Låt oss be. Ja, låt oss göra det. Men hur då? På vilket sätt och för vad, om vad och med vilka ord? Det är ju så många ord i gudstjänsten redan, behöver vi fler? Varför inte bara låta tystnaden få vara vår bön, där var och en ryms utan att någon tränger sig på med det färdigformulerade, med det färdigtuggade? Jo, det är naturligtvis en möjlighet, men en begränsad möjlighet och kanske allvarligare, en begränsande möjlighet. Kyrkans förbön är den gudstjänstfirande församlingens gemensamma bön för det som är viktigt i världens, församlingens och de enskilda människornas liv. Det kan mycket väl rymmas i tystnaden, men upplevelsen av gemensam bön för gemensamma böneämnen kan försvinna i tystnadens individualism.
Enskilda och gemensamt
Det är just det uttalat gemensamma som bär kyrkans förbön i gudstjänsten – det uttalat gemensamma uttryckt i den lokala kyrkan. Vi bekänner enskilt, men blir gemensamt förlåtna. Vi sjunger gemensamt, vi ber med gemensamma ord, vi lyssnar till samma texter, men förståelsen är min egen. Vi går gemensamt fram till nattvardsbordet, men det är jag som individ som tar emot Kristi kropp och blod. Vi blir välsignade, men det är jag som tar emot välsignelsen i mig själv med mina öppna händer. I Kyrkans förbön möts vi som enskilda gudstjänstfirare i en bön som ska vara dagsaktuell och rymma både mina livserfarenheter och dina, min oro och min glädje, liksom din oro och din glädje. Känner jag inte igen mig i de ord som formar bönen, då blir det inte min bön och därmed inte heller kyrkans förbön, utan enbart någras förbön. Samtidigt kan inte bönen till fullo stämma in varje gudstjänstfirares liv, men det måste finnas ett utrymme för mig – så att bönen ändå kan bli min. Därför är kyrkohandbokens förslag på förböner många och olika, samtidigt som uppmaning ges att formulera bönen lokalt genom de teman och den struktur som kyrkohandboken erbjuder (Kyrkohandboken sidan 73 och 74).
Öppet och avgränsande
Det finns en oerhörd styrka i den gemensamma bönen. Det vet vi. Bönekraften är mycket större än summan av delarna. Men om bönekraften upplevs som splittrad då försvagas församlingens böneliv. Kyrkans förbön är den del av gudstjänsten då församlingens gemensamma vilja, längtan, oro och glädje ska samlas och formuleras. Det säger sig självt att en sådan bön måste formuleras öppet och avgränsande på samma gång. Öppet för de som är närvarande, så att också jag ryms med mina tankar och egna böner i den gemensamma bönen, och begränsande så att det verkligen är just denna samling människors bön på just denna plats i just denna tid.
Kanske är det en utgångspunkt för att arbeta med förbönen. Vilka är vi som ber? Vad är det just här som är aktuellt för oss, i denna del av världen? Och hur formulerar vi oss i den tid vi lever i? Vilken är vår oro, vilket är vårt hopp? Samtidigt är det kyrkans förbön – vilket betyder att det lokala perspektivet inte ska inskränka bönen utan hela kyrkan och världen behöver finnas med. Guds närvaro och Guds omsorg är inte bara för oss som är samlade just i detta tillfälle, utan för hela den skapade världen och hela mänskligheten. Förbönen måste spegla att det är så.
Be frimodigt. Ta hjälp av gudstjänstvärdar, bönegrupper, barnkörsbarn, församlingsbor, konfirmander… ju fler perspektiv, ju fler röster desto starkare bön. Sjung gärna mellan bönestroferna – när jag sjunger blir jag tydligare en del av bönen, den blir också min bön och bönekraften växer. Var inte rädd för det lokala, var inte rädd för det allmänna, men var rädd om bönen så satt det varken blir enbart det ena eller det andra.
Så låt oss be. Ja låt oss göra det. Just vi, just nu, just här, just så!
