Begravningsgudstjänsten hjälper oss att förstå

När en människa dör blir livet annorlunda för oss som lever kvar. En tid av saknad och sorg inträder, ibland även förvirring, vad gör jag nu? Då är det skönt att veta att det finns riter, handlingsmönster som fungerat i generationer. När du deltar i en begravningsgudstjänst behöver det inte betyda att du måste sjunga med i alla psalmer eller förstå varje ord. Det betyder att du ger dig själv tillåtelse att vara närvarande som den du är just då och en del av det som sker.

Att fira begravningsgudstjänst är en viktig del av en sund sorgeprocess och en del av ett sammanhang som sträcker sig från dödsbädden till graven. Ofta innebär begravningsgudstjänsten en vändning i sorgen då vi förstår att den döda är död, om inte förr så när vi ser kistan, när jorden faller på kistan, när vi själva går fram för att ta avsked vid kistan eller när kistan sänks i jorden. Begravningsgudstjänsten hjälper oss sörjande att förstå med hjärtat det som vi redan rationellt förstått, att vi skiljts från vår döda vän och att vi därför måste etablera nya relationer med varandra, som änka, faderlös, barnlös.

Måste få ta tid

Det är viktigt att begravningsgudstjänsten inte går över för fort. Undersökningar visar att människor i regel upplever att det gick för fort om begravningsgudstjänsten var under en halvtimme. Därför kan det vara viktigt att till exempel välja fler psalmer än de två som minst ska ingå liksom instrumental- eller vokalmusik som inte är allt för korta. Musikens uppgift är att underlätta för de närvarande att uppleva dödens allvar och evighetens hopp. Detta underlättas om musiken är levande, då den levande musiken även förstärker känslan av begravningsgudstjänstens närhet och äkthet. Ibland kan det vara nödvändigt med inspelad musik som ett komplement till den levande musiken. Lämpligen placeras den inspelade musiken i så fall efter avskedstagandet eller i samband med griftetalet. I det senare fallet ges prästen möjlighet att i griftetalet anknyta till musiken som ofta är något som den döda särskilt tyckte om.

I griftetalet är det prästens uppgift att formulera trostolkningar som kan hjälpa deltagarna att leva vidare. Griftetalet ska innehålla ett bibliskt förankrat budskap, inte endast om livets korthet och förgänglighet, utan även om det kristna hoppet, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Tanken är att griftetalet riktas till de närmast anhöriga som ett personligt tilltal som ansluter till den dödas livsväg och den aktuella situationen.

 Stillhet och lugn

Överlåtelsen upplevs ibland som ett känsligt och tungt moment då församlingen står upp för att hedra den döda. För att erbjuda stillhet och lugn i samband med överlåtelsen markerar många präster en stunds tystnad. Prästen kan inleda överlåtelsen med orden: ”Barmhärtige Gud, vi överlämnar NN i dina händer”, varpå begravningsformeln följer med möjlighet att välja ett av två alternativ. Till det första används jord. Tre gånger lägger prästen jord på kistan, medan han/hon säger vid den först skoveln mull: ”Av jord har du kommit”, vid den andra skoveln mull: ”Jord ska du åter bli” och vid den tredje skoveln kan prästen antingen säga: ”Jesus Kristus är uppståndelsen och livet” (Johannesevangeliet 11:25) eller ”Jesus Kristus, vår Frälsare, ska uppväcka dig på den yttersta dagen”. Många präster lägger jorden som ett kors, en sed som spreds och fick fäste i Sverige efter Dag Hammarskjölds begravning i Uppsala domkyrka den 29 september 1961, den första direktsända TV-begravningen då ärkebiskop emeritus Erling Eidem lade jorden i korsform.

Det andra alternativet lyder: ”Du gav henne/honom livet. Tag emot henne/honom i frid (+) och ge henne/honom för Jesu Kristi skull en glädjerik uppståndelse”. När jord läggs på kistan påminner det oss om människans dödlighet och samhörighet med den övriga skapelsen, men även möjligheten att likt vetekornet uppstå till nytt liv. När korstecknet tecknas över kistan vid överlåtelsen, eller när jorden läggs i ett kors på kistan, påminner det om att överlåtelsen sker i den korsfäste Gudens namn.

Tryggheten hos Gud

Bibelläsningarna är placerade efter överlåtelsen, då de är tänkta att efter det känslosamma momentet erbjuda Bibelns ord om tryggheten hos Gud i liv och död. I kyrkohandboken finns förslag på trettiofem bibeltexter fördelade på rubrikerna ”förgänglighet och ansvar”, ”tryggheten hos Gud” och ”löftet och hoppet”. Även andra bibeltexter kan väljas för att särskilt anknyta till det aktuella dödsfallet eller till den dödes person eller de sörjandes situation.

Vanligtvis firas begravningsgudstjänst med den döda i kista, dock ökar antalet begravningsgudstjänster där kremation redan har skett. Urnan med den dödas aska placeras då där kistan brukar stå. Överlåtelsen sker med korstecken istället för mull. Om det är möjligt är det bäst för sorgeprocessen om begravningsgudstjänsten kan avslutas med att man sänker urnan i graven. Att fira begravningsgudstjänst med mässa är inte så vanligt förekommande. För många regelbundna gudstjänstfirare skulle denna möjlighet kunna innebära en fördjupad gudstjänstupplevelse.

Tack, förlåt och farväl

Att fira begravningsgudstjänst är att fira en människas liv, hennes människovärde, att få tillfälle att säga tack, förlåt, farväl och överlämna henne i Guds händer med bön och hopp om att hon ska få vila i frid till dagen för alla dödas uppståndelse. Begravningsgudstjänstens liturgi har sitt ursprung i att kyrkan tror och bekänner att Jesus Kristus genom sin död har burit människans död och genom sin uppståndelse segrat över döden och öppnat vägen till det eviga livet. Att fira begravningsgudstjänst är att fira påskgudstjänst, då den påminner oss om det löfte som vi fick när vid döptes, att Gud är med oss i livet, i döden och i livet efter döden. Den dödas dopljus eller kyrkans påskljus kan placeras vid kistan för att ytterligare lyfta fram påsktemat vid begravningsgudstjänsten.