Foto: Magnus Aronson

Aldrig mindre än människovärde

Tro, hopp och tillit är värdeord som jag gärna använder som människa och som kristen. Tron på Jesus Kristus. Hoppet om en bättre värld. Tilliten till att förändring är möjlig.

När min mormor var 27 år fick hon rösträtt. Redan då var hon en engagerad medvandrare till dem som inte hade tak över huvudet. När hon hade blivit en bra bit äldre fick hon plats i Fattigvårdsstyrelsen. Hon avtackades så småningom efter nio års tjänst med ett överdådigt tennfat. Dekorerat med vinrankor, en bild av ålderdomshemmet i Bussamåla och inskriptionen ”för tacksamt arbete”. Jag minns att mormor skrattade en del åt den dubbeltydiga meningen. Det var inte tjänst på ålderdomshemmet som hon tackades för, men där fanns navet för samhällets stöd till utanförmänniskor. Därifrån utgick omsorgen om dem som inte kunde, ville eller fick vara med i samhällsbygget. Jag anar att det var ett antal volontärer som gav tid, kunskap och engagemang för att se till att livet för människor skulle bli så bra som möjligt. Min mormor var en av dem.

Och även om hon avtackades av Fattigvårdsstyrelsen 1941 så fortsatte hennes omsorger. Jag var nog inte mer än sex eller sju år när jag första gången var med henne ute på uppdrag i skogen. Hon visste precis vilken luffare som sov under vilken gran. Hon kunde deras namn och historia. Vi hade med oss smörgåspaket och gick från plats till plats. Ibland fick vi ta cyklarna en bit. Mormor var sjuksköterska och tog också hand om krämporna, la om sår där i skogen, samtalade och lyssnade på behov. För mig var det omåttligt spännande att vara med. Möta människor som sov under en gran. Sådana hade jag aldrig förut träffat. Och så ge mat, ge omsorg, ibland läsa ur den dagliga tidningen som vi alltid hade med. Även den som sov under en gran skulle ha orientering om det som skedde i bygden, i landet och i världen.

Mormor behövde nog mig som hjälpreda, men jag tror att hon hade en större tanke om min medverkan. Och jag är säker på att det var där, precis där, i skogarna i södra Småland som mitt engagemang för jämlikhet och människovärdighet började. Människor är människor oavsett om de sover i en säng eller i skogen. Människor måste få mat och kunskap om läget i samhället, oavsett om de själva har förmåga att påverka eller inte. Människor är människor oavsett om de kan arbeta eller inte. Jag vet i efterhand inte mer om dem vi mötte än att de bodde i skogen. Jag förstod att de behövde andras omsorger och jag fick vara med och göra detta. Jag är evigt tacksam över mormor Fridas omsorg om dem och inte minst om mig som hon fostrade till att förstå människors lika värde och att försöka fylla de behov som fanns.

Hon dog innan jag blev vuxen nog att reflektera om detta tillsammans med henne. Tallriken som hon fick av Fattigvårdsstyrelsen har jag fått ärva. Jag tittar ofta på den i en tacksam hälsning till henne som formade en viktig del av mitt liv och min framtid. Samma tacksamhet går till alla dem som var med och byggde vår välfärd med sin tid, sitt engagemang och sin kunskap. De hade sin självklara grundkänsla i alla människors lika värde. Mat, kläder, ögon som ser blev en viktig del av samhällsbygget. 

Det har gått tid sedan dess. Vi har byggt ett välfärdssamhälle som har haft sina höjdpunkter, men som också har haft och har sina rejäla dalgångar. Få människor sover i skogen idag. Skogen har ersatts av lite skydd under en bro. Där bor människor som ofta inte är kända av andra än socialtjänstens arbetare. Enskilda människors engagemang har mer och mer ersatts av samhällsstöd. Samtidigt är föreningar och kyrkor fortsatt med och tar ansvar. Det är bra att det är så och den del av välfärden som samhället inte kan organisera måste tas om hand av andra organiserade gemenskaper. Vår tid har det mönstret och vårt samhälle skulle inte klara att uppfylla omsorgen utan kyrkornas och föreningarnas människor. Samtidigt känns det mer och mer som ett lappverk som inte längre kompletterar utan hjälpligt kompenserar det som är samhällets välfärdsverk.

Den nära och den långtborta världen

Jag är en del av Svenska kyrkan sedan länge. Det var nog faktiskt också mormor som bidrog till detta. Jag har fått ett uppdrag och sagt ja till det. I det uppdraget ingår att bejaka och driva en människosyn som gör att ingen faller utanför. I mitt liv är världen större än mormor Fridas. Det är troligt att hon mötte någon missionerad afrikan på besök i hennes församling, men världen var i övrigt inte större än det hon kunde se från sin cykel. Kanske var det just det perspektivet som fick henne att vara så engagerad. Hon såg ju dem som behövde hjälpen, hon visste varifrån de kom och kunde namnen på deras familjer. I mitt storstads- och världsperspektiv är det inte lika självklart och därför lätt att distansera sig och gå förbi.

För mig och för oss är världen en självklar del och människovärdet får fler dimensioner än då. Demokrati, yttrandefrihet, politiskt förtryck, brist på utbildning. Det vidgar perspektiven till människovärde i en global kontext. Samtidigt gör det att det också är lättare att hålla ifrån sig av det som krävs av oss på nära håll.

Vi måste kunna hålla ihop den långtborta världen och den nära världen och ha flera perspektiv i sinnet samtidigt. Det hör till detta att vara människa. Jag tänker på mig själv som skapad av Gud precis som alla andra. Jag tänker lika ofta på att alla vi skapade har börjat på samma sätt, men därifrån har förutsättningarna varit så olika. Jag är inte mer skapad av Gud för att jag i ett välmående land fått en trygg uppväxt. Den som av olika anledningar inte fått en lika trygg uppväxt är inte mindre skapad av Gud.

Det har hänt att jag har tänkt på några av världens ledare som jag inte har så stora sympatier för – men han (för det är oftast en han) har också varit fem år, cyklat skrattande nerför backen utan att hålla i styret. Det kan glimtvis få mig att se människan mitt i ett dåligt ledarskap. Och så måste jag alltid tänka om jag ska ha tro och hopp om en god framtid. Det finns en människa i alla. Skapad av Gud. Törnad av livet och av påverkan från olika håll. Men dock en människa. Utan den människosynen vore det ute med allt hopp och all framtidstro.

Gör inte skillnad

När jag blev biskop skulle jag som alla biskopar välja ett valspråk. Mitt blev ett bibelord ur Jakobs brev 2:1 – Gör inte skillnad på människor. Ett dubbelriktat valspråk. Varje dag måste jag själv reflektera över hur jag gör skillnad på människor och framförallt över hur jag inte gör det. Varje dag måste jag också utåt förkunna för dem jag möter att tänka en stund över detta. I min position får jag möta politiker, opinionsbildare, meningsmotståndare, ideella som kämpar för människors rätt. För alla är mitt budskap tydligt. Det hade kunnat bli tomma ord om jag inte haft mormor Frida på axeln.

Människovärdet och demokratin devalveras och förminskas i våra dagar. Nazister tillåts marschera på våra gator och uttrycka sitt förakt för människors lika värde. Därmed förminskas också människors värdighet. Det är inte rimligt. Alla vi som har kraft och makt måste påtala detta och säga stopp. Det gäller fattigdomen i vårt eget land. Det gäller yttrandefriheten i länder långt från vårt land. Det gäller möjligheter till att få del av välfärden alldeles nära oss. Det gäller dem som söker skydd i Sverige undan hot och död i länder där människovärdet väger lätt. Inget får ställas mot det andra. Vi måste än en gång ha fantasi och kraft att hantera flera perspektiv och ha många människors olika behov för ögonen samtidigt. Och ytterst handlar det om demokrati. Den är skör just nu. Vi behöver reflektera över att vår demokrati bara är hundra år gammal. På nytt behöver den vårdas och värnas.

Jag lever självklart nära Jesus och påminner mig ofta om hur han mötte människor. Ansikte mot ansikte, öga mot öga, samtalande. I flera av mötena sa han, efter ett samtal, vad vill du att jag ska göra för dig? I ytterligare samtal fick han klart för sig hur behovet såg ut. Ofta gjorde han något i precis den riktningen. Botade en sjuk som stått utanför både familj och samhälle. Fick en människa att ta tag i sitt liv och förändra det. Lika ofta var han sträng mot makthavare som inte underlättade människors liv och inte förstod vad deras problem handlade om. Rakt in i det pratade han om människosyn med människor som exempel. Kvinnan vid brunnen vågade möta andra på ett sätt som hon inte hade vågat tidigare. Den blinde mannen som blev botad vågade röra sig bland människor och ta tag i sitt nya liv.

Jesu hållning blev ett hot för dem som tyckte sig veta bättre om hur marginaliserade människor skulle få leva sina liv. Men Jesus ihärdade. Det är vårt Jesus-mönster. Aldrig mindre än människovärde och människovärdighet. Lätt att tänka och svårt att göra, men icke desto mindre vår plikt som människor.

Mer och mer tänker jag att det är en plikt, och inte enbart ett godhetsuttryck, att värna människovärdet. En människoplikt om vi vill bära namnet Människa. Var och en av oss, och inte minst dem av oss som råkat ha tur i livet, behöver ställa oss på de utsattas sida. Värna, se, peka på, reagera, handla, uttrycka solidaritet. Vi har rimligen mer kraft och möjligheter än dem som lider av fattigdom, missbruk, politiskt förtryck och utanförskap.

En av mina idoler är Hédi Fried. Just nu en av de få överlevande som med egen röst kan berätta om hur människovärdet sköts fullständigt i sank i Hitlers Tyskland. Hon är snart 94 år gammal och outtröttlig i att berätta sin historia. Hon ska inte ensam behöva berätta om vad som händer när någon gör skillnad på människor och får miljoner andra att dras med. För ett tag sedan fick jag vara med när Hédi Fried mötte en skolklass med tolvåringar. Hon berättade och de fick fråga om allt. Timmen i klassen avslutades med att var och en upprepade samma mening: Om jag ser hur människor förtrycks på grund av dem de är, kommer jag inte att vara tyst. Det gick en god rysning bland oss vuxna i klassrummet. Jag tror faktiskt att varenda en av dessa tjugotre tolvåringar kommer att hålla sitt löfte efter att ha hört en människas vittnesbörd om det värsta.

Allt som har med människovärde och värdighet att göra landar i demokrati och politik. På Riksdagens hemsida uttrycks att ”demokrati handlar om alla människors lika värde och rättigheter och om möjligheten av vara med och bestämma”. Detta är skyddat i grundlagen. Politik betyder ordagrant ”det gemensamma livet i staden”.

Men det räcker inte med det skrivna och uttydda. Det behövs människor som verkar det som uttrycks och de människorna är vi.

Som kristen är jag tillsammans med många med i samhällsbygget. Tro, hopp och tillit är värdeord som jag gärna använder som människa och som kristen. Tron på Jesus Kristus. Hoppet om en bättre värld. Tilliten till att förändring är möjlig.

Den danske prästen och politikern Nikolaj Frederik Severin Grundtvig hade stort inflytande över danskt samhällsliv och kyrkoliv på 1800-talet. Han och rörelsen kring honom myntade begreppet: ”Människa först och kristen sedan”. Kontroversiellt då, men självklart i danskt kyrkoliv idag. De mänskliga behoven måste vara viktigare och högre prioriterade än kristendomens krav. Grundtvigs tänkande la grunden till Danmarks grundlag.

Människa först och kristen sedan. En god hållning för oss alla som vill en gemenskap i ett samhälle där alla får plats och utrymme.

Aldrig mindre än människovärde!

Eva Brunne