Lokalt och allmänt
I direktiven för arbetet med handboken 2017 förs ett resonemang om relationen mellan frihet och bundenhet. Å ena sidan eftersträvas gudstjänstordningar med frihet att låta det lokala sammanhanget prägla sång, musik och gestaltning. Å andra sidan värnas den ekumeniska och allmänkyrkliga traditionen och vikten av igenkännande betonas. Detta har resulterat i en handbok med tre ordningar för den allmänna gudstjänsten: Högmässa, Mässa och Gudstjänst, som alla utgår från samma grundordning.
Högmässa har flest fasta moment medan Mässa/Gudstjänst innehåller ett antal moment som är fakultativa, dvs möjliga välja bort. Till flertalet moment finns ett stort antal alternativ att välja mellan och därtill möjlighet att fritt formulera en del texter. Antalet fakultativa moment varierar i förhållande till vilken gudstjänst som ska firas. En huvudgudstjänst, ofta den gudstjänst som firas gemensamt på söndagar och helgdagar, har många fasta moment medan valfriheten i andra gudstjänster och mässor är betydande.
Förlåtelse och kommunion
Ett delvis fakultativt moment är förlåtelsen. Gestaltningen i kyrkan av Guds förlåtelse har diskuterats genom århundraden. Enskild bikt var under lång tid det normala. I Svenska kyrkan har gemensam bön om förlåtelse och tillsägelse av förlåtelse varit det vanligaste, endera i gudstjänsten eller som en fristående kort gudstjänst kallad Skriftermål.
Tidvis var det ett absolut krav att inför kommunionen ha fått förlåtelse.
Martin Luther däremot betonar att bikt är en väsentlig del av kyrkans själavård men framhåller att kommunionen i sig ger syndernas förlåtelse och att det därför inte är nödvändigt med ett förlåtelsemoment i eller inför kommunionen. Huvudlinjen i Svenska kyrkan under senare tid har varit att inleda mässan med gemensam bön om förlåtelse och förlåtelseord. När nattvardsfirandet ökande under andra halvan av 1900-talet intensifierades frågan om relation mellan förlåtelse och kommunionen och i handboken 1986 det blev möjligt att fira vissa mässor utan förlåtelsemoment.
I Högmässa enligt 2017 års handbok är det obligatoriskt med bön om förlåtelse och förlåtelseord medan det i Mässa/Gudstjänst är möjlighet att istället använda en överlåtelsebön. Såväl bön om förlåtelse och förlåtelse som överlåtelsebön kan placeras i gudstjänstens inledning eller i samband med kyrkans förbön. Om Mässa/Gudstjänst inte är huvudgudstjänst kan momentet i sin helhet utgå.
Flexibiliteten gör det möjligt att fokusera på olika perspektiv i nattvarden. Att i en gudstjänst lyfta fram glädje, tacksamhet och gemenskap och betona att vi tar emot förlåtelse när vi tar emot Kristus i bröd och vin. Andra gånger kan bön om förlåtelse, kanske förstärkt med möjlighet till personlig bön och enskild tillsägelse av förlåtelse, vara ett sätt att fördjupa en annan dimension av nattvarden. Samtalet om förlåtelsen i relation till nattvarden lär med all säkerhet fortsätta.
Bibeltexter i gudstjänsten
Antalet textläsningar i svensk gudstjänst har varierat. I handboken 1986 fanns i vissa gudstjänster möjligheten att läsa endast en av söndagens tre texter. I Mässa/Gudstjänst enligt 2017 års handbok går det också att välja att läsa endast en text, men det ska då vara evangelietexten.
Flera texter i gudstjänsten ger olika aspekter på söndagens tema. Någon gång, exempelvis när huvudgudstjänsten är en musikgudstjänst, kan sångerna ersätta övriga textläsningar som komplement till evangelietexten. En utmanande möjlighet är att sjunga eller recitera texterna. Musikpedagogisk forskning visar att sjungen text är lättare att minnas än läst. Kanske skulle vi då och då sjunga eller läsa texten till musik, som en möjlighet till fördjupad tolkning av texten, såsom det görs i de stora musikaliska passionsspelen.
Samlingens utformning
I Mässa/Gudstjänst är tre moment fakultativa i gudstjänstens inledning, Samling; Kristusrop, Lovsången och Dagens bön. Tre moment med olika karaktär och som därför förtjänar att kommenteras var för sig.
Kristusropet, Kyriet, är ett av den kristna gudstjänstens äldsta moment. Det har ibland felaktigt uppfattats som ett rop om förlåtelse, särskilt när det har sjungits i en kort, trefaldig version. I handboken 1986 infördes två mer omfattande alternativ, så kallade kyrielitanior, vilka skänker fördjupad förståelse för dess funktion. Kristusropet är gemensam bön och bekännelsen till den Kristus som är Gud och själv varit människa. Det är ett rop om närvaro i vår mänskliga och ibland besvärliga tillvaro. En bön till Kristus om nåd och förbarmande. Kristusropet är ett centralt moment av livstolkning i våra gudstjänster och behövs idag kanske mer än någonsin.
Lovsången som följer är en naturlig följd av bönen till och förvissningen om Kristus närvaro och nåd. Vi lovsjunger Gud som skapare, som befriare i Jesus Kristus och som helig Ande. Enligt allmän tradition kan lovsången utelämnas under kyrkans fastetider, inför påsken och inför julen. Därutöver kan det finnas gudstjänster där lovsång till Gud genomsyrar gudstjänsten på ett sätt som gör att ett särskilt moment inte är nödvändigt.
Dagens bön har i handboken 2017 flyttats in i gudstjänsten första del, Samling. Den latinska benämningen, collecta, betyder samling och flertalet forskare är idag överens om att bönen tidigt ingick i gudstjänstens inledning. Om både Kristusropet och Lovsången utgår innebär det att Dagens bön följer direkt på inledningsordet – eller kan utgöra inledningsordet.
Gudstjänsten har fler fakultativa delar som får belysas i annan text. Det finns också ett moment som infördes som ett nytt och då fakultativt moment 1986, Brödsbrytelsen. Den har blivit en självklar del av Svenska kyrkans liturgi och är numera ett fast moment i Högmässa även om det fortfarande är fakultativt i Mässa.
