Text: Matt 11:12-19
”Plus personne ne put dire: Je ne savais pas.” Ingen kan längre komma och säga: Jag visste inte” (med dagens informationsteknik) Det är Mukweges ord när han talar på Fredsprisutdelningen i Norge. Ingen kan säga att jag visste ingenting, i dessa globala tider med internet och sociala medier. ”Vi måste agera, och det är ett val”, fortsätter han. Denis Mukwege (läkare och gynekolog från Kongo- Kinshasa som fått Nobels Fredspris för sina insatser för kvinnor som utsatts för sexuellt våld i hans land) har onekligen drag av Johannes döparen.
Johannes döparen som inte skräder orden, som kräver omvändelse och förändring, som kräver sanning och konsekvens.
Johannes döparen stryker inte medhårs och vill oss något:
Bana väg för Herren!
Röj undan så Guds Son kan komma fram!
Gör fritt så att Guds kärlek kan byggas på jorden!
Men det går inte att skapa ett fredens och rättvisans rike hur som helst. Berättelserna genom historien är tydliga – ibland har det funnits goda tankar och idéer om ett gott samhälle, men vägen dit har varit kantad av våld och illdåd av ofattbart slag. Hur kan en människa göra sådant mot en annan människa?!?!
Hur kan en människa så helt tappa alla medkänsla?
Våldet leder inte till himmelriket, skapar inte Guds rike. Inte i någon form, varken fysiskt, mentalt eller språkligt.
Det är så skakande att höra om, vad framför allt kvinnor och barn blir utsatta för i Kongo, men också män liksom Nadia Murad som berättar om vad yazidierna blivit utsatta för av Daesch.
Denis Mukwege uppmanar oss att agera och han anger tydligt riktningen. Han vänder sig till världssamfundet och han vänder sig till oss med förslag på till konkreta hållningar i vår vardag för att stoppa våldet mot kvinnor.
Han talar om att se sanningen, ha modet att se felstegen, erkänna dem och agera annorlunda. Att stoppa allt som öppnar för våld mot kvinnor. Han talar om mobiltelefoner s k smartphones som innehåller metaller från Kongo, liksom smycken mm.
Han talar om att skapa en positiv manlighet som står för jämlikhet mellan könen och inte bygger på våld och makt över andra. Han blir själv bilden för en sådan manlighet. Han är stolt och ber inte om ursäkt för sig själv, han är engagerad och fylld av kärlek. Denis Mukwege har som kristen med sig –
bilderna av Jesus som grät och helade, som talade om sanningen och sa nej till det onda och förkrympande, som gav sig själv för kärleken, av Adam som behövde sällskap av Eva för att klara sig, Henok som levde i gemenskap med Gud, Jakob som mognar till en vuxen man, Josef som drömmer om framtiden, älskaren som tar emot kärleken, Petrus som ser sanningen om sig själv och Paulus som skryter med sin egen svaghet.
Att bana väg för Herren idag, tror jag bl a, är att i varje samtal och möte försöka agera och tala så att varken kvinnor eller män blir nedvärderade för sitt kön och sin läggning, att aldrig hylla våldet som manligt attribut och att tillåta misslyckandet och svagheten hos en pojke/man. Hur många pojkar har inte fått höra att de inte ska gråta? Hur många pojkar får inte bilder till sig som handlar om att våld och brott är coolt och manligt? Hur många flickor får inte lära sig att pojkarna går före även i ett enkelt samtal?
I fredagens Sydsvenskan talar Anna-Mia Barwe, efter att ha försökt att hjälpa till efter en skjutning i Malmö, om att vi måste se till att det inte blir coolt att vara kriminell och att unga män slutar att imponeras av pengar, makt och det de kallar respekt (men som ju egentligen är hot om våld). Och hur gör vi det? Jag har inga enkla svar och det tål att samtalas om och reflekteras över för att kunna skrida till handling.
Vi får be med hela våra hjärtan att Gud ska vända fädernas hjärtan till sina barn, och inte till makten och prestigen, inte till våldet och vinningen på andras bekostnad. Och öva oss i att göra det samma i våra liv! Fäder som mödrar, tanter som grannar, gubbar som ledare i vårt samhälle.
Bana väg för Herren! Ropar Johannes döparen till oss! Röj undan så Guds son kan komma fram! Gör fritt så att Guds kärlek kan byggas på jorden!
Johannes Döparen ropar med frimodig röst för han har ett hopp! Han väntar på Messias ankomst! Han väntar på Guds shalom!
Vi har också ett hopp – vi väntar på Kristi ankomst i våra liv! I världens liv! Vi hoppas och arbetar för att Guds rike ska utbredas i världen och det ger mening åt våra liv. Det ger hopp i mörkret! Vi har fått löftet att morgonstjärnan ska gå upp i våra hjärtan.
”Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ”Han är besatt.” Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” ”
Det citatet får mig att tänka på Berit Ås härskartekniker. En av dem kallas dubbelbestraffning. Folkets klagomål innebär ju att det inte finns något sätt som är rätt, vad Jesus och Johannes än gör så är det fel. Vi får också räkna med klagomål när vi engagerar oss. Det är bekvämt att gömma sig bakom klagomålen. Det är bekvämt att gömma sig bakom att andra gör fel och själv inte behöva ändra sig, reflektera och agera.
Folket klagar på Jesus och Johannes istället för att blotta sig själva, bli berörda och riskera att göra fel när dem försöker. Riskera att behöva kärlek och förlåtelse.
Vi kan med stolthet öva oss i fredens och fridens handlingar, våga försöka och kanske göra fel, våga satsa och kanske falla. Vi kan med glädje stå upp för en människosyn – som tar in både vår sårbarhet och vår styrka, våra möjligheter och våra hopplösheter – för vi är inte ensamma. Kristus kommer till oss, Kristus är redan här mitt i våra liv! Kristus går med oss när vi måste lägga ned våra förutfattade meningar och förväntningar, när vi måste öva oss tala fredligt, tänka frid-ligt och handla i fredens anda. Gud har fötts till jorden och delar våra liv – det är i den förväntan vi lever och det ger oss mod att möta livet och se med öppna ögon på det som är. Gråta tillsammans med Kristus över systrar och bröder som utsätts för våld sexuellt eller på annat sätt och samtidigt ha Guds rike för ögonen i vårt arbete.
Jesus sänder oss ut i vardagen att dela liv med varandra/andra.
I Gud kan vi kännas vid både det som finns i oss själva och i andra, sörja och glädjas, satsa och misslyckas, kämpa för rättvisa och försoning – inte i egen kraft utan av Guds nåd.
Och när vi förtvivlar eller ser vårt eget misslyckande så svarar Kristus – Jag vet, det är för dig jag är här. Det är för dig som jag föds, dör och uppstår!
Je sais, cést pour toi come je suis ici!
Lotta Miller/präst