Text: Matt 22:15-22
Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.
Skrev John Donne på 1600-talet. Ömsesidigheten och samhörigheten kan vi inte göra oss av med, då förlorar vi oss själva. Däremot brottas med den, som dagens evangelium, det behöver vi.
Vid första påseende så tycks det ju handla om skatt och inget annat, dessutom helt utan protester mot kejsaren. Vad kan det säga oss när människor i vår stad får sina hus nedbrända och det misstänks vara hatbrott och antisemitism? Rubriken för söndagen – samhällsansvar kan få oss att tro att evangeliets svar är – arbeta och ta ansvar och inget annat. Ta ansvar för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet – javisst, men handlar det bara om det?
Och vad är det för fråga: är det rätt att betala skatt?
Det är vi ju tvungna att göra antingen det är en kejsare eller en folkvald regering och riksdag som har bestämt att vi ska göra det. Vi kan protestera, men skatt tvingas vi betala.
Fariséerna och Herodianerna är ute efter att sätta dit Jesus, inte efter att få ett svar på frågan. Fariséerna var emot ockupationen och Herodianerna ansågs som medlöpare. De var egentligen inte alls överens. Det enda de var överens om var: vi gillar inte Jesus.
Men var är det Jesus vill och hur berör det oss och alla människor omkring oss? Vad har det med vårt nu-läge att göra?
Med ensamkommande barn och ungdomar som utvisas och hus som bränns?
Med människor som hatar någon för att de har en annan hudfärg eller tro, som hatar någon för att de inte är som de själva (tror de i alla fall)? Vad är det som fattas i vår värld? Den frågan kan vi ställa oss alla och den går inte att ge något enkelt svar på.
Och in i allt detta hörs orden om att ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.
Har det något med oss att göra?
Ge kejsaren vad kejsaren tillhör.
Ingen av oss kan stiga ur den makt som samhället utövar över oss. Vi är förpliktade att följa lagarna och att betala vår skatt. Vi är en del av samhället antingen vi vill eller inte.
Vi får inte göra hur som helst utan att bli straffade eller begränsade på något sätt. Vi har skyldigheter och rättigheter.
Mina skyldigheter och dina rättigheter hör ihop och tvärtom – mina rättigheter och dina skyldigheter hör också ihop.
Vi är bundna till varandra på gott och ont, och det är osakligt att inte inse det och bejaka det.
Och den bundenheten till varandra har gått helt överstyr och vi har tappat den i både husbranden och flyktingarnas situation.
Jesu ord anger tydligt att livet med nödvändighet är dubbeltydigt. Den dubbelheten har vi svårt att se och uthärda.
Livet upplevs av många som ett slaveri under plikt och begränsningar – att andra människors behov blir ett hot mot mitt liv och min vilja. Och så försöker vi slå oss fria och hitta ett liv där jag är ”min egen”. Där mitt liv och min vilja är det som gäller och att den skulle behöva hitta en samklang med andras vilja finns inte på kartan.
Jag såg en skakande dokumentär om unga yazidiska kvinnor som blivit tagna som sexslavar av IS/Daesch och hur deras själ och kropp kränkts om och om igen. De blev inte sedda som människor, utan som verktyg/objekt för männen. I deras perspektiv blir detta att får vara ”min egen” något oerhört viktigt. Samtidigt i vårt samhälle finns en tendens att bara tala om mig själv och mitt som mål i livet och där hänsyn och ömsesidighet helt tappas bort. Vi tror att vi blir fria om vi bara har kontroll över allting och är helt oberoende. Istället blir det ett ensamt slaveri där jag alldeles glömmer bort att mitt livs frihet ligger i att jag är Guds avbild. Guds avbild innebär värde och värdighet. Det finns något i oss som påminner om Guds helighet och det som är heligt får vi inte trampa på, vi får stanna upp i förundran och eftertanke. Det gäller både min granne och främlingen, mig själv och den jag har svårt att förstå.
Orden ”Ge Gud vad Gud tillhör” är en motbild både till myntet som är maktens redskap och till självporträttets självcentrerade ensamhet. En motbild till hatets och rasismens bilder, en motbild till makt som vill förkväva och döda människor.
Vår yttersta frihet bestäms av att vi är Guds avbilder, av att tillvarons avgörande makt inte är penningen, utan Gud, som är vårt hem och vår utgångspunkt. Vi är Guds avbilder, inte kejsarens, inte maktens avbilder. Inte heller varandras avbilder.
Guds avbilder är vi tillsammans, det är inte ett ensamt projekt. Vi är det tillsammans –som skärvor som tillsammans blir en enorm mosaik – en aning av Guds ansikte, av den Kärlek som aldrig ger upp. Det vore förfärligt om det inte fanns variationer i mosaiken – något omistligt skulle gå förlorat!
Kejsarens mynt – står för makt, men en makt som är begränsad. Myntens poäng är inte heller att vara unika, utan likadana. Däremot att vara Guds avbild rymmer en dubbelhet, en spänning mellan den begränsade maktens tvång och den obegränsade kärlekens livgivande frihet.
Att vara Guds avbild innebär att inte vara definierad och bestämd av makten, av andras blick, av rasism eller hat utan att jag har min vilopunkt, min utgångspunkt och utsiktspunkt utanför maktens ram i Guds starka och stora kärlek.
Det är förödande och en illusion när vi tror att vi är alltings mått och mål. Det leder oss fel och in i fångenskap. Kanske de unga som skjuter på Malmös gator och terroister av olika slag tänker att de blir fria genom att döda och slå, men i själva verket stängs de inne i ett hat som hindrar dem från att leva. Ett hat som förtär och dominerar, som fräter sönder det mänskliga.
Och ändå står Gud i Kristus kvar, även när vi cirklar runt oss själva, även när vi verkligen förlorat riktningen och blivit omänskliga. Därför att även om vi korsar över gudslikheten/ avbilden – så finns bilden av Gud ändå kvar i oss. Bilden av den korsfäste Kristus.
Jesus Kristus ger oss möjligheten att mitt i vår bundenhet vid livets villkor vara fria. Fria att handla, att tjäna och att kämpa mot slaveri och förtryck men utan att vara utlämnade enbart åt oss själva.
Martin Luther uttryckte sig så här: vi ”är den friaste herre över allting och ingen underdånig” och samtidigt är vi ”alltings mest tjänstvilliga tjänare och var människa underdånig”.
När du och jag misslyckas med vår kamp, vårt ansvar och våra handlingar så får vi veta att allt inte hänger på oss själva. Som Guds avbilder är vi fasthållna, också när vi faller ut ur livets ramar. Att vara innesluten i en sådan frihet är det som bär när allting annat brister.
Lotta Miller/präst
John Donne originaltexten på engelska Meditation xvii Devotions upon Emergent Occasions 1623: No man is an island, entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main; if a clod be washed away by the sea, Europe is the less, as well as if a promontory were, as well as if a manor of thy friend’s or of thine own were; any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind, and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.