En kvinna sitter framför ett altare med en stor altartavla.
Foto: Albin Hillert /Ikon

Musiken i påskens gudstjänster

Påsken är den största och kanske viktigaste högtiden i kyrkoåret. Under dessa dagar hålls gudstjänster där musiken spelar en huvudroll.

Påsken är kyrkoårets största högtid. Här gestaltas den kristna trons kärna: Jesu död och uppståndelse, försoningen genom korset och livets seger. Under några få dagar ­ – Triduum sacrum, de heliga tre påskdagarna – utspelar sig ett drama med kontraster utan motstycke i det övriga kyrkoåret. Varje gudstjänst som firas under dessa dagar kan ses som en akt i detta drama.

Påskens särställning framträder redan i kyrkohandbokens innehållsförteckning, där två av de fyra särskilda gudstjänstordningarna är exklusiva för påskhelgen: Långfredagsgudstjänst och Påsknattsmässa. Men även andra gudstjänster under dessa intensiva dagar har en alldeles egen karaktär: Skärtorsdagens mässa och Långfredagens kvällsgudstjänst. I denna text utgår jag huvudsakligen från egna erfarenheter av att fira och musikaliskt gestalta dessa gudstjänster. 

Skärtorsdagens mässa

Den särskilda utmaningen med att gestalta Skärtorsdagens mässa liturgiskt och musikaliskt är att förena eukaristins glädje med passionstidens allvar. Mässan kan ha en ljusare ton än i övrigt under Fastan och gärna firas som Högmässa eller Mässa som huvudgudstjänst, alltså med en rikare ordning än i veckomässor, vilket också ger större möjligheter för den musikaliska gestaltningen.  Även om Lovsången (Gloria) utesluts under Fastan, kan man här göra ett undantag, och då använda Sv Ps 543, vers 4 (Lovsången 6). Efter evangelieläsningen kan, särskilt om predikan inte förekommer, en [kör]sång med anknytning till texten läggas in. Här kan avslutningen i Matteus- och Markusserierna, ”När de hade sjungit lovsången,…” inspirera till att välja en sång med text ur den lovsång som här åsyftas, det ”stora Hallel”, psaltarpsalmerna 113–118. Man kan också pröva möjligheten att här, eller efter den gammaltestamentliga texten, lägga in ett orgelstycke, en improvisation eller annan instrumentalmusik. 

I många församlingar avslutas Skärtorsdagens mässa på ett speciellt sätt: efter kommunionen och den följande tackbönen kläs altaret av och kyrkorummet släcks ned. Medan detta sker kan Psaltaren 22 läsas eller reciteras som oackompanjerad sång av en röst på en gregoriansk psalmton eller annan recitationston. Därefter lämnar församlingen kyrkan under tystnad.

Långfredagens huvudgudstjänst

På samma sätt som altaret är avklätt under Långfredagen kan gudstjänsten även musikaliskt vara ”avklädd”, så att orgel och andra instrument inte används alls eller mycket återhållsamt. Det kan finnas en särskild kvalitet i att församlingen för en gångs skull får sjunga psalmer a cappella, under körens ledning. '

Psaltarpsalmen 22, som ju avslutade Skärtorsdagen, är ett naturligt val efter den gammaltestamentliga läsningen, exempelvis som körsång på någon gregoriansk psalmton. Den återges i sin helhet i evangelieboken, men om man önskar ett kortare alternativ, kan man välja den enstämmiga kortversionen i Sv ps 652, med församlingsomkväde ur den gammaltestamentliga texten (Jesaja 53). Det finns i denna gudstjänst inget överflöd av lämpliga platser för körsång. Alternatimsång i någon psalm kan vara en möjlighet, liksom att ersätta Sv ps 456, som i handboken anges som avslutning på tillbedjan inför korset, med någon körtonsättning av samma hymn, ”Höga kors” (Crux fidelis). Traditionellt har ”Höga kors” föregåtts av ”Improperierna”, som numera inte anges i kyrkohandboken.

Om man har resurser för dubbelkör eller åtminstone en kvartett vid sidan av kören, kan Palestrinas klassiska tonsättning vara en möjlighet. Någon avslutande musik (postludium) anges inte för Långfredagsgudstjänsten, vilket rimmar väl med den återhållsamhet som bör prägla denna mycket speciella gudstjänst. Ändå är det tänkbart att avsluta med en enkel körsång a cappella, t ex någon av Bachs passionskoraler.

Långfredagens kvällsgudstjänst

Någon särskild form för Långfredagens kvällsgudstjänst, med texter om Jesu begravning, anges inte i kyrkohandboken, men man får tänka sig en spartansk gudstjänstform, där musiken i stort sett inskränker sig till kanske tre psalmer och eventuellt sjungen begravningsbön, hämtad från ordningen för begravningsgudstjänst.

Samtidigt erbjuder Långfredagens eftermiddag eller kväll ett tillfälle att avsluta passionstiden med en större musikgudstjänst. I det sammanhanget använder man givetvis de instrument som krävs för de eller det verk som framförs. Vill man hålla fast vid att avstå från instrument, kan man välja någon av Schütz passioner för flerstämmig kör och recitativ, allt sjunget a cappella och med text enbart från evangeliet. Av dessa finns Johannespassionen utgiven i svensk version.

Påsknattsmässan

Även påsknattsmässan är en gudstjänst med unik prägel. Den börjar i långfredagsmörkret, med avklätt altare. Här finns, som kyrkohandboken framhåller, stora möjligheter till variation i gestaltningen. Om man inleder med en procession med påskljuset, kan processionen inledas med att en försångare (gärna den som går i spetsen med påskljuset) sjunger ”Kristus, vårt ljus” på en enkel formel (g-g-g-e) vilken upprepas av de övriga deltagarna. Detta upprepas vid ytterligare två tillfällen, då processionen stannar upp; för varje gång intoneras formeln ett tonsteg högre.

Väl framme i den fortfarande nedsläckta kyrkan kan kören sjunga en sång som på något sätt ger uttryck åt den speciella stämning som råder i detta skede av gudstjänsten – i spänningsfältet mellan mörker och ljus, död och liv. Även om syftet med denna text inte i första hand är att ge repertoartips, så vill jag ändå nämna Taizé-sången ”Inför ditt kors” (Crucem tuam), som är lätt att lära utantill (en fördel i detta sammanhang) och textmässigt håller samman korset och uppståndelsen. Mellan läsningarna kan en psaltarpsalm (t ex 118) sjungas på en gregoriansk psalmton, gärna med ett kort församlingsomkväde.

Orgeln ljuder för första gången i preludiet till den psalm som följer på episteln (146 eller 147 i psalmboken), kraftfullt och jublande, gärna med dramatisk inledning och inte alltför kort; under denna psalm dukas altaret och kyrkan tänds upp.

Hallelujaropen efter evangeliet kan gärna byggas på med körstämmor, diskanter och instrument. I övrigt blir det främsta tillfället för körsång under eller efter kommunionen. Som postludium kan man göra något kortare verk för kör och konserterande orgel, eller också spela festlig recessionsmusik på orgel. 

Påskdagens högmässa

Kristus är uppstånden – Ja, han är sannerligen uppstånden! Till skillnad från i påsknattsmässan så gäller i Påskdagens mässa redan från början ”jublets kategorier” (Göran Tunström, med inspiration från Augustinus). De musikaliska möjligheterna är nära nog outtömliga – just här kanske man kan släppa oron för att det ska bli överlastat.

Kör och/eller församling kan sjunga Introitus, niofaldigt Kyrie, alternatimpsalmer, koraldiskanter, och varför inte en kantat, som liksom på Bachs tid inramar predikan. Instrumentalister, t ex en trumpetare eller brassensemble, kan anlitas (det finns en särskild utgåva av koralboken med sättningar för detta ändamål).

Viktigt är dock att skapa variation, så att inte allt blir fortissimo. Påskdagens högmässa är den festliga avslutningen på Triduum sacrum och ger samtidigt mönstret, förebilden för kyrkoårets alla huvudgudstjänster; söndagen är varje veckas ”påskdag”.

En präst håller ett ljus, ett vitt kuvert och en kyrkohandbok i händerna.

Gudstjänstliv med Kyrkohandboken del I

I en serie artiklar vänder och vrider vi på kyrkohandboken del I och vad den kan betyda för gudstjänstlivet. Artiklarna vill ge nya perspektiv och föda kreativitet. Det handlar också om när ork och lust saknas, oavsett om man leder gudstjänsten eller sitter i kyrkbänken.