Text: Luk 14:15-24
Har ni tänkt på att Tabberaset i Katthult egentligen är precis den här söndagens evangelium?
Emil och Alfred har tagit största kälken och åkt till fattighuset för att hämta hem alla fattighjonen till Katthult och bjuda på riktigt julkalas. Fattighjonen har inte fått någon julmat, för kommandoran (hon som bestämde) hade tagit allt och där satt dem instängda på självaste julen. De skyr inga ansträngningar, de båda kumpanerna, och Emil klättrar in på andra våningen, med hjälp av en stege, i fattighuset för att komma in och hjälpa alla ut. Och hela det saliga sällskapet far på kälken till Katthult och äter upp all maten.
Men nu är det ju inte jul, utan strax midsommar och kanske det är så att fattighjonen sitter i en källare någonstans och kan inte ta sig ut, eller gömmer sig under en presenning någonstans – men vem kan vara som Emil och Alfred och Ida som ordnar festen i Katthult? Vem kan vara Guds tjänare som ger sig ut och letar efter de som är ställda åt sidan i vårt samhälle?
Vem kallar till Guds rike? Gud behöver många Emil och Alfred och Ida som kan arbeta i Guds rike?
För Guds rike sker ju där i ”Katthultstabberaset” där faktiskt alla får plats.
En kollega till mig berättade om när hon var på gudstjänst i Göteborg och temat var ”Alla får vara med”. Hon tänkte att det var väl inte mycket till tema. Men när hon väl gick fram till nattvarden så förstod hon: De som delade ut nattvardens bröd satt i rullstol och kunde inte lyfta händerna, men de gav de tolkande orden: Kristi kropp för dig utgiven!
Plötsligt förstod hon radikaliteten i evangeliet, att det verkligen var alla som fick vara med och hur det faktiskt ser ut i många sammanhang och i samhället i stort. Fråga en funkisförälder eller den som inte hör, eller den som inte vet hur man gör för att få vara med, för att få komma in. Eller den som inte har ett hemland?
Här kryper det under skinnet på mig – och jag undrar över min egen blick, min egen tanke. Kanske du gör det också?
Så slår det mig hur självklart jag identifierar mig med dem som har ursäkter för att inte komma. Är det för att de har sociala och ekonomiska resurser? Är det för att vi i svensk kultur inte är så generösa med vår tid? Är det för att det anses fint att ha en full almanacka?
Vi är så inställda på att vi ska bestämma över vår tid själva. Var och en gör som den vill och så rycker en på axlarna. Tendensen är att se på samhället som en butik där vi kan välja och vraka och att vi/människor börjar bete oss som kunder och användare och att vi ser på andra människor som antingen redskap eller hinder, vi ska utvärdera och bedöma. Och så tappar vi gemenskapen, festen och känslan av sammanhang och samhörighet.
De som först var inbjudna till festen tänkte ju på sig själva och alla sina åtaganden. De tänkte inte i ett vidare perspektiv på gemenskapen och sin väns fest. Att det kunde betyda något för vännen om de kom. Än mindre att det faktiskt var dem som missade den stora festen!
I dåtidens Israel och på många håll i världen tackar man inte nej till en fest, det är självklart att man går på alla bröllop och begravningar i byn, i fabriken eller i kvarteret. Andra människors liv angår mig, och jag angår andra – samhörigheten och beroendet av varandra finns där, på gott och ont.
Där finns ett evangelium i att få gå på fest, att få släppa allvaret och känna samhörighet. Det finns ett evangelium i en människosyn som verkligen omfattar alla, som inte utesluter någon. Alla FÅR vara med.
Det är lätt att tolka den här berättelsen som Jesus berättar moralistiskt istället för att det blir evangelium.
För mig blev evangeliet, det glada budskapet synligt när jag tänkte på Tabberaset i Katthult.
Emils generositet och påhittighet påminner om Guds på gränsen till tokiga kärlek.
Gud bjuder in generöst och vill verkligen att vi ska komma. Gud längtar efter gemenskapen, efter dig och mig.
Det är barmhärtigheten och gemenskapen som är det viktiga.
Det är inte de inbjudnas prestationer som gäller, inte att du eller jag tillhör rätt sorts människor, inte rätt socialgrupp – utan det är Guds inbjudan som är grunden, det är nåden – det som är gratis som är grunden.
Jesus är tydlig, han sätter nåden och gemenskapen först, det som är gratis, inte det som kostar pengar, inte meriter, inte makt. Välkommen till festen, säger Jesus!
Lotta Miller/präst