Foto: Lars Lindgren

Björkö-Arholma kyrka

Historik

Björkö-Arholma kyrka är belägen på Björkö på en bergknalle invid vägen mot Simpnäs mittemot Dragsviken. Tidigare tillhörde Björkö-Arholma Vätö pastorat, men 1914 delades pastoratet upp i två församlingar: Vätö församling och Björkö-Arholma församling. Läs mer.

Rundtur i Björkö-Arholma kyrka

Redan år 1900 hade öborna på Björkö och Arholma skrivit till Kungliga Majestät (dåvarande regeringsformen) och begärt att en komminister skulle bosätta sig på Björkö, att de skulle få en begravningsplats och att det befintliga bönhuset från 1890 vid Dragsviken skulle få användas som kyrka. Som skäl till sin begäran förklarade de att vid varje gudstjänst och begravning måste de färdas till kyrkan och kyrkogården i Vätö, vilket innebar ett roddavstånd på 1,5 mil från Arholma. Detta medförde ”synnerligen kännbara olägenheter” för konfirmander och vid likfärder.

På sommaren användes stora, tvåmastade kyrkbåtar med 6–8 par åror och 15–20 passagerare. På vintern åkte de släde eller skridskor till kyrkan på Vätö. Kyrkoherden och komministern bodde i närheten av varandra på Vätö, men eftersom 922 av församlingens 2512 invånare bodde på öarna Björkö, Arholma, Lidö och Idö ”syntes det både rättvist och lämpligt att komministern flyttade över till Björkö”.

Bönhuset byggdes av frivilliga och finansierades genom insamlingar av timmerstockar och pengar. Huset ”var byggt i kyrklig stil och så solitt uppfört att det vore fullt betryggande för allmänheten” och hade sittplatser för 140 personer.
Björkö evangelisk-lutherska missionsförening upplät bönhuset för tillfälliga gudstjänster tidigare, men nu fanns önskemål om att det skulle inredas som kyrka och användas som sådan tills dess de samlat ihop pengar till uppförande av en ny kyrka.

Efter skrivelsen till Kungl. Maj:t beslutades att begravningsplats skulle inrättas på Björkö, att predikoförrättningar på bestämda tider skulle hållas i bönhuset samt att den nuvarande komministerns efterträdare skulle bosätta sig på Björkö. Och 1910 fick Björkö-Arholma en egen komminister. Den förste prästen i Björkö-Arholma, som 1914 avskildes från Vätö och bildade en egen församling, var Lennart Tillgren.

Byggnadens historia

I mars 1900 ställde den lutherska missionsföreningen sitt bönehus till samhällets förfogande och under de kommande fem åren byggdes det om och förbättrades. Det lades ett nytt yttertak av plåt, hela huset brädfodrades utvändigt och målades både in- och utvändigt. Den östra gaveln försågs med sakristia (det nuvarande koret) och vid sidan om ingången till sakristian placerades en predikstol och nedanför denne ett altare med tillhörande altarring. Västra gaveln hade invändigt försetts med en mindre orgelläktare och utvändigt byggdes ett vapenhus så pass stort att ”det även kunde användas som rum för jordfästningar”. År 1905 invigdes det av ärkebiskop J. A. Ekman och sedan 1910 tillhör det Svenska kyrkan.

Kapellet betraktades ändå som tillfälligt och vid en kyrkostämma 1917 diskuterades uppförandet av en ny kyrkobyggnad eftersom ärkebiskop Nathan Söderblom hade älskat om en sådan vid en visitation. Dock beslöt stämman att avslå ärkebiskopens äskande då ”man borde bordlägga ärendet till världskriget vore ändat”.

Det dröjde till 1928 innan kyrkan fick en välbehövlig inre och yttre uppsnyggning genom att både måla och panela om in- och utsida och med denna renovering ”kom rummet att framträda mera i kyrkostil”. På Mikaelidagen den 30 september 1928 invigdes kyrkan av ärkebiskop Nathan Söderblom – som tidigare under dagen även invigt Arholma kapell.

Kyrkostämman diskuterade en nybyggnad 1943, men ansåg då ”att tiden ej var gynnsam för själva byggnadsföretaget” och 1945 begärde kyrkorådet fullmakt av kyrkostämman att planera en ny kyrka, men begäran avslogs. I stället beslutades att byggnaden skulle restaureras och att ett bårhus skulle byggas till. Så på 1953 får kyrkan sin ny branta takresning, den gamla sakristian blev kor och en ny sakristia byggs. Predikstolen flyttas till norra långväggen i långskeppet, en ny bänkinredning byggs och dopfunten, gjort i trä av snickaren Johan Gustafsson i Simpnäs, restaurerades. Mittemot kyrkan byggs ett bårhus i Vätögranit med torvtak. Den nästan helt ombyggda kyrkan invigs på nytt 1954 av ärkebiskop Yngve Brilioth.

Men det var inte förrän 1954 som kyrkan skulle förses med sin förnämligaste prydnad – Harald Lindbergs målningar.
Konstnären från trakten
Harald Lindberg (1901–1976) var traktens son, född och uppvuxen i Rumshamn på Björkö. Sjömanslivet lågt nära till hands, då hans far var skeppare, och Harald gick till sjöss åren 1914–1921. Han både målade och tecknade sedan barnsben och under tiden på havet ritade han i sin loggbok och tjänade en extra slant som fartygets porträttör.
Väl på land igen gick han kvällskurs på Berggren och Larssons konstskola 1921–1922 och mellan 1924–1929 studerade han på Konstakademin. Under stipendieresor till Frankrike och Italien utvecklade han sin impressionistiska stil och har därefter utfört mängder av monumentalmålningar i offentliga byggnader och kyrkor runtom i Sverige.
Just i Björkö-Arholma kyrka kan vi se hans målningar huvudsakligen på korets tre väggar och sadeltak. Dessa målades av Lindberg 1956–1957 och koret invigdes Palmsöndagen den 14 april 1957. Under invigningen trädde Harald Lindberg fram och förklarade tankegången i sina målningar. Vidare förklarade han att det hade tagit honom nio månader att utföra dessa och att de sätter sin prägel på hela kyrkan. Och just dessa kormålningar ansåg konstnären själv vara en av sina mest betydelsefulla skapelser.
Kormålningarnas betydelse beskrivs i ”Upplands kyrkor – 184”:
Koret är täckt med målningar i oljetempera på trä och valv. Tak och väggar har blivit en ”himmelskajuta” med ett livets hav. Fondväggen, ”Himlalotsen”, följer sadeltakets form, och från toppen strålar solen i gula nyanser över mittpartiets ljusa Kristus i en regnbågsvision formad som en mandorla. Kristus visar sig för en rorsman till havs med en sjunkande skuta och för honom mot den himmelska hamnen, som syns till höger, dit ännu en skuta är på väg, och där briggar ligger med skörande segel. Harald Lindberg har tänkt på en liten hamn på den skotska kusten som modell för sin himmelska hamn. Från stagen på rorsmannens sjunkande båt går en ljusstrimma, en blå mareld som en himmelsstege upp genom stormskyarna. Himlen färgas av rosa och grå moln, det skummande upprörda havet i dova gröna skiftande vågor tunnas ut mot hamnen till en ”brysselspets”. Runt korets nedre kant löper en panel av sjötång, vårig alskog eller sälgknoppar i gult, rosa och brunt. Upprinnelsen till kormålningarna var ett minne av en vår i skären trettio år tidigare, då konstnären tillsammans med några fiskare, en underbart vacker morgon dragit not vid Ryssungsberget. Han mindes den varma stämningen, hur solen gått upp och förgyllt gubbarnas apostoliska skägg och den bruna vattendrypande noten. Takets bägge fält skildrar apostlarnas notdragning vid Gennesarets sjö. Sex apostlar på varje sida, arbetande två och två. Aposteln längs fram i raden på södra sidan känns lätt igen som Petrus, då han bär en nyckel i handen. De är målade med ansikten bärande drag av vänner från trakten och från livet till sjöss. Samtidigt som de bär dräkter från Jesu tid, har somliga sjöstövlar, sydväst och oljerock. De kunde likaväl vara rospiggar. Det blå himlavalvet med en stiliserad stjärnhimmel med vintergata förenar de bägge takfälten. Det gråblå nätet löper mellan apostlarna och under dem bekransas taket mot norr och söder av en ramp av kärleksört och sedum. Motpol till fondväggens fadershamn är modersfamnen, Jungfru Maria på norra väggen. Hon sitter under en rosenbåge på en sjömanskista, mattan därunder är ett kasserat märssegel som målats i röda och blå rutor, vanligt i sjömanshem före linoleummattans tid. I Jungfru Marias famn vilar en skeppsbruten sjöman. Hans själ flyger i den vita albatrossens skepnad mot himlen. Den södra väggen är målad med nät och notsäck fylld med fisk som fortsätter upp mot solen. Över fönstret en grov eka med ungdomar, det är läsbarnsbåten med fem konfirmander, som ror från Arholma över fjärden till Vätö kyrka.
Votivskepp och andra gåvor
Votiv betyder löfte och ursprungligen skänktes votivskeppen till kyrkorna av besättningar i sjönöd, som bad till Gud och lovade att skänka en gåva om de undgick katastrofen. Björkö-Arholma kyrkas votivskepp är en modell av fullriggaren ”Bellona” och är tillverkad av skepparen Mattias (Matts) Bergström, Dragviken, Björkö. Skeppet skänktes av Byggmästare K. Ekström, Kulla, 1923 och det omriggades 1954 av fyrvaktaren Bror Österberg, Håknäs, Vätö.
Krucifixet är även det en gåva. Det är konstnären Bo Meuring från Väddö som utfört arbetet och komminister Gunnar Sjöfors som skänkte det 1928.
De sexarmade bronskandelabrarna i koret, en på varsin sida om altaret, är en gåva från sjökaptenen Gustaf Sjöström och hans hustru Lilian. De köptes av Sjöström i Leningrad 1918. En brudkrona i förgyllt silver skänktes 1942 av Ungdomskretsen. Nattvardssilvret med kalk, paté, kanna och oblatask, tillverkat av C. G Hallberg 1915, skänktes 1917 av agronomen Ernst A. Nilsson och invigdes samma år i samband med visitationen av ärkebiskop Nathan Söderblom.
Bland mässhakarna är den äldsta skänkt 1917 av Matts Mattsson och är av svart sammet med silvertrådsbroderi. En vit mässhake i handvävt sidan med grönt kors komponerades av Greta Olde-Holmberg år 1942 och skänktes av kyrkliga syföreningen. En violett mässhake med kors av handvävda silverband är komponerad av Greta Mörk år 1965, syddes av syföreningen på Väddö och skänktes av Björkö-Arholma kyrkliga syförening. Till advent smyckas kyrkan med en adventsljusstake i smidesjärn som skänktes av norra Björkö syförening och en ljusbärare som skänktes av Gerda Jansson från Marum. Kyrkan har även en julkrubba som utfördes av konstnär Birger From, Stockholm.
Klockstaplar och kyrkogårdar
Byggmästare Karl Ekström från Kulla byggde en klockstapel i trä 1910, efter modell från Johannelunds missionsinstitut i Sickla ”där en tilltalande stapel” fanns. Samma år gjöts klockan hos Beckmans klockgjuteri i Stockholm och en inskription lyder: ”1910 i Gustaf V:s tredje regeringsår gjöts denna klocka för Björkö kapell då Harald Brundin var kyrkoherde och P. Andersson och E. O. Karlsson, Marum, voro kyrkvärdar. Af Johan A. Beckman & Co., Stockholm. Sv. Ps. 323:1”. Utöver klockstapeln på kyrktomten finns ännu en på Björkö-Arholma kyrkogård.
Det var denna kyrkogård som anlades för att öborna skulle slippa den långa färden till Vätö kyrkogård. Hemska historier har berättats om de svåra likfärderna, ca 12 km fågelvägen, som kunde ta mer än ett dygn. När isen varken bar eller brast, fick de lov att ”brånga” båten med kistan, dvs. att med ishakar och stänger skjuta båten framåt meter för meter, under det att denna ständigt sjönk genom isen. Och sista biten till Vätö kyrka drogs kistan på en kälke genom skogen och över bergen.
Kyrkogården kunde inte förläggas i anslutning till kyrkan eftersom de hade inneburit omfattande bergsprängningar, så i stället anlades den 1910 i Norrsand i Marum, en kilometer från kyrkan. År 1966 utvidgades kyrkogården och i samband med det uppfördes klockstapeln med en klocka som gjutits i Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna och som donerades av skärkarlarna Wilhelm och Eugen Jansson.  I direkt anslutning till klockstapeln ligger minneslunden. 
På en stor del av gravstenarna går det fortfarande att läsa yrkestitlar som haft direkt samband med bygdens karaktär; ”styrmannen”, ”skepparen”, ”mästerlotsen”, ”sjökapten”, ”kronolotsen”, ”fyrmästaren”, ”fyrvaktaren”. År 1922 anlades en begravningsplats för omkomna och främmande sjömän och samtidigt uppfördes en minnessten av granit från Vätöbergs stenhuggeri med inskriptionen:
”Främlingar som havet gav åter – Församlingen reste vården”. År 1933 uppfördes även en minnessten utförd efter arkitekt Gustav Bobergs ritningar, med inskriptionen: ”Till minne av församlingsbor som fått sin grav i havet”.
I början av 1800-talet härjade kolera i världen och 1834 utbröt en stor koleraepidemi i Sverige. Eftersom ingen visste orsaken till sjukdomen beslutades det i en kungörelse att särskilda kyrkogårdar, avsides belägna, skulle inrättas där de sjuka kunde begravas. Kolerakyrkogårdar räknas som fast fornlämning idag och skyddas enligt kulturmiljölagen. I Uppland finns fem kolerakyrkogårdar, varav en är Rumshamns kyrkogård.
År 1899 begravdes där sex barn till lotsen Erik Olof Österberg. Barnen, som var mellan 3 och 17 år, hade alla avlidit i difteri inom loppet av en vecka vid juletiden. Gravkorset är bevarat och ovanpå korset finns en skulpterad sjöfågel av trä, som enligt uppgifter är sannolikt lika gammal som graven.
Även här finns en liten klockstapel med klocka som skänktes av Bengt Timander 1979.

En av tio församlingar
Björkö-Arholma kyrka tillhör Väddö församling, som ingår i Roslagens östra pastorat tillsammans med Blidö, Estuna-Söderbykarl, Frötuna, Lohärads, Länna, Norrtälje-Malsta, Riala, Roslagsbro-­Vätö och Rådmansö församlingar.
I Väddö församling firas gudstjänst också i Arholma kyrka, Grisslehamns kapell, Singö och Väddö kyrka samt Väddö församlingsgård i Älmsta.
Vill du läsa mer? På hemsidan kan du läsa mer om gudstjänster, konserter, verksamheter för barn och vuxna, konfirmationsundervisning och mycket mer.
Använd adressen nedan eller scanna QR-koden för att komma till vår hemsida.
www.svenskakyrkan.se/roslagensostrapastorat/bjorko-arholma-kyrka


Vägbeskrivning till Björkö-Arholma kyrka från Stockholm:

Åk till Norrtälje och fortsätt mot Grisslehamn efter ca 25 km från Norrtälje följ skylten mot Björkö-Arholma kyrka. Då är det ca 2 mil kvar. När man tror att man har åkt för långt, så fortsätter man någon mil till och vips så är kyrkan på höger sida.

Sittplatser: 115 personer.

Adress: Simpnäsvägen 720, 764 53 Björkö

Foto: Lars Lindgren
Foto: Lars Lindgren
Foto: Lars Lindgren
Foto: Lars Lindgren
Foto: Lars Lindgren
Foto: Lars Lindgren
Foto: Lars Lindgren
Foto: Lars Lindgren