Text: Luk 15:1-7
Om någon föreståndare för en matvaruaffär har köpt 100 röda paprikor så måste den räkna med att någon eller några ruttnar eller hamnar på golvet och blir förstörda – att tro att det går att sälja alla 100 paprikorna är en alldeles för optimistisk kalkyl. En god handlare räknar med en viss förlust när hen ska beräkna hur affären ska gå med vinst. Ett visst svinn får en räkna med.
Gud däremot verkar inte vara det minsta ekonomisk. Gud sätter hela får-kapitalet på spel, och ger sig ut för att leta efter 1%, ett får av 100.
Gud borde bete sig som en klok fårfarmare eller handlare, men Gud är oekonomisk och spontan.
Fariséerna som var så duktiga på att leva laglydigt och religiöst rätt, de älskade det felfria och oklanderliga.
De tyckte om att ha kontroll på sitt liv. De är förargade på Jesus – han beter sig inte rätt.
De anklagar honom: Ska du sitta och äta med de där sluskarna när vi som tillhör samhällets goda del inte blir inbjudna? Vi som ändå har förtjänat att bli uppmärksammade.
Jag tycker mig ana hur förnärmade fariséerna är. De tycker han väljer fel, de är förorättade. Hur kan du? Och då kan man ju tänka att Jesus skulle försvara sig när han öppnar munnen. Men nej.
Egentligen kunde Jesus bara ha svarat lugnt: JA, på anklagelsen att han sitter till bords och äter med syndare.
Att han har valt dåligt sällskap i deras ögon. Jesus väljer det dåliga sällskapet.
Och han vill något mer.
Fariséerna kunde mycket väl förlåta om en syndare. Bara syndaren visade verkliga tecken på att ångra sig och omvände sig från sitt liv
och bytte yrke t ex. Då gick det bra att få komma med.
När jag läser liknelsen kan det låta som om Jesus höll med fariséerna litet grand när han talar om det förlorade fåret.
Och så slutar han överraskande: Det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över de 99 rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
Det låter rätt ironiskt – skulle Gud vara gladare över en syndare, än över mig som är rättfärdig? Jag som gör rätt och är moraliskt utan fel (oantastlig)?!
Hur tänkte jag nu? Vem är jag?
Det är inte utan anledning som det står: Kärlek överskyler en myckenhet av synder.
Får är inga mästare på orientering – så det där med att hitta hem är inte deras starka sida. Det kan dem inte. Det är inte fåret som söker sig hem.
Utan det är fåraherden som ger sig ut för att leta.
Fåret har bara två möjligheter – att bli funnen eller att gå under.
Att vara sökare är nästan något fint i vår tid. Det finns en stor industri som lever av att sälja självhjälpsböcker och nya vägar till ett bättre liv.
Det kan finnas mycket ärlighet i det och det finns många frågor om vårt mänskliga liv som är värda att ställa. Det finns all anledning att ifrågasätta vår tids levnadsmönster. Det är viktigt att ta alla allvarligt sökande på allvar.
I Svenska kyrkans kyrkoordning står det: i Svenska Kyrkan finns plats för såväl den sökande, den tvivlande som den trosvisse.
Och ändå finns det anledning att fråga – vart kommer vi med alla våra ansträngningar? Blir vårt sökande en massa ansträngningar och tar vår kraft?
Är det verkligen genom att försöka göra om oss som något förändras? Det är mer än en av oss som ställt oss den frågan.
Blir vi mer människa då?
Eller är det något annat som vi behöver för våra skadade liv?
Jesus som religiös ledare förväntades vara noga med sitt umgänge. Jesus följer inte koderna för hur han bör bete sig.
Jesus låter sig smittas ner, han binder vänskapsband med syndare.
Han sätter sig ner vid samma bord som de som anses skamliga och dåliga. Det betyder att han går in i en samhörighet med dem som han delar samma måltid med. Jesus är inte rädd om sitt anseende.
Jesus bryter med koden som säger: Håll dig borta från dem, de har ett lägre värde, låt dig inte smittas. De är utanför. De är inte som vi. Håll dig till rätt grupp!
Nog känner vi igen det. Det smakar alldeles vanligt vardagsliv, där gruppdynamiken kan vara förfärlig och någon blir syndabock för alla.
Ett vardagsliv där koderna för vem som får vara med är hårda och lämnar många utanför. Det brukar kallas mobbing och finns både bland stora och små människor – på jobbet, i skolan, i samhället. Det finns också bland oss i kyrkan.
Jesus väljer att vara en av dem som det viskas om, en av dem som går utanför koderna/reglerna – för att ”Guds medmänsklighet är så stor, inte som när en hand sträcker sig ner i djupet för att ta upp något utan som när en sten faller ned i djupet” (Olov Hartman).
Ingen ensam, ingen lämnad utanför – Jesus är där i mörkret och ensamheten.
Varje försök att bryta mobbing är ett steg med Jesus, varje gång vi vågar dela skammen så är Jesus där. Varje gång vi bryter upp etiketterna som bara förtrycker och vågar se varje människa som någon egen – inte en klump, så återställs skapelsen en liten smula.
Ordet syndare var inget enhetligt begrepp på Jesu tid, det var ett begrepp som användes för att markera utanförskap, att det som en människa var eller gjorde var anstötligt. Ingen ville ha med syndare att göra för då kunde det smitta av sig.
En syndare kunde vara sjuk, ha gått vilse i livet, ha ett yrke som var orent t ex fångvaktare eller fruktförsäljare.
Den av oss som är sjuk saknar något – hälsa. Den av oss som gått vilse saknar något – ro, den av oss som är utstött saknar något – tillhörighet.
Jesus delar liv med syndarna, med de som är utanför
Jesus vill rädda oss, befria oss så att vi återfår det som var givet i skapelsen. Jesus vill hela och läka det som är skadat.
Det finns en fälla som fariséerna faller i och som jag tänker att jag också likaväl kan falla i: Att livet måste kontrolleras, varenda del – jag måste ha kontroll – precis som fariséerna strävade efter kontroll. Målet var ju inte att vara elak, utan att leva rätt och då gällde det att vara påpasslig och se till att inget blev fel. Det gäller att ha kontroll på vad jag äter, att jag rör mig, att jag har rätt stil och umgänge, att jag är miljövänlig, att jag har ett snyggt CV och inte gör bort mig.
Och det samma gäller fariséerna som oss – i det kontrollerade livet finns inget omvändelsebehov. Det finns bara i det riskabla livet – och bara där finns möjligheten till vila och frid.
I syndarnas gemenskap finns Jesus – det är vår styrka och vårt hopp.
Jesus älskar just den som inte kan söka på rätt ställe.
Vi är här på ärlighetens villkor och Jesus älskar oss som vi är, inte som vi önskar att vi var – med våra skador, våra skuggor och vårt mörker. Det är i syndarnas gemenskap – i Jesu sällskap som det finns möjlighet till nytt liv, till förlåtelse och upprättelse. Du och jag behöver inte söka vår tomhet utan vi får höra att vi är funna. Vi behöver inte se på oss själva och ständigt vara upptagna av att kontrollera oss själva. Låt oss vända om och se på Jesus istället – En kärlek större än allt vi kan greppa.
Lotta Miller/präst