Närvaro och medmänsklighet hjälpte Johanna i sorgen

– Vad skulle jag göra utan dig mamma?

Johanna tittade på sin son och svarade: Vad skulle jag göra utan dig? Det skulle ju aldrig gå.

Det blev de sista ord de hann säga till varandra. Samma kväll fick Isak en massiv hjärnblödning efter operation av en hjärntumör och hamnade i koma. Han vaknade aldrig upp igen och dödförklarades tre dygn senare. Isak blev 6 år, 5 månader och 19 dagar. 

Johanna kramar bilden av sonen som hänger runt hennes hals. Vid sidan av bilden hänger en berlock med texten ”Isak vårt hjärta”. Halssmycket har hon fått av en väninna som förlorade sitt barn samma dag som Johanna förlorade Isak.

Hamnade I en känslomässig bubbla

Den första tiden befann hon sig i en bubbla, i en pseudovärld där både känslor och sinnesintryck var bedövade.

– Jag varken kunde eller ville gå utanför min bubbla. Jag hörde att människor berättade för mig att Isak var i koma och aldrig skulle vakna upp, men jag kunde inte ta in det känslomässigt. Hade jag gjort det hade jag inte överlevt.

Hur länge hon stannade kvar i den där bubblan kommer Johanna inte ihåg. Men hon minns mantrat som hon repeterade för sig själv. Noah, Elise, Valter. Namnen på hennes barn, dem hon fortfarande hade kvar. Som ensamstående mamma blev de tre barnen en viktig påminnelse om att livet måste gå vidare. Men när människor sa till henne att hon var stark, att de inte skulle ha överlevt att gå igenom det hon gick igenom, var det som att få en käftsmäll. För vad hade hon egentligen för alternativ? Känslan av skam över att hon kanske inte sörjde på rätt sätt sköljde över henne vid de tillfällena. Så här i efterhand förstår hon att de sa detta i all välmening. Som ett sätt att försöka sätta ord på något som det inte går att sätta ord på.

 – Jag har varit med om flera sorger och tuffa utmaningar i livet och alltid hittat strategier för att ta mig igenom dem. Men här var jag helt handfallen. Smärtan går inte att beskriva. Jag minns hur jag googlade ”Förlorade ett barn och överlevde” i hopp om att hitta berättelser om människor som hade överlevt detta. Något som kunde stärka mig.

Svårt att hitta berättelser om andra som förlorat barn

Men de berättelserna var svåra att hitta. Till sist fann hon ändå ett tv-klipp med en kvinna som förlorat sin dotter och inte bara överlevt, utan också hittat ett sätt att leva vidare. Ur den berättelsen hämtade Johanna mycket kraft och hon hörde av sig för att tacka kvinnan, som också besvarade hennes brev.

– Vi är alla olika med olika sätt att bearbeta sorg. Men för mig var det nödvändigt att hitta de positiva berättelserna och ta fasta på det fina, som trots allt fanns mitt i allt det mörka.

Där spelar minnena av Isak en stor roll, både före och under hans sjukdomsperiod. Ett sådant minne från sjukhuset är när Isak låg i koma och personalen från hans avdelning tog kontakt med Johanna för att fråga om de fick komma och ta farväl av Isak.

–  För mig är det ett ljust minne. Att se hur personalen kunde kliva ur sin yrkesroll och visa hur berörda och ledsna de var över att Isak skulle dö. Att Isak hade betytt något för dem fyllde mig både med tacksamhet och stolthet över att jag fick vara hans mamma. Det var som om rummet vibrerade av kärlek.

Det finns många smärtsamma minnen också. Men trots besvikelse och sorg över att livet inte blev som hon hoppats och att vissa människor inte fanns där som hon hade trott, är det inte de tankarna hon bär med sig.

–  Det är så lätt att hamna i bitterhet och fundera över varför det här skulle drabba just mig och oss. Men jag har aldrig tänkt så och det är jag tacksam för.

Närhet och medmänsklighet hjälper

Många människor har slutit upp kring Johanna och hennes familj, både de som redan fanns i hennes närhet, men också andra som klivit in från en yttre bekantskapskrets och blivit vänner på riktigt.

– Flera av barnens kompisars föräldrar som jag egentligen inte kände stod plötsligt på trappan med en matkasse, ringde och erbjöd sig att ta med barnen på bio eller skjutsa till träningar. De stod för den handlingskraft som jag helt saknade och det var så värdefullt.

Johanna pratar mycket om hur viktigt det är med en annan människas fysiska närvaro i den mest akuta fasen. Undersköterskan som satt i rummet när hon vakade vid Isaks säng, som hämtade ett glas saft och la en filt över henne. Väninnan som bara fanns i huset hemma utan några krav.

Eller den unga kvinnan i tjugoårsåldern, som när Johanna inte kunde sluta gråta på pendeltåget vände sig mot henne och frågade hur hon mådde. Hon som räckte över en bunt med näsdukar och lade armen om henne. Som satt där tyst, likt en skyddsängel, medan de åkte vidare. När Johanna skulle kliva av lämnade tjejen över några fler näsdukar och försäkrade sig om att hon skulle klara sig hem.  

– Jag har tänkt så mycket på den tjejen. Hur modig hon var som satt med mig och vågade möta mig när ingen annan gjorde det och hur mycket den handlingen betydde för mig. Det hon gjorde var att visa att hon inte blev rädd. Hon normaliserade ett onormalt läge och slöt upp vid min sida så att jag slapp vara ensam i min avgrund.

Engagemang för andra gör livet meningsfullt

Att våga vara sårbar och ta emot hjälp från människor har hon tvingats lära sig. Men en lika viktig del i att Johanna är där hon är idag är möjligheten att få engagera sig för och hjälpa andra. Där har engagemanget i olika organisationer, som Ung cancer och Raul Wallenberg-stiftelsen, skapat mening och sammanhang. Johannas familj har också blivit vänfamilj till en nyanländ familj från Afghanistan.

– Att vara i relation med andra och både kunna visa och ta emot medmänsklighet är det som egentligen betyder något. Det är inte bara anledningen till att jag överlevde, utan faktiskt till att jag lever idag. Även om jag inte kan säga att jag lever ett lyckligt liv, så lever jag ett meningsfullt liv idag. Och det är gott nog, avslutar Johanna.

Martina Croner