Text: Matt 6: 19-24
Jag måste ju erkänna att jag inte vill byta verklighet med Maria från Rumänien som brukar sitta här nere vid Ica och tigga. Hennes verklighet skrämmer mig. Att stå helt utan medel och utan en trygg plats att kalla hem, att gå hungrig vissa dagar för att jag inte har något att äta.
Jag var inne i en annan stor affär och handlade, framför mig i kön stod en ung pojke från Afghanistan som köpte några få saker, han doftade inte gott. Och det gör en inte när en har sovit ute och inte haft tillgång till dusch och tvål på kanske flera veckor.
Det är en skakande verklighet de lever i. Det är inte många av oss som kan förstå hur deras liv är. De har nästan ingenting.
Materiella tillgångar är inte utan betydelse. Vi behöver alla mat i magen, kläder på kroppen och en varm och trygg plats att sova på. Det är inget som skiljer någon av oss åt.
Men Marias och pojkens stora brist ställer vårt samhälle i ett särskilt ljus. Vad har materiella tillgångar för betydelse i vårt samhälle? Hur värderas vi? Hur ser vi på varandra? Och den skriande orättvisan i fördelningen av vad vi äger är uppenbar.
Och så kommer Jesus och talar om att inte samla skatter på jorden, som förstörs, utan att samla skatter i himlen.
Vad menar Jesus? Två saker är tydliga genom evangelierna: Det är farligt att vara rik! Den fattiga människan har en särskild plats hos Gud!
Gud och mammon står emot varandra. De hör inte ihop.
Och nog har kyrkan genom historien ända sedan 300-talet när kristendomen blev statsreligion och lierad med makten haft problem med detta. Kyrkan har många synder att bekänna där hon har försvarat de riktas rättigheter på de fattigas bekostnad.
Kyrkan har egendomar och tillgångar som vi har ansvar för att förvalta på ett rätt sätt. Vad innebär det då att inte samla sig skatter på jorden, utan i himlen? Att välja Gud och inte mammon?
Rikedom har hyllats genom historien och det finns många berättelser om människor med makt som roffat åt sig egendom på andras bekostnad. Även i vår tid pågår detta – ekonomisk vinst och materialism går före människovärde och skapelseansvar. Har någon tid varit så prylfixerad som vår? Och vår bedömning av varandra/andra är definitivt präglad av vår materiella status.
Det är mer än en gång som jag tycker mig se att mammon får makten och inte Gud. Mammon som värderar människor utifrån deras sociala status, mammon som hyllar den rika och föraktar den fattiga, mammon som frågar efter materiella värden men inte efter medmänsklighet och godhet, inte efter värdighet och ömsesidighet. Mammon som vill sortera bort alla som inte passar in i den ekonomiska beräkningen, som hyllar vinsten framför allt och odlar ha-begäret. Mammon som inte har plats för den som inte är effektiv.
Jesus anger en annan ordning i evangeliet idag: Det är inte ekonomisk rikedom som gäller, inte vad jag äger, utan det handlar om att samla skatter i himlen. Gud kommer först!
Men är inte detta fanatiskt? Är det inte livsfientligt? Nej, det är det inte. Snarare tvärt om. Det är livgivande!
Jesus visar oss att rikedom är farligt, att upptagenheten med allt det materiella riskerar att göra oss blinda så att vi inte ser varandra och tappar vår medkänsla, vår mänsklighet.
Guds rike är en existensform där människor ser varandra, ansikte mot ansikte. Inte värderande uppifrån och ner, eller nedifrån och upp.
Det är påtagligt att ju mer vi har desto mer måste vi bevaka det vi har och skydda det, ju rikare vi är desto högre stängsel är det runt våra hem. Desto större blir avståndet mellan oss. Och med avståndet ökar risken att ”vi-et” försvinner och ersätts av vi-och-dem. De andra bli till ting, till objekt och vi behöver inte längre se varandra som någons mamma eller någons syskon. Så vi inte längre behöver leva i ömsesidighet, utan kan hålla andra ifrån oss.
Står jag högst upp i Turning Torso så blir människor bara som myror och bilarna som sockerbitar. Det är lätt att peta bort några på det avståndet. Det är lätt att cynismen tar över för det syns ju inte vem det är.
Vi kan t o m när vi vill hjälpa, i vår välvilja utgå från ”de som behöver hjälp”, d v s vi sträcker oss ner för att i hjälpa men i grunden så blir de aldrig del av vårt vi. Det är aldrig jag som behöver hjälp av någon annan, utan bara du som ska hjälpas. Kanske för att vi är rädda för att förändras eller förlora något? Kanske det är för smärtsamt att känna igen något i mig själv, att erkänna smärtan som en del av mitt liv? Att se mig själv som någon som kan behöva hjälp, inte bara vara hjälpare?
För att kunna leva i ömsesidighet och se varandra så behöver vi ha vår skatt, vårt hem i himlen, inte i tingen, inte i självbilden.
När Jesus säger till oss att söka först Guds rike och Guds rättfärdighet – så handlar det inte om välgörenhet utan om rättvisa, en värld där vi lever ansikte mot ansikte.
Jesus ställer frågan: vad lever du för? Var har du din tyngdpunkt? Var är din skatt?
En del av oss kanske svarar familjen, andra barnen, en tredje arbetet, en fjärde hälsan, vännerna eller kärleken till någon. Men går det att avkräva att något av det jag räknade upp kan vara målet i livet? Att avkräva något av det ska vara hela svaret? Nej, jag tror inte det. För ju mer vi avkräver livsmål av det jag räknade upp, desto mer riskerar vi att kväva det som är levande i det. När det blir livsmålet så blir det ”att samla en skatt på jorden” istället för en gåva.
OCH allt detta är något som kommer att tas ifrån oss. En del av oss här har redan smärtsamma erfarenheter av att förlora någon/något.
Vi behöver det himmelska perspektivet på våra liv. Inte för att glömma eller hindra rättfärdig kamp med ursäkten ”You get Pie in the Sky when You die”.
Men att ha min skatt i himlen innebär en helhetssyn, där olika delar av livet får plats men inte avkrävs all mening. Att ha min skatt i himlen innebär att det heliga finns i vardagen, att Gud går med dig och mig i det här livet nu. Att mötet med den andra människan har med Gud att göra.
Att leva med min skatt i himlen, att leva i Gud – innebär en radikal tillvändhet till världen i all sin dubbelhet och tvetydighet. Att se att alla livets delar ingår i något Helt och Outsägligt, som vi benämner Gud. Att leva helt för denna helhet, vars namn är Gud och vars väsen är kärlek, ger oss möjlighet att hantera det jordiska så vi inte blir slavar under det. Den himmelska skatten ger oss frihet. Och friheten ger möjlighet till kärlek, till ömsesidighet, till generositet och solidaritet.
Ögat i Matteus-evangeliet står för en hållning, ett sätt att möta och bemöta andra människor. Ett ljust öga söker det goda, ett ont öga söker det förstörande. ”att ha mörka ögon” är att bära på hat och ilska, säger vi. Och det tar mycket energi att om jag hatar och är arg på någon, det ockuperar mig. När jag är missunnsam, förnärmad och självupptagen så fastnar jag i mörkret. Däremot att önska någon gott, att vara öppen i mötet med den andra människan kan t o m ge energi tillbaka.
Ju mer jag låter den himmelska friheten ta över desto mer ljus kommer in i mitt liv.
Men jag måste ju bekänna att mitt öga grumlas allt som oftast. Jag grips så lätt av materialismen och egoismen – jag vill ha och jag vill ha det för mig själv. Och jag behöver höra om den himmelska friheten om och om igen. Jag behöver hjälpen av dig som du av mig för att leva. Och mitt i malhålen och självupptagenheten hörs en röst, en röst som ropar på dig och mig. En röst som vill vår frihet, som bär oss genom allt. Jesus Kristus som vill befria dig och mig när de frätande krafterna anfaller, som vill ge oss nåden att se att vi hör samman – Maria, pojken, du och jag. Som vill bära dig och mig så vi får nåd att uppstå till nytt liv. Amen. (Maria heter något annat i verkligheten.)
Lotta Miller/präst