”Du är mer än vad du har blivit”. De som sett Walt Disneys film Lejonkungen har hört repliken. Det är lejonkungen som säger så till sitt barn Simba.
Att vara människa är att bära på ett sår, att allt inte är som det ska. Ibland är det som en kunskap och ibland som en påtaglig erfarenhet. Förmågan att känna skuld och skam är ett av människans adelsmärken. Viljan att ta ansvar för vår skuld gör oss mänskliga. Syndabekännelsen, följd av avlösningen, är därför en central del i att fira gudstjänst.
Att vara människa är också att dela ödet att få en stund på jorden. ”Alla har sitt” brukar vi säga. Då tänker vi på den glädje, lycka kamp och utsatthet som livet innehåller. Att överlåta sig är att lämna sitt liv till Gud i en önskan om helande, kraft, hjälp och försoning.
”Bön om förlåtelse är ett fast moment i högmässan, fakultativ i mässa/gudstjänst. Om Mässa/gudstjänst firas som huvudgudstjänst är Bön om förlåtelse ett fast moment alternativt kan Överlåtelsebön användas.” Så står det i inledningstexten till Bön om förlåtelse.
Att skilja på Bön om förlåtelse och Överlåtelse
Det är skillnad på överlåtelsebön och bön om förlåtelse. I överlåtelsebönen lämnar vi oss själva i Guds hand. Allt det vi tagit emot av Gud får vi lämna tillbaka till Gud. Allt det som är vårt liv får vi ge till Gud. Här ryms allt det som är vår brustenhet, våra misslyckanden, våra sår liksom våra möjligheter, gåvor, styrkor glädje och lycka.
I den s.k. Översteprästerliga förbönen ber Jesus till sin Fader: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt.” (Joh. 17:10) Orden kan ses som ett mönster för att överlåta sig. Vi tar emot livet som gåva från Gud, vi lämnar det tillbaka som gåva till Gud, för att Gud åter ska ge livet till oss att leva.
Det är något märkligt som sker när vi får se livet, med allt vad det innehåller, som en gåva. Då kan insikten födas att det verkligen är i Gud som vi lever, rör oss och är till. Gud är med oss i både glädje och sorg.
Med förlåtelsebönen är det annorlunda. Här ska våra synder tydliggöras och tyst benämnas för att vi sedan ska kunna ta emot förlåtelsen. Här är det inte våra mänskliga begränsningar, vår svaghet, sår och våra allmänna misslyckanden som det är fråga om. Det vi ska bekänna är vad vi i tankar ord och gärningar har brustit i relation till att älska Gud över allting, älska den värld som getts mig, älska min
nästa och mig själv. Det är vår synd och skuld som ska bekännas. Det är alltså viktigt att tydligt markera skillnaden mellan Bön om förlåtelse och Överlåtelse. I samma stund som vi blandar samman dessa så riskerar vi att antingen skuldbelägga vår mänsklighet eller förringa vår synd och skuld.
Placering av Bön om förlåtelse och Överlåtelse
Förlåtelsebön liksom Överlåtelsebön kan placeras antingen i inledningen av gudstjänsten eller i anslutning till Kyrkans förbön. Här finns olika traditioner liksom olika skäl varför man i församlingen väljer en viss placering av detta moment. Ett argument för den senare placeringen kan vara att man uppfattar det som en ”tung” och svårförståelig början av gudstjänsten för den ovana gudstjänstbesökaren.
Det är inte enkelt att förstå vare sig syndabekännelse eller överlåtelse. Andra kan mena att det kan uppfattas vara en mer naturlig plats ett lägga detta moment efter förkunnelsen och nära förbönen. Då kan förkunnelsen vara en förberedelse före dessa böner.
De som istället önskar en placering i början av gudstjänsten kan betona gudstjänsten som den ”förlorade sonens” gudstjänst, efter omvändelsen börjar vandringen mot mötet med Fadern och den stora festen. Andra betonar vikten av att redan i början av gudstjänsten få lämna det gamla bakom sig och som förlåten få lovsjunga Gud. Ser man tillbaka i kyrkans liturgiska tradition kan man finna båda dessa placeringar representerade i gudstjänstordningar.
Inledningsord, förlåtelseord, tackbön och överlåtelsebön
I Kyrkohandbokens Inledningsord finns vissa som tydligt mynnar ut i Bön om förlåtelse exempelvis Inledningsord 7–10, medan andra är formulerade så att det mest naturligt följs av Överlåtelsebön.
Om inledningen formuleras fritt eller är en beredelse är det viktigt att låta det styras utifrån om det är Överlåtelsebön eller Bön om förlåtelse som följer. Är det som inledning till Bön om förlåtelse bör inledningen vara en hjälp för den enskilda bedjaren att för sig själv konkretisera vad man behöver bekänna som synd och, inte minst, skapa tilltro till förlåtelsen.
Ett av problemen med gudstjänstens syndabekännelse, till skillnad från biktsituationen, är att den bekännande är utlämnad till sig själv att se vad som är synd. Här är det en risk att man dels bekänner sina mänskliga tillkortakommanden som synd dels ältar ”favoritsynder” och bekänner samma sak som man redan många gånger bekänt. Man låter inte det förlåtna vara förlåtet utan man återkommer till det gång på gång. Här finns också en problematik kring skuld och skam som jag aktualiserat i en artikel med rubriken: Den skam och skuldfyllda människans möte med gudstjänsten.
I den nya Kyrkohandboken för Svenska kyrkan finns åtta olika förlåtelseböner. Hälften fanns redan i Kyrkohandboken från 1986, de andra är nya. Bönernas skiftande karaktär speglar olika traditioner som finns inom Svenska kyrkan och öppnar för formuleringar som kan vara lämpliga för olika typer av gudstjänster. I Kyrkohandboken följs dessa av Förlåtelseord och Löftesord.
Förlåtelseorden är formulerade som en tillsägelse som avslutas med en gemensam trinitarisk formel: ”I (Guds) Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.” Löftesorden ska användas om det är lekman som leder gudstjänsten men kan också användas av präst efter Förlåtelsebönen. Löftesorden är inte en tillsägelse vilket gör att de inte följs av en avslutande trinitarisk formel. Tackbön, som följer på Förlåtelseord eller Löftesord är ett fast moment för högmässa. Om Mässa/Gudstjänst firas som huvudgudstjänst är det också ett fast moment, alternativt kan då Överlåtelsebön användas.
Det finns tre Överlåtelseböner. En av dem fanns i 1986 års handbok som syndabekännelse. Eftersom den aktualiserar både bön om helande, rening och längtan efter upplevelsen av Guds närvaro så uppfattades den mer ha karaktär av överlåtelsebön än förlåtelsebön. Även bland Överlåtelsebönerna finns en bön som är särskilt tänkt för gudstjänster präglade av barns medverkan.
Hoppet om framtid
”Du är mer än du blivit.” Ibland sägs att det är lättare att be syndabekännelse än överlåta hela sitt liv till Gud. Ingenting är väl ”lätt” om man tar det på djupaste allvar. Egentligen är allt ett äventyr som öppnar mot en okänd framtid. Att leva i förlåtelse är att tro på hoppet om en ny framtid och att lämna sitt liv till Gud är att ge upp det egna för att Guds vilja ska ske. Till sist är allt nåd och tillit till Guds kärlek.
