Ett par ord:

Välkommen till Ett par ord. Här kommer vi att presentera texter från prästerna och diakonen. Först ut domkyrkokaplanen Ulf Lindgren om Sorg och saknad.

Sorg och saknad

 

I allhelgonatid minns vi, saknar och sörjer. Under Storkyrkans valv har människor sörjt i mer än 700 år. Runt kyrkan har stora delar av det medeltida Stockholm begravts och under golvet har flera tusen av stadens rikaste getts en sista vila. Minnestavlor på väggarna vittnar om att minnet av de döda alltid varit viktigt att bevara. Varför? Varför behöver vi minnas? Borde vi inte låta de döda vara döda och istället blicka framåt?

 

När någon som stått oss nära dör, en nära släkting, vän eller ett husdjur, då blir det tomt. Den som delade vårt liv finns inte längre där. Ibland kan tomheten bli så stor att det känns som om en glaskupa eller bomullsvägg sänkts ner. Musik som tidigare betytt så mycket berör inte längre. Mat som smakat så gott känns fadd. Psykologerna brukar beskriva detta som att ”livets skål”, den som rymmer allt det som ger livet mening, har vänts upp och ner. Allt, inte bara den döde, har fallit ut. Inget av det som gav livet mening finns kvar. Allt känns tomt och grått. Sorgens mörka täckelse har svept in allt i meningslöshetens stela kappa.

Det enda som då hjälper är att tala om den döde. Vi andra kan hjälpa den sörjande att minnas genom att ställa detaljerade frågor om vilka kläder den döde brukade ha på sig när hen snickrade, vad den döde sjöng när hen sprang barfota på midsommarängen, vad den döde sa när hen gjort mål borta på fotbollsplanen, eller genom att vi berättar om våra minnen om vad den döde lärt oss eller vi hen. Då börjar det förflutna spelas upp igen, som en film. Då minns kroppen dofter och smaker. Minnet påminner om ett liv som pågått, ett liv fullt av rörelser, intryck och känslor. Då är det som om livets skål långsamt vänds rätt igen. Ännu en gång kan det som ger mening samlas där. Sorgen som gör ont övergår i saknad som inte gör lika ont, för saknaden vet något om livet. Saknad kan bära hoppet om en framtid, vilket inte sorgen kan.   

 

I denna allhelgonatid kan vi hjälpa varandra att minnas genom att fråga, genom att säga namnet på den döde. Då väcks minnen till liv igen. Filmen om det som en gång varit, spelas ännu en gång upp. Det liv som en gång pågick, pågår ännu - när vi minns. Därmed minskar också vår egen rädsla för att dö och försvinna. För såsom jag minns de döda idag, kommer andra att minnas mig när jag dött. Detta viskar Storkyrkans alla gravhällar och epitafier till oss tvärsigenom tid och rum.

Ulf Lindgren, domkyrkokaplan