Länk till texten i Dagen. Publicerad den 28 juni 2018.
Här kan du också läsa debattartikeln i sin helhet:
Vem får plats i dagens Sverige?
Vårt land går till val i en tid när demokratin ifrågasätts mer än på länge på olika håll i världen. Så även bland grupper i Sverige. Därför är det på nytt angeläget att stärka medvetenheten om och försvaret för grundläggande värden och demokratiska principer. I december firar Sverige 100 år av allmän och lika rösträtt i vårt land. Äldre än så är inte vår demokrati! Demokratins framväxt var i mångt och mycket resultatet av ett lagarbete med rötter i det civila samhället. I den processen har kristna samfund bidragit. Som kyrkor är vi en del av civilsamhället och bidrar till att skapa förutsättningar för hur det demokratiska utrymmet ska se ut i framtiden. Förändring sker genom visioner, civilkurage och en möjliggörande miljö.
Inför det kommande riksdagsvalet uttrycks oro trots att det på många sätt går bra för Sverige. Oron kretsar kring en blandning av fyra farliga P: polarisering, populism, protektionism och post-sanning. Polariseringen drar isär och ställer emot varandra det som egentligen hör ihop. Populismen göder rädsla och sår split mellan det som kallas folket och dess påstådda enhetliga vilja å ena sidan och etablissemanget eller eliten som sägs ha tappat kontakten med just detta folk å andra sidan. Protektionismen strävar efter att utestänga världens komplexa verklighet. Post-sanning står för den skrämmande insikten att det tycks löna sig att ljuga. Därav oron.
I regeringens proposition "En politik för det civila samhället" (2009) står mycket riktigt att det är ”omöjligt att föreställa sig den svenska demokratin med grundstenar som allmän och lika rösträtt, jämställdhet mellan könen och offentlighetsprincipen, utan den kamp som människor fört utifrån sitt ideella engagemang. Alla ska ha möjlighet att organisera sig och göra sin röst hörd”. Propositionen ger tydliga förutsättningar för att vi ska kunna arbeta för livsviktiga mål som genusrättvisa, mänskliga rättigheter, hållbar miljö och fred.
En grundbult i kristen tro är att varje människa är unik och har en värdighet. Det innebär att allas röst ska värnas: minoriteten, människan som lever i social utsatthet, den troende – oavsett religion. Vi önskar att landets folkvalda politiker behåller ett brett seende som ser mångfalden ända ut i marginalerna. Populistiska förenklingar skymmer blicken för dem som tänker annorlunda. Inför varje politiskt beslut måste också de religiösa minoriteternas perspektiv beaktas.
Spänningar mellan religion och politik växer i vårt land. I ett öppet och demokratiskt samhälle måste religionsfriheten aktivt skyddas. Det gäller både individens och samfundens möjligheter att utöva sin tro. I en demokratisk stat är frihet dessutom alltid kopplat till ansvar. Friheten kommer till en gräns när enskilda eller grupper tar sig friheten att begränsa andras frihet. Vår övertygelse är att det i trossamfunden finns kunskap och motivation att bekämpa extremism och intolerans också när den uppträder under religiös täckmantel.
Religionsfrihet hör till grunden i ett demokratiskt samhälle. Religions- och övertygelsefrihet har två sidor som är lika viktiga; dels rätten att tro, att inte tro eller att byta religion, dels rätten att utöva en religion, eller att inte utöva någon religion. Enligt artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt slås också fast i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Religionsfriheten är grundlagsfäst i Sverige och kampen mot diskriminering på grund av religion behöver vara en prioriterad fråga för alla politiker.
Flera av riksdagens partier vill förbjuda konfessionella, det vill säga religiösa, friskolor bland annat med den felaktiga förklaringen att kristna skolor bara tar emot kristna elever. Kommuner har dragit in stöd till våra ungdomsförbund, trots att de arbetar med demokratiska metoder och trots att deras verksamhet är öppen för barn och unga oavsett tro. Vi ser även bristande förståelse om religion hos myndigheter, exempelvis Migrationsverkets bedömningar av konvertiter. Till kristendomens grundpelare hör öppenhet och tjänst för den andres skull, oavsett tro. Det är därför obefogat och osakligt att utfärda sektvarning så fort det handlar om kristen verksamhet. En sådan hållning är inte värdig ett modernt, upplyst och demokratiskt land som Sverige.
Vi riskerar att få politiska beslut som bygger på fördomar och okunskap om tro och religion. Då ställs grupper mot grupper på ett sätt som skadar hela samhället. Global erfarenhet ger vid handen att där religionsfrihet råder, där fungerar också andra rättigheter – och tvärtom.
Därför uppmanar vi svenska politiker inom kommun, landsting och riksdag att:
- värna religionsfriheten i samhället.
- värna minoriteters rättigheter vid varje politiskt beslut.
- se de kristna samfunden som en positiv kraft för utveckling av människor och för samhället.
- verka enligt Agenda 2030: ”Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, se till att alla har tillgång till rättvisa samt bygga upp effektiva och ansvarsskyldiga och inkluderande institutioner på alla nivåer” (mål 16).
Kyrkoledare inom Sveriges kristna råd:
Clive Adams, Frälsningsarmén
Daniel Alm, Pingst – fria församlingar i samverkan
Anders Arborelius, Stockholms katolska stift
Dioscoros Benjamin Atas, Syrisk-ortodoxa kyrkan
Torbjörn Freij, Vineyard Norden
Antje Jackelén, Svenska kyrkan
Kjell Larsson, Svenska Alliansmissionen
Anne-Christine Lindvall, Serbisk ortodoxa kyrkan
Joakim Lundqvist, Livets Ord
Kerstin Oderhem, EFS
Linalie Newman, Evangeliska Frikyrkan
Gabor Sebestyen, Ungersk protestantiska samfundet i Sverige
Bobby Sjölander, Adventistsamfundet
Lasse Svensson, Equmeniakyrkan
Fader Afewerki Tessfa, Eritreanska ortodoxa Tewahedo kyrkan
Karin Wiborn, Sveriges kristna råd