Text: Matt 25:31-46
I liknelsen om fåren och getterna finns en mystik hållning till livet, ett öppet sökande efter Guds närvaro i vår värld, i varje människa. Så spännande!
Oron finns hos många inför vart vårt samhälle är på väg, och även över vad som händer i andra delar av världen. Hur ska leva med detta? Vad kan ge oss lugn?
Kan verkligen dagens evangelium ge oss tröst?
Söndagens text låter vid första påhörande inte som en tröste-text. Hur många människor har inte blivit skrämda och rädda för att få höra orden: Gå bort ifrån mig! Liknelsen om fåren och getterna har använts för att skrämma människor, skrämma till tystnad och lydnad.
Men om vi slutar att tänka på det som en tidslinje med ett slut, utan istället som något som sker i nuet, att domen är något som sker nu och som handlar om på vilket sätt du och jag ser på vår medmänniska här och nu, så finns det också en möjlighet domen kan få oss att växa.
Få oss att bearbeta hur vi lever och fördjupas som människor.
Så låt oss gå in i evangeliet.
Berättelsen om fåren och getterna är en kraftfull liknelse, Jesus berättar med stora drastiska penseldrag och med en poäng som definitivt har en twist, en knorr som jag ska återkomma till.
Och berättelsen är en möjlighet att se på världen på ett annat sätt. Var har vi vårt sökarljus? Vad letar vi efter? Tydliga gränser? Ett vi och dem? De annorlunda och konstiga – och vi de normala och självklara?
Jesus riktar sökarljuset åt ett helt annat håll.
Det är inte vi och dem. Det är sökandet efter den hungriga, nakna, hemlösa och utsatta människan som han vill uppmana till – och där ryms en hemlighet, en möjlighet till glädje mitt i sorgen, mod mitt i rädslan. Det är sökandet efter ett större vi – det handlar om.
Jesus ger oss mandatet att leva i frihet och göra vad vi kan för att skapa liv och ta hand om skapelsen. Och med friheten följer uppmaningen att – älska Gud och din nästa såsom dig själv.
Vi älskar friheten och den skapar bekymmer för oss.
Vad är verklig frihet? Vad gör oss fria?
Svaret vi får handlar om kärlek i dagens evangelium. Det handlar om medkänsla, medlidande, barmhärtighet, förbarmande med den av oss som är fattig, i fängelse, naken eller sjuk. Det är kärlek i vardagen, i det alldeles vanliga livet det handlar om. Inte principer, utan vanligt liv. Det är vår granne som har blivit utsatt för hatbrott, det är hemlösa som inte har någonstans att ta vägen, det är grannen som går i sin tystnad för att världen är så svår, det är den sjukskrivna som förlorar sin sjukpenning, det är eu-migranten som blir spottad på.
Liknelsen om att skilja fåren från getterna – uppmanar oss att använda vår medkänsla, vår empati för att handla, för att göra saker för den av oss som är utsatt. Att ställa oss i Guds skapande rörelse och bli del av den, låta oss förändras av den, fördjupas av den.
Jean-Luc Mélenchon eu-parlamentariker från Frankrike talade i tvkanalen France 2 (för några år sedan i samband med angreppet i Bataclan), om vara modiga. Det är vi bara när vi är rädda, är vi inte rädda är vi inte modiga, utan omedvetna. Han sa ungefär så här: Vi måste tala med varandra och våga tala med varandra även när vi är oense. (Han menar att det är en del av franska folkets styrka att tala och vara oense om det mesta.) ”Det angriparna vill är inte bara att döda utan också att sprida hat och splittring mellan människor. De vill få oss rädda så att vi tappar fattningen och börjar angripa varandra. De vill skapa en klyfta mellan muslimer och resten av samhället. Frankrikes muslimer har inte rört en fluga. Detta handlar om en grupp fanatiker. Vår plikt är kärlek inte bara för dem som lider, utan också för alla muslimer som lever med skammen att bli ihopkopplad med dessa bödlar.”
Jesus är väldigt tydlig och uppmanar oss att inte hata – hatet leder bara till förstörelse, av våra sinnen och liv, av vår gemenskap och våra möjligheter att samtala med varandra.
Jesus uppmanar oss t o m att älska våra fiender.
Dagens evangelium är ett rop på medlidande och barmhärtighet, inte ett rop på krig och hämnd.
Här finns en hållning som frågar efter den som behöver kläs och födas i alla bemärkelser – också du själv. Bilderna är drastiska och entydiga för att få fram en poäng.
Det har betydelse vad du och gör. Din och min uppgift finns här och nu i vår närhet. Vi ska använda vår medkänsla och barmhärtighet som kompass för våra liv.
Margareta Brandby-Cöster berättar om Selma Lagerlöf som skriver 1918 följande:
”Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld och grymhet i sin tjänst. Han släpper lös brottet och oseden. Det finns inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte något slut på hans herravälde.”
”Och nu när vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta opp kampen mot döden?”
”Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden emot och som är hans ständiga och trogna fiende, och dess namn är livet.” Men livet, det verkliga livet - är det verkligen mitt lilla liv, mina trevande försök att komma ur vanmaktens instängdhet? Också här kan vi fortsätta samtalet med Selma Lagerlöf, för hon svarar snabbt:
”Ty livet, det har ju varit den tarvliga tjänarinnan, som har gjort alla till lags och som ingenting har begärt för egen räkning. Livet, det har varit vardagskosten, som man knappast tänkte på att man förtärde. Livet är ingenting högtidligt, som målas på tavlor.”
Och nu är det så, säger Selma Lagerlöf att nu
”börjar vi också att med större kärlek vända oss mot dem, som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott och ge sitt beskydd åt de levande”.
Också Selma Lagerlöf ser kompassen, ser medkänslan och kärleken som vägen.”
Jag tänker att det inte heller är så enkelt att vi är antingen får eller getter utan både och. Vi är ibland kloka och kärleksfulla och ibland dumma och självupptagna. Liknelsen om fåren och getterna är en uppmaning till oss att växa, att fördjupas.
Att omfatta geten med kärlek, för att vi ska växa, förändras och fördjupas för Kristi skull, för medmänniskans skull.
I liknelsen om fåren och getterna finns en mystik hållning till livet, ett öppet sökande efter Guds närvaro i vår värld, i varje människa. Så spännande! I mötet med den av oss som är utsatt så vet vi inte vem vi möter. Det kan vara Kristus! Det är Kristus!
Och då kan vi, med Jesaja, vända oss mot framtiden med hopp. Det finns ett löfte som bär oss genom de svåra åren och snåren. Ett löfte om att Gud skapar nytt! Ett löfte om att det finns någonstans att gå! Att det finns en kärlek i våra liv. Då kan vi mitt i rädslan leva i förväntan. Gud skapar en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor! Det är vår hopp!
Lotta Miller/präst