Eva Nyström Tagesson vid en gravtumba i domkyrkan

Med kulturarvet som uppdrag

Som tioåring smög Eva Nyström Tagesson med ficklampan i hand in i Domkyrkan för att lysa ner i gravtumban i Nicolauskapellet. Idag är hon kyrkoantikvarie på Länsstyrelsen och brinner för våra kyrkor och vårt kulturarv.

Det är svalt inne i Domkyrkan trots sommarvärmen utanför. Jag sitter i ett av valven och tittar på människorna som rör sig i kyrkan medan jag väntar på att kyrkoantikvarien vid Länsstyrelsen, Eva Nyström Tagesson, ska dyka upp. Någon kommer in och tittar förundrat upp i katedralens höga valv och tar upp mobilen och fotograferar, någon annan tänder ljus i ljusbäraren och lite längre bort i ett sidoskepp går två personer och för ett viskande samtal.

När Eva kommer in börjar hon berätta om hur hon som 10-åring gillade att gå längst in i Domkyrkan till Nicolauskapellet. – Jag gick in bakom den stora gravtumban över Erik Göransson Ulfsparre och hans hustru. Där på baksidan fanns det ett hål in i tumban. Jag hade med mig en ficklampa och jag vågade nästan stoppa in handen där och lysa - för tänk om man kunde se skeletten därinne. Jag såg inte så mycket, men det var spännande. Idag kan jag istället förundras över färgresterna på tumbans utsida och så kan jag för min inre bild försöka föreställa mig hur färgrik, prålig och praktfull den en gång varit.

– Och här hänger begravningsvapnet över Axel Sparre och hans fru. Efter kalabaliken vid Bender då turkarna anföll och tog Karl XII till fånga, blev Sparre befälhavare över armén efter att Karl XII rest tillbaka till Sverige. Därför har Sparre ett avhugget huvud med turban på sin vapensköld. Det är svårt att berätta om idag när vi vill vara inkluderande, men det tillhör vårt förflutna. Eva berättar passionerat vidare om djäknarnas klotter och om hur även kemins fader, Berzelius, varit skolelev och ristat in sitt namn i Domkyrkan.

– Heemskercks altartavla är en annan favorit. Jag vet att många tycker att den är lite speciell, det bara myllrar och kryllar i den av muskler, hästar, svärd och soldater. Jag tycker om att titta på detaljer, jag älskar till exempel målningarna uppe i valven, det kan vara krusiduller eller något ansikte som döljer sig. De medeltida vapensköldarna uppe i valvet i Thomaskapellet är lite bortglömda. De är stora favoriter och det finns en flyttbar spegel där som gör att man kan se dom bättre.

Hur började ditt intresse för det här?
– Jag har alltid varit lite gammeldags, säger Eva och brister ut i gapskratt. Jag spelade orgel som ung och var intresserad av medeltiden, heliga Birgitta och dessutom var jag guide i Klosterkyrkan i Vadstena när jag gick i gymnasiet. Jag funderade på om det gick att kombinera en fil kand. i museiämnen med ett "medeltida" hantverksyrke och tänkte att en arkivarie får i alla fall ta i gamla handlingar. Så jag praoade först på landsarkivet och sedan hos en orgelbyggare, det är ju ett gammalt hantverk och sen började jag tänka på det där med att bevara kulturarvet. Det var en debatt då om att kyrkornas kulturarv stod och förföll. Vi har en väldigt stor välbevarad skatt av altarskåp och skulpturer från medeltiden eftersom vi inte varit drabbade av så mycket krig genom århundradena. Men också för att vi har varit fattiga och inte slängt ut så mycket eller restaurerat ihjäl det. Och det intresserade mig och jag tänkte: – Jaha, man skulle kunna bli konservator och rädda kulturarvet.

Eva Nyström Tagesson framför Heemskercks altartavla.

– När man stängde Klosterkyrkan i Vadstena för den stora renoveringen på 80-talet lyckades jag via den dåvarande konservatorn i Linköping tjata mig till att få vara med som elev. Det var min första möjlighet att, helt outbildad, få prova på hur det var att vara konservator. Vi gick igenom och evakuerade vartenda föremål och altarskåp i kyrkan inför stängningen. Efter det började jag plugga konstvetenskap i Lund och kom så småningom att bli konservator.

Under renoveringen i Vadstena upptäckte man att det fanns medeltida målningar under putsen och då fick jag frågan om jag ville jobba där. Och det ville jag ju så klart. Så jag tog en paus från studierna och frilade medeltida kalkmålningar i Klosterkyrkan. Sen fortsatte det på den vägen att jag blandade plugg och praktik och till slut hamnade jag på Länsmuseet strax innan jag fyllde trettio. Det blev många roliga år där, men när jag konserverat samma altarskåp med 20 års mellanrum så tänkte jag att det inte skulle bli en tredje vända. Triumfkrucifixet här i Domkyrkan var faktiskt mitt sista konservatorsjobb innan jag började på Länsstyrelsen. Det var roligt att få avsluta med det och ibland kan jag längta tillbaka, men det är faktiskt roligt att arbeta på Länsstyrelsen också, skrattar Eva.

– Som konservator är man verkligen ute och arbetar praktiskt och gör räddningsinsatser. Det gör vi på Länsstyrelsen också, men mer på ett byråkratiskt sätt utifrån Kulturmiljölagen, som är en skyddslag för att skydda kyrkor, byggnadsminnen och kulturmiljöer. Länsstyrelsen ger bland annat tillstånd till konserveringsarbeten, så det är bra att ha insyn i det praktiska arbetet när man gör bedömningar. Det som är spännande med Länsstyrelsen är att arbetet berör allt som har med de kyrkliga kulturmiljöerna att göra, från grund till tak, från inventarier till kyrkogårdar.

Vad är kulturarvet?
– Oj, det är en stor fråga. Kulturarv är alla uttryck för mänsklig påverkan. Det kan vara föremål, en stäva i en hembygdsgård, en timmerstuga, det kan vara klockringningstraditioner. Kulturarvet kan också vara immateriellt som olika traditioner eller lekar. Vi bör vara medvetna om att vi skapar blivande kulturarv idag som hockeyarenor eller graffitikonstverk.

Vad ska bevaras i kyrkan?
– Det enkla svaret är att om det är förtecknat i kyrkans inventarieförteckning, där bara kulturhistoriskt värdefulla föremål ska finnas med, då är det kulturarv och ska vårdas och bevaras. Sen är frågan vilka nya föremål man ska ta upp i förteckningen. Exempelvis; ska man föra in en massproducerad korkåpa som görs i 10 000 exemplar i syntetmaterial? Vi begränsar oss till mässhakar som är komponerade av textilformgivare och hantverksmässigt tillverkade eller vävda av en syförening.

Många kyrkor är gamla byggnader fyllda med histora. Vad får man göra i dem idag?
– Det är det som är så spännande med våra kyrkor att de är ett levande kulturarv. Gamla kyrkor där 2000-talets församlingsliv äger rum varje dag. Frälsarkransens pärlor i Domkyrkans golv till exempel har en religiös funktion, men har även ett konstnärligt uttryck och hantverk. Det är en ny årsring som läggs till alla de gamla. Min roll i detta har varit tillståndsgivning och inför det ställa frågor. Vad kan man göra i den här kyrkan? Kan vi ta bort golvplattor? Kan vi göra hål? Vad finns det under golvet? Är det arkeologiska lämningar, skelett eller murrester från den tidigare kyrkan?

– Det är bra om vi är med i processen från början. Via Sacra med Frälsarkransen i Domkyrkan började med en idé med upphöjda podier som inte var tänkbart. Sen kom idén om det gick att sänka ned pärlorna i golvet. Och den idén utvecklades till vad vi ser idag. Vi har ju ett kulturpolitiskt mål om att bevara och utveckla de kulturhistoriska värdena i kyrkorna. Det gör vi i dialog med församlingarna och det gäller att hela tiden minnas att kyrkorna är ett levande kulturarv för hela Sveriges befolkning.

Vi söker oss ut mot solen och värmen utanför kyrkan. På vägen ut ser jag ett litet barn tulta runt i katedralen tillsammans med sin mamma. Och jag tänker att det finns fortfarande mycket att upptäcka under valven och nya årsringar att lägga till de gamla. 

Intervju av Royne Mercurio