Foto: Kjersti Ulriksen

Längtan efter sitt ofödda barn

Nyhet Publicerad Ändrad

För de allra flesta människor kommer en tid i livet där lusten att skaffa familj kickar in. Den tid som ska vara fylld av glädje, längtan och starkt partnerskap. Man ser fram emot den växande magen och ultra-ljudsundersökningar och bebisklädshopping. Men för andra går det inte lika enkelt och smärtfritt.

Kjersti Ulriksen och hennes man gick från glädje till sorg som en bergodalbana innan de fick möta sin förstfödda son. Och deras lust att skaffa barn blev till längtan och till sist en desperation.

Hon och hennes man blev ett par år 2003 och hann både gifta sig, köpa lägenhet med ett extra sovrum och studera färdigt innan de beslutade sig för att skaffa barn. Hon var då 28 år gammal.

– Det var en liten tröskel att komma över från att bara vara två till att bli tre. Men när vi väl bestämt oss så började vi försöka.

Vägen dit skulle bli lång

Ulriksen, som till vardags jobbar som läkare, förstod ganska fort att det inte skulle bli så lätt att få tillökning som de hade planerat. De gick till gynekologen och nu började en lång process av undersökningar, väntan och remisser.

– Efter ett års försök började tankarna komma. Ska jag faktiskt inte få uppleva att bli mamma? 

Ulriksen menar att när de först fick reda på att processen skulle bli mer komplicerat slog det in en instinkt i dom:

– Det kändes mer viktigt att stifta familj och ge omsorg. Att liksom få vara ett litet gäng. Och konstigt nog förstod vi inte hur viktigt det var att få ett barn förrän vi fick reda på att sannolikheten var väldigt liten för oss.

Reflektion

Under denna tiden hade hon tänkt mycket på sin egen uppväxt. Och hade föreställningar om att hela släkten trängs på hyttan över jul med underställ, spelkvällar, och deras nya baby. 

– Den tomheten som kommer när du inser att du inte kommer att kunna uppleva det tillsammans med sitt eget barn. Det blev en stor sorg och en stor tomhet. Det var tufft.

Tre års lång process pågick för det unga, nygifta paret. De gjorde flera provrörsförsök, totalt blev det fem misslyckade försök. Att inte få ett enda positivt provrörsförsök sker bara med en väldigt liten procentandel

– Och så sker det med oss. Gång på gång. Efter att vi gjort detta sista provrörsförsöket var jag helt förtvivlad. Om det inte skulle fungera denna gången så vet jag inte hur jag skulle kunna hantera det. Jag skulle sjunka så djupt. 

Den här desperationen som kommer är svår för folk att förstå, menar Ulriksen.

– Även om barnet inte är fött så är det verkligt för föräldrarna. De måste få träffa sitt barn. Barnet var verkligen för oss, och processen slet ut oss.

Tre år senare

Men sjukhuset ringde efter den sista insättningen och sa att hon var gravid.

– Men det var inget jubel i taket. Det var mer sån “oj, detta var stort”. Men nästa steg var 8 veckor, 12 veckor och 23 veckor.

Efter åtta veckor hade det äkta paret börjat sänka sina axlar lite och Kjersti hade bett till gud flera gånger varje dag. Men en morgon började Kjersti blöda.

– Jag blev helt desperat och vi åkte in till sjukhuset för att höra efter hjärtljud.

 Och hjärtljud fann de!

– Så sannorlikheten för att det skulle gå bra bara ökade. Det var en massa starka känslor på en och samma gång. Men jag visste att om detta inte skulle gå vägen så skulle jag ramla ner i ett mörkt hål.

En ständig oro

Trots alla positiva besked vågade de inte tro att de skulle gå igenom denna graviditeten och få hålla i sitt barn. Under graviditeten fick Kjersti dessutom graviditetsdiabetes. Så Kjersti började utarbeta en plan

– Jag trodde helt och fullt att vi inte kunde vara såhär lyckosamma och att vi skulle mista barnet. För att det skulle bli lite lättare att hantera så började jag planera mitt ofödda barns begravning.

Att planera begravningen för barnet hon nu bar i magen blev viktigt för henne:

– Medan mina gravida vänner började köpa barnvagnar och barnkläder så tillverkade jag en kista, stickade en filt, bestämde vilken präst vi skulle ha, vilka psalmer vi skulle sjunga. Jag kunde inte för mitt liv våga tro att vi verkligen skulle bli föräldrar.

Så kom dagen

Så var det dags för förlossning

– Först då började jag tro att detta kunde gå vägen och då kom tårarna. Förlossningen var lång och hård, och jag var så sliten och i chocktillstånd att när vårat barn kom tog det nästan femton minuter innan jag förstod. Jag bara skrek av glädje. 

 Att komma hem med sitt barn blev mer annorlunda än hon trott

– Efter att vi sett vårt lilla mirakel och kunnat landa så kom en enorm sorg över det vi varit igenom. Vi var ju helt överlyckliga över att ha lyckats men hade inte haft tid till att bearbeta den sorg, ilska och skam som kom med det.

Och även om de börjat prata om barn nummer två så vågade de inte hoppas att få fler barn. Men redan efter tio månader blev hon gravid igen, helt på naturlig väg. 

– Vi vaknade en tidig morgon och tog graviditets- testet som visade klart positivit. Och vi tittade på varandra och bara “va??”. 

Under denna graviditeten vågade Kjersti slappna av, hon köpte barnkläder och hennes axlar var sänkta. 

 I början av februari 2018 fick de sitt andra barn och Kjersti och hennes man lever för fullt i babybubblan med två barn under två år. 

Text : Linn Nyrvik
Bild: Privat