Närbild av en gråhårig kvinna med ett askkors i pannan.
Foto: Gustaf Hellsing /Ikon

Askonsdagsmässa, vandringen från korset till tronen.

Det går ett stråk av allvar genom fastetiden. Melodierna går i moll, den liturgiska färgen är kompostartat lila. Bibelläsningarna manar till besinning, eftertanke och mod att avstå.

Tiden från askonsdagen och fyrtio dagar framåt är en svår tid för myskristendomen. Tiden från askonsdagen och fyrtio dagar framåt är en tid fylld av stort allvar. Fastetiden är tid för korrektur, för rening och ny inriktning. Nu börjar det. Askonsdagen avslutar de festliga tre dagarna (karnevalen) som är ett storslaget farväl (vale) till kött (carnem), vardagslyx och ”det-får-man-väl-unna-sig-livet”.  

Askonsdagen är en av de tre vardagarna under året som också har tre fullständiga årgångar textläsningar i evangelieboken (skärtorsdagen och annandag pingst är de andra två). Alltså firar vi en enkel vardagsmässa på kvällen denna dag, som en avskalad markering: nu börjar det. Nu är karnevalen avslutad. Nu är det tid för den årliga korrekturtiden.

Förbereds ett år i förväg

Vill man vara grundlig förbereds askonsdagsmässan redan direkt efter palmsöndagens gudstjänster året före. Man kan göra en liten brasa av videkvistarna och spara askan till nästa år. Också vår lovsång under pampiga processioner blir till aska, det som var så ståtligt blev ingenting, blev dött och sterilt. Askonsdagsmässan firas sedan enligt kyrkohandbokens ordning för mässa med det tillägget att celebranten under offertoriet ställer i ordning också fatet med aska.

Man behöver vara två präster (eller en präst och en diakon) och en lekmannaassistent vid nattvardsutdelandet. Den person som har askan ber en kort bön över askan, de tjänstgörande ger korstecknet till varandra och diakonen/prästen med askan ställer sig sedan, när församlingen sjunger O, Guds lamm, en bit ned i kyrkorummet. Vid altaret står de som delar ut kommunionen, celebranten bjuder in till mässan med några förklarande och välkomnande ord. Det måste vara möjligt att kunna gå förbi askan och gå direkt till kommunionen för den som så önskar.

Ett kors i pannan

Prästen/diakonen med askan tecknar sedan var och en av dem som kommer fram genom att ta lite aska på ena tummen och tydligt göra ett kors i pannan med askan medan t ex följande ord sägs: ”Kom ihåg, o människa, att du är jord, omvänd dig och tro evangelium”. Alltså tre uppmaningar: Kom ihåg. Omvänd dig. Tro.

Kom ihåg att du är jord. Av jord har du kommit. Jord skall du åter bli, allt ska ta slut. Orden är ett starkt eko från begravningsgudstjänstens överlåtelse. Nu gäller det inte den döda i kistan, nu gäller det mig. Också jag är bara jord, hör samman med jorden och skall åter bli jord. 

Omvänd dig. Det håller inte att leva som du gjort hittills. Omvändelsen är en 180-graders omsvängning och ny inriktning. För den som redan gjort omvändelsen grundligt kan uttrycket ”den dagliga hänvändelsen” vara användbart. Vi vaknar varje morgon bortvända från Gud. Också denna dag får jag vända mig mot honom, hänvända mig.   

Tro evangelium. Tron är två öppna händer mot himmelen. Ingenting har vi att komma med. Evangelium kan man bara ta emot.

Mot altaret

Från askan går sedan vi vidare mot altaret. Det blir som en vandring från korset till tronen där korset är det totala misslyckandet, allt som blev så fel, så marinerat av egoism, bitterhet, likgiltighet, högmod, avundsjuka. Alla pampiga föresatser, till och med min lovsång blev till aska. Guldet blev till sand. Livet blev aska. Så dåligt blev det. Utan Jesus är jag död, redan nu.

Korsmärkta i pannan vandrar vi mot altaret, mot tronen. De människor du ser omkring dig har något paradoxalt, skenbart motsägelsefullt, över sig. Askan i pannan påminner om döden och den totala frånvaron av liv. Korstecknet är ett segertecken, Jesus har besegrat synd, död och ondska. I pannorna runt omkring dig ser du dubbelheten att leva som kristen: på en gång hopplöst förlorad och samtidigt full av liv. På en gång notoriskt bortvänd från Gud och ändå, samtidigt, genuint och totalt genomälskad av honom som dog för din skull. Se dig omkring igen. Alla dessa, och du själv också, är samtidigt syndare och rättfärdiga. Samtidigt.

Hans liv blir ditt liv

Själva rörelsen sker mot öster, mot ljuset, mot Kristi uppståndelse. Också denna dag av besinning och korrektur har Jesus uppstått. Också denna dag gäller hans kraftfulla och segerrika uppståndelse över allt eländigt och dödförklarat. För den som lyssnar uppmärksamt kan man vid själva kommunionen höra hjärtslagen från Guds fadershjärta. Orden ”för dig utgiven” återkommer nästan som en hjärtrytm. Gång på gång. Det behöver upprepas, om igen. Jesus dog för dig. Han blev utgiven för din skull. När du faller ned på knä och tackar honom är du vid den himmelska tronen. Hans seger över döden blev din seger. Hans liv blir ditt liv.

Därför kan det just på askonsdagen vara rätt bra om det går att ordna med knäfallsplatser under kommunionen. I de kyrkor där man normalt har gående kommunion kan några fristående knäfall, eller enkla Taizépallar, vara platsen där församlingen bjuds in till tyst bön och tillbedjan. Vandringen är avslutad. Jag har korsmärkt lämnat korset och finns nu inför Guds tron, inför Guds ansikte. Härifrån vill jag ta ut kompassriktningen för de kommande fyrtio dagarna. Vart är jag på väg? Vad ska jag avstå ifrån? Vad vill Jesus med mitt liv? 

Livgivande kompost

Vi behöver fler kroppsliga uttryck, fler handlingar som hela kroppen (och inte bara hjärnan) minns. Återupptäckten av askonsdagsmässan runt om i vårt land innebär att en vandring från korset till tronen inte bara blir ord. Handlingen minns vi längre än det vi hörde.

En kompost mår bra av aska. Det som var dött och kompostartat lila kan med hjälp av lite aska förvandlas till något livgivande i trädgårdslandet. Det stråk av allvar som går genom fastetiden är inte detsamma som dysterhet eller uppgivenhet. Tvärtom. I den hög av bråte som läggs på komposten varje gång en människa går till bikt eller församlingen ber sin bön om förlåtelse kan Gud åter skapa liv.

Så välkommen med på vandringen från korset till tronen.

En präst håller ett ljus, ett vitt kuvert och en kyrkohandbok i händerna.

Gudstjänstliv med Kyrkohandboken del I

I en serie artiklar vänder och vrider vi på kyrkohandboken del I och vad den kan betyda för gudstjänstlivet. Artiklarna vill ge nya perspektiv och föda kreativitet. Det handlar också om när ork och lust saknas, oavsett om man leder gudstjänsten eller sitter i kyrkbänken.