”Man går på ett särskilt sätt i kyrkan” konstaterade sexåringen. ”Liksom värdigt.” Fem minuter senare tog hon fart och hjulade nedför hela sidogången i domkyrkan.
Sexåringen var jag.
Min kropp reagerade på kyrkorummet och dagen då jag konstaterade att jo, man går på ett särskilt sätt i kyrkan, var första gången jag kunde verbalisera det. Inte för att jag faktiskt gick på ett särskilt sätt. Det såg nog ut ungefär som vanligt. Utan för att jag plötsligt kunde sätta ord på känslan av det annorlunda, av att något i mig förändrades där under valven.
Men inte mer än att jag kunde kasta mig iväg över gravhällarna i några dödsföraktande hjulningar. Har man nu lärt sig att behärska denna konst till fulländning så har man, och det vore väl ett oerhört slöseri på bra golvyta att inte testa att hjula lite även inne i kyrkan.
Det paradoxala i att samma barn, i princip samtidigt, kan uppleva en känsla av helighet som förpliktigar att ”gå på ett särskilt sätt” och en oemotståndlig lust att bryta alla oskrivna regler och leka vilt i kyrkorummet, handlar om kroppslighet och om hur gudstjänsten är ett möte mellan mänskligt och gudomligt. Det handlar om nya sinnesintryck, om gudstjänsten som något radikalt annorlunda än vardagen, samtidigt som den finns mitt i vardagen. Det handlar om hur liturgin gläntar på dörren till en annan och mycket större verklighet. Det handlar om hur vi försöker förhålla oss till det heliga på det enda och högst konkreta sätt vi känner till, med våra kroppar.
Man går på ett särskilt sätt i kyrkan.
Gudstjänsten är verkligheten extra allt. Gudstjänsten är Pippi Långstrump som flyttar in i Villa Villekulla och ifrågasätter alla den lilla stadens normer. Liturgin är brevet från Hogwarts och garderobsdörren till Narnia. Det är den ensamma pojken som förvandlas till hjälte och lillasystern som får ett viktigt uppdrag. Det är berättelsen som genom att levas förmedlar sanningarna som språket inte räcker till för. Det är därför heligheten känns i sexåringens kropp.
Gudstjänsten är människornas, och därför är den full av tråkiga predikningar, tappade papper, mänskliga misstag och distraktioner. Gudstjänsten, som till sin själva natur är inkluderande, är full av exkludering. Den är så långt ifrån en himmelsk upplevelse av gudsnärvaro att orden om liturgin som en försmak på himmelen blir till ett hån där jag sitter på den kalla träbänken och tittar på klockan. Så är det, eftersom den är här och nu och på riktigt.
Gudstjänsten är samtidigt himmelsk och mänsklig. Den kan locka fram det heliga i oss och förändra oss. Den kan samtidigt vara en uppvisning i misslyckanden. Motsättningen bor i våra egna kroppar. Den bor i Kristi kropp som hånas och föraktas, som uppstår till evigt liv.
Människorna utformar, tolkar och förstår med utgångspunkt i sina egna liv och utifrån sin specifika förförståelse. Det gäller naturligtvis barn lika mycket som vuxna, men ändå skrattar vi åt barn som hör fel i psalmtexter. Vi skojar om Anna Davidsson och Trygga Räkan, för att dölja vår egen rädsla att vår läskunnighet och vårt intellekt inte ska nå ända fram. Vi skrattar och vi förklarar, och barnets bild av människor som i en procession bär fram rättvisans täcke i form av ett stort lapptäcke kommer aldrig att bli mer än en ytterst apokryf tolkning av psalmraden ”Vi reser ett tecken, rättvisans tecken”. Men tolkningen är en del av en mycket större tradition där barn använder allt de har lärt sig och alla sina erfarenheter för att förstå. Om vi vågar fråga om deras tolkningar utan att skratta kommer vår förståelse att vidgas. I liturgin, där ögonblickets eviga nu är den överordnande principen, får också barn teologisk agens. Det är bara så sällan vi efterfrågar den.
Barn som är en del av gudstjänstens värld kommer att förändras av den. Deras tolkningar kommer att förändras när de lär sig nya saker, liksom vuxnas gudstjänstupplevelser också är beroende av person, sammanhang och tidpunkt. Barn som lärt sig liturgin som ett andra modersmål, en förkroppsligad kunskap, kommer att kunna använda den, förhålla sig till den och protestera mot den. För de har en gång känt heligheten i sina kroppar och med sina kroppar fått utmana den.
För när heligheten blir överväldigande och orden inte räcker till hjular sexåringen nedför sidogången. Hon kan inte förklara varför, så ingen vet. Det skulle låta fint att säga att det var en lovsång. Det kanske det var. Eller så var det ett sätt att neutralisera gudsupplevelsen och kasta sig tillbaka in i det vanliga och trygga. Gudstjänsten svävar hela tiden mellan nu och evighet, mellan immanent och transcendent, mellan mänskligt och gudomligt.
Paradoxen finns i sexåringens kropp. Hon tänker inte ens på den. Hon är en del av Guds folk. Gud är nära henne och hon är nära Gud. Ibland känns heligheten. Någon gång försöker hon formulera den. Ofta hjular hon iväg från allt och stannar inte upp förrän hon står framför altaret. Lite yr och med blossande kinder dras hon tillbaka in i det heliga, sträcker fram handen och känner den tunna oblaten mot handflatan. Hon vet att det är gott, men hon kan inte förklara varför. Språket tar slut och hon försvinner iväg bakom en pelare igen. Det himmelska påminner om hur tillvaron skulle kunna vara. Smaken av det heliga driver oss ut för att förändra den.
