sex blir det ett utnyttjande. Att vara en moralisk ställningstagare och stöttepelare där valfriheten ställer andra krav ser jag som en viktig funktion för kyrkan i utlandet.

Tisdagsträffen löses upp och vi skingras. Många års erfarenhet av livet och av Thailand har varit samlade kring bordet.  Samtalet har pendlat från restaurangrekommendationer till våra innersta drivkrafter i våra relationer. Kring flyktigheten i semesterns frihetskänsla, att valfrihet kräver ansvar och att Thailand må betyda de frias land men att parlamentet inte är valt av folket i ett demokratiskt val. Jag lämnas med många tankar kring att vara människa utan sitt vanliga stöd i hemlandet. Av allt positivt men också av svårigheter. Det tycks mig vara lika komplext som en thailändsk maträtt med alla dess nyanser. Där finns det söta, salta, sura och spetsat med den stickande chillin. Lika komplext kan det vara att verka som kyrka bland den utspridda svenskförsamlingen i Thailand. Att som kyrka både vara socker och salt. Att vara bärare av förlåtelse och skapa gemenskap men också vara gränssättare och ta ställning. Behoven kan variera oändligt. Det kan vara allt från gemenskap, ledning i ett personligt sökande eller akut hjälp. Men där mycket annat är avlägset kan gudsnärvaron visa sin närhet. Som kyrka förkroppsligas det i en närvaro både när det bär och när det brister.

Lennart Pettersson Thailand 3:dje advent 2018