Korsa gränser för ett nytt liv

Narin Mamo och Mahmod Shikh-Mohamad levde ett liv i syriska Kurdistan där nationsgränser saknade betydelse och invånarna rörde sig fritt i regionen. För tre år sedan tvingades de passera de nio gränser för att kunna bygga ett nytt liv i säkerhet.

Det är fredag förmiddag och vi sitter i familjen Mamo och Shikh-Mohamads kök i Skoghall. Om familjen hade varit kvar i sin hemstad Afrin hade Mahmod kanske varit på väg tillbaka från en tids arbete i Libanon, Narin hade haft helgstängt på sin egen frisörsalong och barnen varit lediga från skolan. De hade firat helg, men utan fredagsbön eftersom ingen i familjen är särskilt religiös av sig.

NUMERA FYLLS BÅDE Narins och Mahmods dagar av plugg i svenska vid Tingvallagymnasiet i Karlstad, varvat med jobb på en frisörsalong för Narins del och en svetskurs för Mahmods del. Den här dagen har de ändrat i sina scheman för att
kunna ta ledigt när inte barnen Jwana, 16 år, Hamza, 15 år och Arbila 10 år, är hemma.
– Jag är så glad att vi kan sitta här och prata med varandra utan tolk, säger Narin en bit in i samtalet. Vi behöver inte att Arbila ska vara hemma och hjälpa oss!
Inom kort kommer Arbila, som bara var sju år när hon kom hit och har snappat svenskan så bra att hon nu pratar flytande och helt utan accent, att kunna avsluta sin roll som tolk. Bra. För den här familjen har kommit för att stanna.
– Om kriget tog slut så skulle vi vuxna helst åka tillbaka, säger Mahmod. Men våra barn känner sig redan hemma här. Vi kan inte ta dem tillbaka till Syrien, det skulle inte vara rätt. Narin håller med.
– Barnen har det bra här. Skolan är jättebra, de börjar få kompisar och vill inte åka tillbaka.
Det regnade inga bomber över Afrin när Narin och Mahmod bestämde sig för att ta sig till Europa. Läget var inte akut. Men de väpnade konflikterna närmade
sig från flera håll.
– Afrin är huvudstad i den syriska delen av Kurdistan, förklarar Narin. Själva staden har nästan 40 000 invånare och regionen Afrin har 360 000. Det är ungefär en
halvtimme med bil till Aleppo, så många åker dit för att arbeta. Det är också nära till Libanon, dit Mahmod periodvis har långpendlat och jobbat som svetsare
och plattsättare några månader åt gången. Turkiet ligger ännu närmare och har varit ett kärt utflyktsmål.
Familjen har varit van vid att kunna röra sig fritt över stora ytor, och som kurder har de haft stora nätverk långt över de traditionella nationsgränserna i regionen. Men 2013, två år efter att den syriska delen av den arabiska våren slogs tillbaka med brutalt våld av Syriens härskare Bashar al Assad, hade inbördeskriget utvecklats med full kraft och Afrin var pressat från flera håll.
– Isis var på väg in, regeringstrupper också, säger Mahmod. Alla vill åt oss kurder, så senare kom också turkarna.
Narin höll emot i det längsta, men när Aleppo föll gav sig familjen, inklusive Narins bror Rostam Mamo, iväg till Turkiet för att i tid komma undan det som var på väg.
– Livet i Turkiet är inte bra för oss syrier, men jag ville ändå att vi skulle stanna där, säger Narin. Jag var så rädd för havet.
Men en resa över havet blev det. Då hade familjen blivit stoppad på sin väg till Istanbul och deras förare, den betalde människosmugglaren, slagits blodig av
turkisk polis. Familjen sattes i förvar i en cell och skulle skickas tillbaka till Afrin.
Fast istället fick de i cellen kontakt med en ny människosmugglare som köpte loss dem och körde dem till en skogsdunge vid Medelhavets strand. Där blev de
uppmanade att kliva i en alldeles för liten öppen båt, tillsammans med ett sjuttiotal andra personer.
– Vi fattade ju att det inte skulle gå, men en kvinna med automatvapen
pekade på oss och sa ”Hoppa i båten eller dö!”

MOT ALLA ODDS klarade sig farkosten precis in över grekiskt vatten innan den kapsejsade och allt började flyta omkring. Alla idhandlingar, pengar, mobiltelefoner
och små minnessaker försvann i havet. Några minuter innan båten försvann helt i havet kom den grekiska sjöpolisen.
– De ropade ”Baby, baby!” och letade först upp alla små barn som vi hjälptes åt att sträcka upp till dem. Arbila, yngsta dottern, hann få i sig mängder av saltvatten i både magen och lungorna och hostade och kräktes blod i flera dagar efter
räddningen.
– Vi var så rädda. Vi visste inte om hon skulle överleva. Grekerna tog väl hand om flyktingarna. Volontärer förde de nödställda till ett uppsamlingsläger där de fick värmefiltar, mat och senare kläder. Narin var återigen den som ville stanna, orkade inte se framför sig hur de skulle ta sig vidare genom Europa, men Mahmod framhärdade:
– Jag ville till Sverige. Våra landsmän, kurderna, sa att Sverige var bäst. Här är demokrati och det har varit fred länge. Tyskland är också bra, men där har det varit krig.
Så de tre vuxna och de tre barnen började ömsom gå och ömsom åka tåg eller buss åtta-tio timmar per dag. Matstationer efter vägen ordnades av Röda korset och
andra volontärer. Vandringen gick från Grekland via Makedonien, Serbien, Bosnien,
Kroatien, Slovenien (eller Österrike) till Tyskland och sedan över till Malmö.
– Från Malmö blev vi körda direkt till Borås där vi bodde i ett fotbollstält i tio dagar. Där fick vi äntligen duscha för första gången på en månad, vi fick mat och det var snälla människor där som lekte med barnen.
Den 23 november 2015, under den mest pressade hösten sedan andra världskriget vad gäller asylsökande i Sverige, kom familjen Mamo & Shikh-Mohamad åkande med Migrationsverkets buss till Sätterstrands vandrarhem på
Hammarö. Med sig hade de varsin ljusblå kasse med Migrationsverkets standardomgång med sängkläder, i övrigt bara kläderna på kroppen.

Foto: Maria Obed


Ett nytt liv tog sin början.

 

text MARGARETA JONILSON
bild MARIA OBED

Över sju miljoner syrier har flytt från sina hem. På Världskulturmuseet i Göteborg hörs deras röster året ut.

Se www.varldskulturmuseerna.se/varldskulturmuseet/aktuella-utstallningar/aswat