I den kristna traditionen kan man finna goda råd för till de som ska förbereda en gudstjänst. Några av råden skulle kunna sammanfattas så här:
Inre förberedelse
Be om kärlek
Luther sa: ”En predikants uppgift består i att oupphörligen visa kärlek…”
Gudstjänst förbereds genom bön om kärlek, en kärlek till Gud och till de människor som firar gudstjänst samt till de som inte kommer. Det är ingen tillfällighet att om man vill erfara Andens gåvor och frukt i sitt liv så måste bön om detta föregås av bön om kärlek. Det är i kärlekens atmosfär som Guds ande kan utföra sitt verk. Det är då vi vågar öppna oss för Guds tilltal som befriar och helar, upprättar och utmanar.
Be om enhet
Till bönen om kärlek kommer också bönen om enhet. Till den bönen knyts också Guds löften: ”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader.” (Matt. 18:19) Konflikter gör oss självupptagna, dränerar oss kraft, gör oss inåtriktade i stället för utåtriktade, slutna i stället för öppna. Bönen om enhet öppnar oss för att ta emot varandra som gåvor och leva i försoning. Vi blir de syskon som kan gråta med dem som gråter och glädjas med dem som gläder sig.
Dela människors liv
I mötet med människor ställs de stora och viktiga frågorna: Vem är jag? Vem kan älska mig/kan jag älska? Vem kan jag lita på? Vad är det för mening? Det är när man börjar tala sant kring dessa frågor som också evangeliet finns sitt fäste. Inte alltid som svar men som ett hopp om att livet bärs av den Gud som uppenbarat sig i Jesus Kristus. Det är dessa möten som behöver leva hos de som ska förbereda gudstjänsten. I de ansikten man ser och i de röster man hör i sitt inre blir psalmerna man väljer och orden man formulerar till tilltal i enskilda människors liv.
Gestalta nåden
Författaren Henri Nowen har skrivit: ”Det är lättare att vara Gud än att älska Gud, det är lättare att ha makt över människor än att älska människor, det är lättare att äga livet än att älska livet.” Det tillhör gudstjänsten förberedelse att själva leva av Guds ord och sakramenten och där ta emot förlåtelse och upprättelse. Ingen behöver nåd bättre än den som förbereder en gudstjänst Vilken glädje kan vara större och mer smittande än att få uppleva att nåden och är för mig? Den som erfarit nåd kan förmedla nåd.
Gudstjänstens inledning
Som van gudstjänstbesökare har jag ibland utsatt mig för att besöka sammanhang där jag känner mig fullständigt främmande och osäker. Hur människor där har mött mig har blivit viktiga lärdomar att ta med mig både av erfarenheten att känna sig ensam, vilsen och utlämnad till att ögonblickligen uppleva en avspänd hemkänsla.
En katolsk vän hjälpte mig en gång att tänka kring gudstjänsten utifrån allmänmänskliga erfarenheter och möten. Det vi upplever i vårt vanliga umgängesliv kan vi ta med oss när vi tänker kring hur vi uppträder och bemöter varandra när vi ska fira gudstjänst också hur vi gestaltar liturgin.
Det viktigaste momentet i ett möte mellan två personer är ofta början. I vad som sker där grundläggs fortsättningen. Det är inte annorlunda med en gudstjänst. Det som sker från det att man öppnar kyrkporten tills man funnit sin plats tar man med sig in i fortsättning. Känner man sig sedd, tilltalad, respekterad och välkomnad? Kommer man hem eller bort?
Samling
Klockorna ringer. Ljudet kallar till samling. Samling är också benämningen i den nya kyrkohandboken för gudstjänstens början. Det säger vad det handlar om. Nu ska man samlas för att öppna sig mot fortsättningen.
Nu vill jag använda mig av min katolske väns råd och pröva en vardagsbild. När man besöker varandra ska man inte stå i hallen för länge innan man visas in i vardagsrummet och när man bestämt sig för att gå hem efter en fest så ska inte avskedet dominera över det övriga man i mötet haft tillsammans.
Själv fick jag en gång lära mig att de första och sista psalmerna gärna ska vara så kända och tillgängliga som möjligt. Den första psalmen för att den kan skapa tilltro till att kunna ta till sig resten gudstjänsten och den sista för det är detta som jag bär med mig därifrån och kommer vi bildligt och bokstavligt att fortsätta nynna på. Dessutom ska ingen av dessa psalmer vara för många verser, fick jag också lära mig. Det ska å ena sidan inte dröja för länge innan man tas in i fortsättningen och avslutet ska inte uppfattas utdraget och onödigt långt.
Redan i Samlingen ska gudstjänstens karaktär markeras. Kyrkomusikerns preludium och den första psalmen anger bokstavligt och bildligt tonen. Skapas igenkännande eller möts man av något nytt och främmande, upplevs psalmen svår till melodi och innehåll eller lätt att ta till sig och lära sig? Skapar den känsla av glädje och lovsång eller meditativ eftertänksamhet? Jag förstår att man kan tänka olika om detta. Huvudsaken är att man vet varför man gör som gör. Själv har jag tyckt att de råd som lärarna en gång gav visat sig fungera väl.
Inledningsord
I den nya kyrkohandboken är den första orden en trinitarisk formel. Gudstjänsten firas i den treeniga gudens namn. Allt som nu sker ska vara till Guds ära och till människors tjänst. Därefter kommer inledningsorden som kan formuleras fritt eller väljas bland ett antal som finns i kyrkohandboken. Också här är det viktigt att valet sker med eftertanke. Här finns några frågor att ställa som kan påverka det val man gör:
Är det ett inledningsord som ska leda fram till syndabekännelse (ex. Inl.ord 10) eller till överlåtelsebön (ex. Inl.ord 3)? Bör kyrkoåret på ett särskilt sätt markeras? (ex. Inl.ord 13) Bör söndags tema redan här bli tydligt? (Ex. Inl.ord 14) Är det en gudstjänst där barnen har en alldeles särskild plats? (ex. Inl.ord 5).
Syndabekännelse och överlåtelse
Efter inledningsorden kommer en syndabekännelse eller en överlåtelsebön, om man inte väljer att placera det senare i gudstjänsten. Ännu en gång är det viktigt att fundera över vilken karaktär gudstjänsten har och vilka människor som firar denna gudstjänst. Vilken bön kan de som finns i gudstjänstens göra till sin? Vilken bön man än använder bör det finnas plats för eftertanke. Som gudstjänstdeltagare behöver man tid att fylla orden med sitt eget liv. I syndabekännelsen bör man få möjlighet att i tanken ge ord åt vad man ser som sin synd. Ju mer konkreta man blir ju tydligare kan också förlåtelsetilltalet bli. I överlåtelsebönen bör man få plats att i Guds hand lägga sin personliga glädje eller sorg, tillit eller oro. Visserligen är det viktigaste inte vad man kommer på eller kanske, i värsta fall krystar fram, utan att man här stärks i tron på Guds förlåtelse gäller mig och i tilliten till att Guds också har omsorg om mig. Det är i den förtröstan vi därefter sjunger med i Kristusropet (Kyrie), som en bön om att Gud bevara oss som hans förlåtna och älskade barn, och i lovsången (Gloria) till treenig Gud, som förlåtit och helat. När så Dagens bön samlat tankarna kring veckans kyrkoårstema har nu Samlingen förberett och öppnat mot den fortsättning som är Ordets gudstjänst.
