Brist är inte bara en risk utan…

Text: Matt 5:1-12

Kanske vi behöver bli mer pilgrimer i världen och mindre turister.
Mer pilgrim i vårt liv och mindre turist i världen.
Bristen kanske är vår möjlighet?

Utan himmelens perspektiv på vårt liv, blir vi fattiga, förlorar vi riktning. Himmelen kan frigöra oss från materialismens fångenskap, från självupptagenheten. Ge oss distans till tingen så vi kan andas in.

Vi kan få vara saliga mitt i bristen, mitt i utsattheten, mitt i vardagen. 

När jag var barn så sjöng man hemlandssånger under Allhelgonahelgen. De sångerna handlade inte om Sverige, inte om Småland heller – de handlade om himlen och om att höra hemma i Gud.

Pilgrimens syn på livet var det som gällde. Att inte samla skatter där mögel och finanskriser förstör utan skatter i himlen.

Pilgrimsvandringar har vi flera stycken i stiftet för dem av oss som vill och kan vara med.

Pilgrim i hjärtat kan vi alla vara, även om vi inte kan gå.

Pilgrimen är på besök och vet att tiden är begränsad, det vet turisten också. Men hållningen är väldigt olika.

Vår tid hyllar turistens hållning. (Jag är inte ute efter att slå ner på semesterresor, utan efter en hållning som finns i vår tid och vårt samhälle.) 

Turisten är på besök och ska försöka få ut det mesta av sin resa. Det gäller att hinna med så mycket som möjligt och konsumera både ting och upplevelser. Den klassiska turisten gör det bekvämt för sig och låter sig servas av andra, förväntar sig att andra ska anpassa sig så att hennes/hans behov blir tillfredsställda. Turisten köper vad den vill ha och har inget ansvar för vad den lämnar efter sig. Det får någon annan ta hand om. Det gäller att klämma in så mycket som möjligt av det turisten tänkt sig. Effektivitet och service.

Pilgrimens resa tar tid, hellre långsammare och närvarande än snabbare och frånvarande.

En klassisk pilgrim konsumerar så lite som möjligt och låter sig bjudas på det som finns. Hjälper till med det den kan och ber för dem hen möter. Enkelhet är nyckelord, så lite åverkan som möjligt. En pilgrim har inte mer med sig än den kan bära själv. En pilgrim är uppmärksam mot sin omgivning både natur och människor. Pilgrimen bär alltid sitt hem med sig – himlen. Riktningen är redan klar.

Det klart att det blir förenklade bilder när jag gör så här, nästan karikatyrer. Och samtidigt tror jag att vi verkligen behöver bli mer pilgrimer i världen och mindre turister.
Mer pilgrim i vårt liv och mindre turist i världen.

Idag är det Alla helgons dag. Ett helgon visar eller har visat i ord och handling att Gud lever (citat av Nathan Söderblom).

Det viktiga är inte vem som är helgon utan att hen genom sitt liv gör Guds närvaro synlig. Kanske det finns ögonblick då någon av oss blir ett helgon för någon annan en kort stund.

De helgon vi oftast talar om är förebilder genom sin hängivenhet, genom sin bön, genom sitt arbete och offer.

Oscar Romero som var ärkebiskop i El Salvador var en sådan människa. Han valdes till ärkebiskop för att man tänkte att han skulle ställa sig på de rikas och maktens sida. Att allt skulle bli lugnt och stilla. Och så blir Oscar Romero omvänd av de fattiga som han själv sa. Han såg de många fattigas kamp, blev upprörd över allt våld och dödande. Han blev inspirerad av den fattiga kyrkans vilja att följa Jesus och dela liv och ägodelar med varandra. Oscar Romero levde enkelt i en klostercell med två rum – ett för att sova och ett för att ta emot människor som kom till honom. Det var oerhört enkelt, absolut bara det mest nödvändiga – en säng, ett nattduksbord, ett skrivbord och några stolar. (Jag har själv sett rummen. )

Han predikade hopp och delade liv, han stod upp för mänskliga rättigheter och mot inbördeskrigets våld i El Salvador. För detta blev han mördad under pågående mässa 24 mars 1980. Mördarna kommer att glömmas men Oscar Romero kommer att bli ihågkommen länge. Han inspirerar många än idag även utanför El Salvador.

Jag tror att vi behöver förebilder. Människor som inspirerar oss och utmanar oss att ge av vår tid och våra liv. Oscar Romero tror jag var och är en av de saliga.

Saligprisningarna är så vackra så att jag ibland riskerar att glömma bort att de saliga inte är de som har allt, som klarar allt, som vet allt.

De saknar något, lever med någon form av brist eller längtan och ändå är de saliga.

De är fattiga på ägodelar, de sörjer någon, de hungrar och törstar efter rättfärdighet – efter en värld och ett samhälle där omsorg, ärlighet, rättvisa och balans råder – efter ett helande sammanhang. De förföljs och de får utstå kränkningar – och mitt i detta är de saliga. De har en hemhörighet och en tillhörighet i Gud mitt i allt. De har himmelsperspektiv på sina liv. Ingen kan ta deras tillhörighet till himmelen och till Kristus ifrån dem. De är förankrade i Gud. Så får vi också, du och jag tillhöra de saliga – inte för att vi kan allt och gör allt rätt – utan därför att Guds kallelse och kärlek gäller oss som lever med brister, hål och ofullkomligheter. Vi är saliga därför att vi tillhör himlen.
Och även vår obesvarade kärlek, våra osedda ansträngningar, våra okända försök att leva helt och med öppna hjärtan ska få svar. Allt behöver inte hända just nu. Vi får vila i Gud. Vi är saliga just här och nu!

Lotta Miller/präst