De hade båda varit på gudstjänst. Jag mötte dem med några dagars mellanrum. Båda hade samma ord för vad de fått uppleva: ”Det var som att gå till min egen avrättning.” Jag försökte förstå vad de menade. De talade om det svåra att börja gudstjänsten med att be syndabekännelse och lyssna till förlåtelsen. ”Då var gudstjänsten slut för mig. Jag fick höra det jag redan visste. Jag duger inte.” Dessa möten gav mig anledning att fundera över den skam och skuldfyllda människans möte med gudstjänsten.
Det är en avgörande skillnad mellan skam och skuld, även om de på olika sätt berör varandra. Skam känner vi för den vi är och skuld för det vi gör.
Skuld och syndabekännelse
Skulden kan ses som människans adelsmärke. Vi är befullmäktigade att ta ansvar för vårt liv och vår handlande. Skuldens teologi är viktig. Luther betonar människans arvsgodhet. Som Guds skapelse är hon god. Samtidigt är hon syndare. Hon är ansvarig för de tankar, ord, gärningar och underlåtelser där hon bryter mot kärlekens kallelse. Genom förlåtelsen blir hon upprättad. Där blir hon Guds befriade barn. I förlåtelsen blir hon allt hon en gång ska bli förutom att hon ännu inte är förhärligad. Därför är möjligheten till bekännelse och förlåtelse en central del av en luthersk gudstjänst. I gudstjänstens inledning ska vi få stöd att se vad som är synd och hjälp att, så konkreta som möjligt, inför Gud benämna och bekänna vår synd.
Som skuldfyllda behöver vi ofta hjälp att ”diagnostisera” vår skuld. Allt för många bär på falsk skuld. Ett överkänsligt samvete, otillräcklighetskänsla eller rädsla för våra starkaste känslor kan ge en upplevelse av skuld också när det inte är skuld. Den allmänna syndabekännelsen är därför inte alltid enkel. Risken är att vi som synd bekänner vår otillräcklighet, som inte är synd. I värsta fall bekänner vi vår mänsklighet som synd. Risken är att vi ber om förlåtelse för att vi inte är Gud! Vi behöver påminna oss Paulus ord: ” Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.” (2 Kor. 12:9) Beredelsen inför syndabekännelsen är en viktig hjälp att se klarare vad som är synd och som ska bekännas och vad som inte är synd utan som i stället kan formuleras i en bön om hjälp och helande.
Skam och överlåtelse
Med skammen är det annorlunda. Den gör oss dåliga. Den som står i skamvrån eller vid skampålen är placerad där, utsatt för sitt eget och i fantasien, andras förakt. Känslan av skam är oftast starkare än känslan av skuld. Skammen berör oss rent fysiskt. Vi rodnar, svettas och önskar att vi kunde försvinna. Om vi känner befrielse när vi ger ord åt skulden ökar i stället skammen när vi ger ord åt den. Skammen vill nämligen dölja sig.
Just för att skamkänslan är så stark är orsaken till skammen ofta svåråtkomlig. Den skamfyllda prövar olika flyktvägar för att hantera sin skam: Storslagenheten för att visa att jag minsann är bättre än jag vet att jag är, skamlösheten för att visa att jag minsann är så dålig som det ser ut, förnekandet där jag döljer mig för mig själv och andra eller oberoendet. Den skamfyllda har ofta lovat sig själv att aldrig bli beroende av någon annan. Känslan är att om någon får se vem jag verkligen är kommer de att förkasta mig. Hellre välja bort sig själv än bli bortvald.
Den skamfyllda och den skuldfyllda behöver bemötas på olika sätt. För den skamfyllda människan är syndabekännelsen detsamma som att känslomässigt hamna i skamvrån. Att bli tillsagd förlåtelse förstärker dessutom känslan. Förlåtelsen blir som att säga: ”Det är lagom åt dig att du står där.” Förlåtelsen blir en bekräftelse på den skamfylldas egen dålighet – bara den som är dålig behöver ju förlåtelse. Den som känner skam längtar däremot efter acceptans och bekräftelse. Hon behöver möta den som tar emot med öppna armar. En överlåtelsebön i stället för syndabekännelse kan vara den bönen som för den skamfyllda blir helande. I den bönen möter hon både bekräftelse och en omslutande ömhet. ”Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska… ” eller ”Rena mig så blir jag ren, hela mig så bli jag hel. Drag mig till dig, så får mitt hjärta ro.” (Ur Överlåtelsebön1 och 2)
Kulturens utmaning
Det finns mycket som tyder på att vår kultur mer formar skam- än skuldfyllda människor. Det finns många skäl till att det är så. För en kyrka som står i en luthersk tradition med stark betoning på människans upplevelse av synd och därmed behov av att bekänna och få förlåtelse är det en viktig utmaning att fundera över hur vi möter den människa som kämpar med skam i sitt liv. Som kyrka är vi kallade att räcka ett befriande evangelium inte bara till den som är bunden av skuld utan också till den som lider av skam. Ingen ska behöva uppleva gudstjänstbesöket som att gå till sin egen avrättning.
