Dopet ger glädje,
skapelsens Gud är nära.
Dopet ger upprättelse,
vi får förlåtelse.
Dopet ger välsignelse,
vi får helig Ande.
Dopet ger hopp,
vi får leva, dö och uppstå med Jesus Kristus.
Så kan inledningsorden lyda i dopgudstjänsten i Kyrkohandbok för Svenska kyrkan 2018. I ordningen för påsknattsmässa kommer de igen, som möjlig introduktion till doppåminnelsen.
Påsktid är doptid och påsknattsmässan är ofta platsen för dop och doppåminnelse. En annan möjlighet är att vid söndagens huvudgudstjänst i påsktid aktualisera dopet. Kyrkohandboken föreslår att detta sker under Samlingen eller i anslutning till förbönen. Hela församlingen kan samlas runt dopfunten och komma nära Påskljuset.
Röra vid vattnet
I det större kyrkorummet kan det vara enklare att placera dopfunten centralt i församlingen under påsktiden. Med vatten i! Kanske vatten som hällts i funten under påsknattsmässan. Församlingen kan inbjudas att röra vid vattnet, minnas sitt dop och teckna korsets tecken i pannan. Att praktisera vattenbestänkning är en annan möjlighet. Ruskuskvistar är särskilt lämpliga för ändamålet. Här finns också utrymme för humor, värme och ömhet i liturgin. Guds förnyande nåd kommer över oss som ett vårregn som vattnar jorden.
Självklart kan doppåminnelse ske vid andra tillfällen under året. Oavsett tidpunkt är det klokt att i gudstjänstplanen för året tänka in detta för att få balans i när det sker och hur ofta.
Påminnelse som binder oss samman
Hur gör vi med doppåminnelse i högmässan där det också kan finnas många som inte är döpta? Vi behöver arbeta med hur vi gestaltar doppåminnelsen inkluderande. Att låta bli är ju att gömma undan dopet. En formulering om att dopfunten i vår mitt också är en inbjudan till dop för den som ännu inte är döpt är en öppning. Vattnet i dopet talar om en djup samhörighet. Vattnet binder oss samman med allt levande och vi bär själva på vatten i våra kroppar. Denna samhörighet och kallelsen att leva ansvarsfullt i skapelsen binder oss samman över gränser.
Vattnet som plaskar och glittrar vittnar om Guds skönhet och nåd.
I den ekumeniska dialogen är dopet centralt och visar på delaktigheten i kyrkan. Dokumentet Från konflikt till gemenskap som summerar de senaste femtio årens dialog mellan katoliker och lutheraner uppmuntrar oss just att ta fasta på det som förenar oss. Det kan vi göra genom att tillsammans tacka för vårt dop och för det vi delar av gåva och kallelse till tjänst.
Dopfunten med vatten får en allt viktigare funktion i den enskilda andakten. Kanske är den placerad vid ingången till kyrkan som en möjlighet för oss att kroppsligt förnimma Guds omsorg och aktualisera dopet. Håll vattnet fräscht, byt det ofta och gör även det till en andakt med bön om Guds Ande. Betjäna den som på detta sätt vill öppna sig för Gud.
Begravningen aktualiserar dopet
Inledningsorden förenar dopgudstjänsten med andra gudstjänster. Varje dopgudstjänst är också en doppåminnelse. Här finns rika tillfällen att binda samman det dop vi just firar med vårt eget dop – det vi varit med om eller det som väntar. Låt de församlade känna på vattnet, tala med de större barnen om det dopljus som de fått. Var generös med att ge nya dopljus till den som använt upp sitt eller kanske tappat bort det. Påminn om löftet: Jag är med er alla dagar till tidens slut.
Även i begravningsgudstjänsterna kan vi aktualisera dopet, både för den döde och för dem som sörjer. Med dopljuset tänt som ett vittnesbörd om att dopets Gud vandrar med oss genom död och sorg till nytt liv.
