Om Ida, Maja, Malala och andra som inte är tysta

Den frågan ställer fotografen Al­­bert Wi­king i projektet We have a dream. I starka bilder och intervjuer skildras människor som käm­par för mänskliga rättigheter på olika sätt. De är aktivister, fredspristagare, artister, författare och politiker från hela världen.

– Jag skulle aldrig gå ut och demonstrera om jag visste att polisen skulle komma och slå ner eller ar­res­tera mig. Jag är inte så modig. Men många av dem jag har mött och fotograferat har en inre kraft och en stark övertygelse att inte låta sig tystas, utan kämpa för sina rättig­heter, säger Albert Wiking.

Projektet föddes ur hans egen frustration och känsla av maktlöshet inför världens orättvisor.

– Jag ville bidra med något mer än att skänka pengar till välgörenhet och det var så fröet såddes till att göra en bok med starka röster från hela världen.

We have a dream har blivit en prisbelönt bok med drygt hundra porträtt och intervjuer, en vandringsutställning och ett pedagogiskt material för skolungdomar. Det har tagit initiativtagarna Albert Wiking (som fotograferat och formgivit projektet) och Oscar Ed­lund (som koordinerat mötena och gjort de flesta intervjuerna) hela 15 år att genomföra projektet.

– Det vi har lyckats med är som att ta sig in i Pentagon med ett SL-kort. Det tog exempelvis flera år att komma igenom betongmuren av as­sistenter och agenter kring Malala och få ett ja. Vi har ingen organisation bakom oss, vi är bara två knäppskallar som tror på något, säger Albert Wiking.

Efter år av förberedelser fick de ofta bara några få minuter på sig för både bild och intervju.

– När dörren öppnas och personen kommer in har man en millisekund för att få deras förtroende. Det handlar om ett möte mellan två personer och det finns ingen tid för dösnack.

De flesta porträtten har Albert Wiking tagit i olika hotellrum i värl­­den med en enkel liten ka­mera.

– Det är frustrerande eftersom de flesta hotellrum ser likadana ut och jag ska lyckas berätta något per­sonligt om en vilt främmande person på några få minuter. Om man lyckas få till en bra bild un­der de förutsättningarna är det som att lyckas laga en lyxmiddag av en tomatburk, säger Albert Wi­king som bad Dalai Lama att inte le och satte på företagsledaren Ric­hard Branson ett par stora röda vingar inlånade från Malmö Ope­ra.

Men han har inte bara plåtat kändisar.

– Det var viktigt för oss att även ha med okända ungdomar som är förebilder.

Från Plan Internationals svenska avdelning fick de en lång lista med namn på svenska ungdomar och bland dem valde de ut Ida Eng­blom, född 2001, och Maja Lund­qvist, född 1999 – båda från Värmland.

Ida Engblom, som blev mobbad i skolan, har engagerat sig för att hjälpa andra som mobbas – och mobbar. Och Maja Lundqvist har

samlat in 200 jul­klappar som hon cyklat runt och delat ut till en­sam-kommande flyk­ting­barn.

– De här två tjejerna, de är absolut världsklass. Ida och Maja är så engagerade i frågor som handlar om människors rättigheter och på ett sätt som jag inte varit med om förut. Deras värdegrund, hur de ser och respekterar andra männi­skor är något speciellt. Det var en ynnest för mig att få möta dem. Det kommer att bli något stort av dem båda, säger Albert Wiking.

Vilka möten finns kvar i dig nu efteråt?

– Alla jag mött har berört mig på olika sätt, men det är kvinnor­na som jag har blivit mest impone­rad av. Många gånger har jag tänkt: Vilket möte, vilken ära! När vi träffa-

de Inna Shevchenko plingade det till i hennes mobil hela tiden. Eftersom vi gjorde en band­intervju, för att kunna ton­sätta utställning­en med röster, ville vi inte ha sms-

ljuden med. När jag sa till om mo­­-

bilen sa hon: ”Under den här ti­den som ni har intervjuat mig har jag fått sju mordhot”.

Historierna rinner ur honom. Han säger att han skulle kunna skriva en bok om varje möte och hur hela projektet gick till.

– Att möta författaren Roberto Saviano, som är dödshotad av maf-

­­­fian, var väldigt speciellt. Hans liv är ett fängelse. Han kan aldrig röra sig fritt och i resten av sitt liv måste han byta sovplats var och va­rannan natt. Hur vågar han ens lita på sina säkerhetsvakter? Och när vi frågade den mexi­kanska jour­nalisten Anabel Hernández, som också lever under dödshot, hur hon vågar fort­sätta att skriva så svarade hon: ”Att sluta skriva är

ett annat sätt att dö”.

Han hoppas att de som ser ut­ställningen eller läser boken blir inspirerade och inser att de har större förmåga att förändra än de kanske tror.

– Alla kan inte göra allt, men till-

sammans kan vi göra ganska myc­ket.

Han har också sett att projektet har stärkt många av de medverkan­de i deras kamp.

– För exempelvis Samuel Opio, en fattig student som kämpar för hbtq-rättigheter i Uganda, betyder det mycket att få komma ut med sitt budskap tillsammans med Dalai Lama och Malala.