Hat är en drog

– Det är skönt att hata, jätteskönt! Det är därför det är så svårt att sluta. Det säger Martin Karlsson, före detta nazist och näthatare som är under avvänjning. Ett av stegen mot ett mer kärleksfullt liv var att be Alexandra Pascalidou om förlåtelse. Nu är hon hans ”grekiska morsa”.

Martin Karlsson från Värnamo kan se att han redan från början hade förutsättningar att sugas in i en hatfylld sekt.

– Jag växte upp bland Jehovas vittnen, och deras slutna attityd är väldigt lik den som råder i nazistiska kretsar. Det finns bara en sanning och den som söker kunskap ut­ifrån blir straffad.

Martins resa in i det rasistiska mörkret började när han som tonåring hade tagit avstånd från sina föräldrars gemenskap i Jehovas vittnen och var ganska vilsen. Han började romantisera främlingsfientlighet när han var i 16-årsåldern och kände ett sug efter mer.

– Sedan fick jag stryk av ett gäng invandrare när jag var 18 år och då tog det fart på riktigt.

Martin sökte sig till ett mer organiserat främlingshat och närmade sig steg för steg den nazistiska grupperingen Nordiska motståndsrörelsen, NMR, som han sedan tillhörde i ett antal år.

– Och jag insåg hur skönt det var att hata, och särskilt att få göra det i grupp. Jag hade hittat en gemenskap, jag hade hittat in i en värme.

Martin tillstår att han har mycket på sitt samvete.

– Jag har spridit hat på nätet, jag har hotat och deltagit i aktiviteter som har slutat i så våldsamma uttryck att jag verkligen skäms för dem i dag.

Men för några år sedan började Martin tvivla på NMRs budskap.

– Det var en process som började med att jag fick olika budskap från olika håll i organisationen och när jag ville ha klarhet så fick jag inte det från dem jag tidigare hade litat på. De motstridiga budskapen förstärktes av slitningar i partiet och detta gjorde mig mer källkritisk än tidigare.

Allt detta öppnade en dörr på glänt till något annat än nazismen och hatet.

– Och i den glipan gjorde jag mig tillgänglig för en förälskelse i en kvinna som var både utländsk och judinna. Det blev avgörande för mitt utträde ur NMR, som skedde under ordnade former i maj 2016.

Ett halvår senare tillkännagav antifascisterna, AFA, att Martin Karlsson hade klivit av och därefter bröt helvetet lös.

– Det var ju väntat. Jag förstod att jag skulle ”dödas” på nätet när mitt avhopp nådde större kretsar, men hur förberedd jag än var så var det inte lätt att ta. Det är det fortfarande inte, men i dag har jag en bättre plattform att stå på i mitt liv.

– Och jag tar hjälp utifrån. Jag har en kompis som är min livlina, jag har min samtalsterapeut, och sedan vårt möte i höstas har jag ofta telefonkontakt med Alexandra.

Då menar han Pascalidou, kvinnan som blev överlycklig när hon fick ett förlåtelsebrev av Martin hösten 2018 och nu beskriver sig som ”Martins grekiska morsa, som kollar att han tar hand om sig, äter ordentligt och så”.

Martin förklarar att hatet fungerar som en drog som man måste vänja sig av med och berättar att han har god hjälp av det tolvstegsprogram som till exempel Anonyma Alkoholister använder.

– I programmet ingår att man ska identifiera människor man har gjort illa i sitt missbruk och be dem om förlåtelse.

Det var inte svårt för Martin att identifiera den han hade utsatt för mest hat och hot.

Alexandra Pascalidou har i många år varit ett av hatarnas och hotarnas absoluta favoritobjekt.

– Jag skulle säga allra mest hatad, understryker Martin.

– Det är för att hon är så tydlig, synlig och har så stor arena. Hon tystnar aldrig, hur mycket skit hon än får. Det är oerhört provocerande.

Martins förlåtelsemejl resulterade i ett laddat möte mellan honom och Alexandra i Värnamo där Martin blev förlåten, och i dag är Alexandra en av de personer Martin ringer eller mejlar till när han känner att han behöver stöd i sin avvänjningsprocess.

– Jag är fortfarande inte ”ren”, säger han. Jag kan med reptilhjärnan känna stick av raseri och få en impuls att vräka ur mig något destruktivt. Men då ringer jag någon av mina stödpersoner tills jag kommer ur det.

 

En sak Martin har lärt sig är att alla kan fastna i hat. När jag beskriver för honom vem jag är och vilka värderingar jag bär på, och ber honom berätta hur min hat-trigger skulle kunna se ut beskriver han en process som jag måste tillstå är trovärdig:

– Ponera att du eller din fru blir attackerade och riktigt skadade utifrån att ni är lesbiska och att denna attack utförs av personer som tillhör en viss grupp, till exempel nazister.

– Ponera vidare att du mitt i din sårigaste känsla fångar upp något på nätet som bekräftar din känsla och du susar in på en sajt där massor av andra människor också hatar nazister. Människor som du tycker verkar ha svaren på var du ska göra av ditt raseri. Där är du redan ute på det sluttande planet.

Martin påpekar också kraften i sociala medier. Att det för trettio år sedan kanske bara var möjligt för en enskild person att nå ett par tusen människor med sitt budskap under en hel livstid.

– I dag når du miljontals på några dygn.

Men vad gör vi då? Hur ska vi möta hatet?

– Med kärlek. Vi ska svara konstruktivt på hatfulla påhopp och låta bli att slå tillbaka med samma medel. Själv har jag kom­mit dithän att jag hatar nazismen, men inte de människor som tror på nazismen.

– Hur korkad jag än känner mig som har burit mig så illa åt och trott på något så idiotiskt som rasism och nazism, så kan jag inte avsky dem som fortfarande är kvar i det träsket. Jag ser dem som vilseledda och skulle önska att de också hittar vägen tillbaka till ett värdigt liv.

Martin Karlsson, Alexandra Pascalidou och Sören Dalevi på Sundstaaulans scen under Livet värt att leva 2018. Foto: Maria Obed