Texter till temat
Först och främst innehåller ”Ordet” textläsningar från Bibeln. Sett i historiens ljus läses i dag fler bibeltexter i kyrkan än någonsin tidigare. Och bredden är stor med läsningar från både Gamla och Nya testamentet. Oftast ger de gammaltestamentliga texterna en bakgrund; ibland belyser de dagens eller årgångens tema på ett särskilt sätt. Episteltexterna med sin konkretion ger en närhet som på många sätt övervinner det tidsliga avstånd som trots allt råder mellan de bibliska texterna och vår egen tid. Evangelietexterna utgör kärnan i textläsningarna eftersom de handlar om Jesu Kristus. Därför utgår också vanligtvis predikan från evangeliet. Med avslutningen ”Så lyder Guds/Herrens ord” efter de två första läsningarna avlägger vi också en bekännelse: det är inte bara ord vi får ta del av, det är Guds levande ord.
I Den svenska evangelieboken finns numera också psaltarpsalmer för varje dag i kyrkoåret. Dessa kan brukas på olika sätt och i vissa fall även ersätta den gammaltestamentliga läsningen. Det är naturligtvis även möjligt att – i god luthersk tradition – utgå från psaltarpsalmen i predikan.
Predikan som hjälp att se sambanden
Predikan har en självklar och central plats i både högmässa och mässa/gudstjänst. Även om det vanliga är att predikan utgår från evangeliet är det både önskvärt och nödvändigt att åtminstone ibland låta förkunnelsen vara baserad på någon av de andra texterna. Flera av dem kan behöva förklaras för att inte bli obegripliga eller bara hängande i luften. Både de gammaltestamentliga texterna och episteltexterna är många gånger ganska korta och tagna ur sitt sammanhang i Bibeln. De förutsätter egentligen en förklaring. Det är inte möjligt att förutsätta att de som firar gudstjänst har den nödvändiga bibelkunskapen för att själva se sambanden.
All predikan behöver inte vara direkt bibelutläggande, men det är samtidigt angeläget att inte försumma denna typ av förkunnelse. Tyckanden och allmänna goda ord möter oss överallt i samhället. Det unika för predikan är att den ska hjälpa oss att låta Bibelns texter och vår verklighet mötas; den ska helt enkelt vara en utläggning av texten eller texterna in i en konkret situation. Detta ställer krav på både utläggare och lyssnare. Av båda förväntas villighet att beröras och att kunna lyssna. I dag är troligen även behovet av rent undervisande inslag i predikan stort, även om predikan naturligtvis inte ska vara ett slags förklädd lektion i diverse ämnen. Eftersom kyrkans uppdrag är att förkunna evangeliet om frälsningen i Kristus, måste vara förkunnare se upp med faran att i stället förmedla moraliska pekpinnar eller allmänt goda råd.
Trosbekännelsen som svar
Varje predikan är en del i en dialog där vanligen bara den ena partens röst hörs. Det betyder att predikan i viss mån ska vara ofärdig, öppen för frågor och en hjälp till vidare reflektion. Den gamla formuleringen om Gud som med sitt ord ”tröstar, lär, förmanar och varnar oss” kan appliceras på predikan. Allt detta ger predikan utifrån bibelordet en stark ställning och motiverar att predikan får och ska ta utrymme. Människor är inte trötta på ord i allmänhet; de är trötta på tomma ord. Därför innebär predikan en härlig möjlighet för kyrkan.
Som ett svar på predikan följer i gudstjänsten trosbekännelsen. På sätt och vis kan den förefalla lite udda till sin form. Vi reser oss och bekänner vad vi tillsammans tror på i Kristi kyrka. Credot innehåller en färdigformulerad lära. Det är en påminnelse både om vad vi som enskilda och kyrka tror på och om att vi gör det tillsammans med kristna i hela världen. Den betonar också var centrum i vår tro ligger: inte i en allmän gudstro, inte heller i tron på kyrkan som sådan, utan i tron på vår Herre Jesus Kristus. Det är ingen tillfällighet att den andra artikeln är den längsta av de tre trosartiklarna.
Gemensam bön som tillbedjan
I Ordets gudstjänst ingår slutligen flera böner. Visserligen förekommer bön på andra ställen i gudstjänsten också, men till detta moment i ordningen hör ibland bönen om förlåtelse och oftast kyrkans förbön, som antingen kan vara fast eller fritt formulerad. Offentlig bön är en svår genre, och det är lätt att glömma att den gemensamma bönen är tillbedjan tillsammans. Alltför lätt blir det antingen en form av kortare föredrag där Gud och människor undervisas, eller blir det ett slags välformulerad poesi som är vacker att lyssna till men inte uppfattas som tilltal till Gud. En stor utmaning är att be bönerna på ett sådant sätt att de upplevs både aktuella och angelägna. Det finns åtminstone två diken att se upp med. Det ena är att de stora och övergripande ämnena nämns på ett sådant sätt att orden distanserar och undervisar mer än beds. Det andra diket är att ämnena i stället blir så privata att de inte går att stämma in i.
Lästa eller sjungna församlingssvar kan vara ett sätt att göra förbönen angelägen för alla. Då är det också viktigt att dessa svar blir naturliga och lätta att be med i. Här krävs lyhördhet för den gudstjänstfirande församlingens önskemål och vanor. Ett annat sätt att göra förbönen berörande är att låta olika röster höras. Det ger en särskild dimension åt bönen om både äldre och yngre, både kvinnor och män får dela på bönen. I all sin enkelhet kan det illustrera församlingens mångfald.
Ordets gudstjänst är innehållsrik. Här har jag inte nämnt de tillfällen till psalmsång som också ingår. Men även de hör till tillbedjan och gemenskapen i gudstjänsten. Och skatten av goda psalmer är stor. Särskilt betydelsefull är palmen efter predikan. Den har flera funktioner: att stryka under predikans ärende, att sammanfatta, att utgöra en förlängning på predikan. Ibland kan psalmen vara en bön som blir ett slags brygga mellan det sagda, det hörda och Gud.
