Bibelord:
”Och hon födde sin son, den förstfödde.
Hon lindade honom och lade honom i en krubba,
eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget”
Luk 2:7
Detta är dagen som vi väntat på! Julafton!
Hur många tankar, bilder och förhoppningar för inte bara namnet med sig.
Så mycket glädje, ljus, tradition och med ett gammalt ord: fröjd!
Samtidigt kan det för den som är ensam, ledsen och utanför vara årets allra värsta och tyngsta dag.
Med oss alla är han idag. Han, som föddes utsatt där i stallet.
Han delar både glädjen och smärtan.
Det fanns ingen plats för honom heller, från hans första stund blev han bortvisad, utanför, annorlunda.
Trots det - eller kanske tack vare det - var glädjen också så stor, att änglarna i himlen inte kunde låta bli att jubla och sjunga ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt!”
Dig och mig har Gud utvalt, oavsett hur våra liv ser ut. Dig och mig möter Gud idag i den nyföddes blick.
Han är samtidigt den yngste, den mest skyddslöse och den evige Gud som håller allt, också dig, i sin hand.
Utmaning:
Hur kan jag gestalta julens glädje på ett sätt som inkluderar och inte stänger ute?
Bön:
Jesus Kristus,
jag stannar till vid din krubba.
Jag hör dina första skrik.
Jag ser din utmattade mamma.
Jag ser Josef och hans oro och hopp.
Jag hör ekot av änglasång i natten.
Oavsett hur mitt liv ser ut ber jag dig -
ge mig julens glädje i mitt hjärtas djup.
Amen.
