Vi träffas på Svenska kyrkan Söder, Gustav Adolfs församling. Gruppen Kvinnor talar om tro har sin träff och vi brer smörgåsar, serverar varandra kaffe och småpratar. Idag är det engelska som gäller. Vi har besök av tre gäster från Israel och Palestina. Imad Nassar är kristen palestinier från Betlehem. Han kommer från organisationen Wi’am som jobbar med medling och konfliktlösning mellan människor. Gili Meisler är israelisk jude från Jerusalem, och kommer från organisationen Parent Circle tillsammans med Laila Mohammad Ahmed Alsheikh, muslimsk kvinna från Betlehem. De är här för att berätta om sitt arbete för fred i sitt hemland.
- Efter en uppväxt i ett samhälle i ständig ockupation arbetar jag genom Wi’am för att motverka förtryck. Jag är övertygad om att icke-våldsamma handlingar kan avsluta ockupation och konflikt, säger Imad.
Konflikten i Israel/Palestina tror jag vi alla har levt med och hört om i alla tider. Och hela världen tar ställning. Fiende eller vän, soldat eller civil, flygräder eller undantagstillstånd, historia eller framtid, mitt land eller ditt land.
Israel eller Palestina.
Tredje veckan i september varje år utlyser Kyrkornas världsråd en gemensam manifestation för att uppmärksamma situationen i Palestina och Israel och de svåra förhållanden som människorna i regionen har. Årets tema handlar om barn och ungdomar, och om att väcka hopp och göra skillnad. Lunds stift bjöd i det sammanhanget in Imad, Gili och Laila för att vid olika sammankomster och aktiviteter i Lund, Malmö och Helsingborg få berätta sitt arbete och sina organisationer.
Och för att dela sina personliga berättelser.
Ögonen på oss som sitter där tåras när vi hör deras berättelser. Det går att se hur hat föds, och man inser hur stort mänskligt steg det är att nå fred. Samtidigt tänds ett hopp över kraften som vi människor har i oss själva.
Både Gili och Laila har blivit utsatta av den fruktansvärda ondska och mänskliga grymhet som vi tyvärr så ofta hör om, genom historien till nu, och som är så svår att förstå. De har lidit förluster och mist en familjemedlem. Gili sin bror och Laila sitt barn.
Laila berättar hur hennes son blev akut sjuk när han var 6 månader. De försöker snabbt ta sig till närmsta sjukhus, men blir stoppade. De blir hänvisade till långa omvägar och hindrade vid flera tillfällen av israeliska soldater att ta sig fram. Allt på grund av vem hon var och vilken bakgrund hon hade. Längst vägen blir de hånade, utskrattade och bespottade, allt medan hennes son kämpar mot tiden. I 4 timmar hålls de kvar och hindras att köra vidare. Tills slut når det sjukhuset i Hebron. Men är det försent, sonen dör eftersom han inte kom fram i tid.
Det är svårt för Laila att prata om det, och flera gånger får hon ta en paus för att hålla sina tårar borta.
- Efter det tog hatet all plats i mitt liv. Jag kunde inte gå vidare med någonting, berättar Laila.
Gili förlorade sin bror. Han var bara 11 år när landet invaderades från två håll av Egypten och Syrien. Gilis bror var med i armén, han körde pansarvagn och fick lämna familjen mitt i en högtid för att ge sig ut i kriget. Gilis bror kom aldrig tillbaka. Inte ens hans pansarbil gick att finna. I flera år kastades de mellan hopp och förtvivlan där rykten gick om att någon kanske hade sett honom, att han kanske satt fängslad och levde. Men allt talade för att Gilis bror var död. Ovissheten, och den väntan och det sökande som Gilis föräldrar levde i under lång tid tärde på familjen. Gilis mamma slöt sig mer och mer och till slut kunde de inte bo kvar i huset där de levt. Tills slut, i ett utbyte av kroppar mellan länderna fick familjen besked om att brodern var med bland de dödade även om de aldrig riktigt fått det helt bekräftat. Gili var ung, men långsamt började han att bygga upp ett hat mot det arabiska folket. Han började engagera sig politiskt och blev en av de yngsta medlemmarna i ett nazistiskt och högerextremt parti.
För båda kom vändningen i ett möte med en människa från ”den andra sidan”. Laila blir medtvingad till ett möte där palestinier och israeler möts för att prata och umgås. Laila vill inte veta av eller ens vända sin blick till en israel. Men hon följer med, och när en israelisk kvinna lägger handen på hennes knä och säger “förlåt för vad mitt folk har gjort dig och ditt barn. Och förlåt för att blod flyter mellan våra folk” så förstår hon att hon inte kan hata längre.
- Förlåtelse tar inte bort sorgen, men den tar bort ilskan. Nu kan jag känna mig fridfull inuti.
För Gili kom vändningen när han lärde känna Ali, en man som återkommande bjöd honom på en cigarett och en stunds trevligt samtal. De blev bästa vänner och Gili insåg att det inte fanns någon logik i hans hat till araber.
Både Gili och Laila är engagerade i PCFF som genom dialog, möten, social samvaro, utbildning och motivation arbetar för att motverka fler förluster genom dialog, tolerans, fred och försoning.
- Jag vill göra något av min sorg, säger Gili. Den kommer alltid att finnas där, men om jag kan använda den till något positivt så ska jag göra det.
Mer om organisationerna finns att läsa på