Även fast ingen av dem är särskilt religiösa och sällan går i kyrkan, så kändes det viktig för Anna att gifta sig. För Robert spelade det inte så stor roll om de var gifta, eller bara var sambo, men om de nu skulle göra det så var det bara kyrkan som var aktuell som vigselplats.
-Ett giftemål ska för mig vara i en kyrka, tillsammans med familj och vänner. Något annat alternativ fanns inte för någon av oss, svarar Robert. Anna nickar instämmande och lägger till: För mig är det viktigt med traditioner, och att vara gift med den jag ville dela mitt liv med, det var viktigt för mig.
Mycket stöd och hjälp från prästen
Anna berättar: Vår kvinnliga präst var väldigt varm, naturlig och empatisk och faktiskt ganska rolig i sitt vigseltal. Vi fick dessutom komma på vigselsamtal två gånger innan vigseln. Det första samtalet, där berättade prästen lite om vad det innebär att gifta sig i kyrkan och vad skillnaden är mellan en borglig och kyrklig vigsel. Vi diskuterade det praktiska kring vigseln såsom hur gästerna ska sitta i kyrkan, inngångs- och utgångsmusik, psalmer och eventuella solosånger mm. Det andra vigselsamtalet var mer personligt där vi pratade om hur vi ser på äktenskapet och det med att vara varandra trogna, att skaffa barn, vilka planer vi hade för framtiden men även mycekt mer.
För mig var det speciellt en psalm som var viktig: ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Den får mig att tänka på min farmor, som inte längre lever. Det var hennes favoritpsalm och jag sjöng den ofta för henne. Att ha med den psalmen under vigselen fick mig att känna att även hon deltog i vår stora dag, där uppifrån, kikandes ner på oss.
Det blev en lättsam och harmonisk vigsel
-Jag kommer ihåg när jag stod i förmarket i kyrkan, att jag kände mig som en prinsessa i brudklänningen som min mamma hade sytt. Men jag var väldigt nervös med hög puls och svettiga händer. Jag frågade min syster som var tärna ”Vad sker om jag svimmar och faller?”. ”Då tar jag tar emot dig”, svarade hon. Då kände jag mig trygg. Jag varken svimmade eller snubblade på klänningen, allt gick bara fint, säger Anna och ler. Robert var mest nervös över att gästerna, som många av dem hade rest långt, inte skulle tycka att dagen blev bra.
De båda berättar att regnet öste ner hela förmiddagen och även under vigselen som var på eftermiddagen. - Jag var jättenervös att min frisyr inte skulle hålla och att min klänning skulle bli smutsig och våt. Det hade regnat konstant i ett dygn och det var översvämningar på många platser.
Prästen lade in i sitt tal ”efter regn kommer solsken”. Och så blev det. När vigselen var över och alla gick ut ur kyrkan skingrade sig de mörka molnen och solen tittade fram. Middagen och festen efter vigseln blev över all förväntan, berättar Anna, och en dag de båda sent kommer att glömma.
På frågan om de skulle ha gjort något annorlunda idag om de hade gift sig igen svarar Robert: Nej! Utan att tänka sig om. Inget skulle jag ha gjort annorlunda. Anna däremot är lite mer tveksam i sitt svar. Kanske stressade jag lite för mycket inför den stora dagen. Det skulle jag inte göra om vi skulle gjort om detta på nytt.
13 års äktenskap har bjudit på både lycka och glädje, framför allt efter att de fick barn, men också en del utmaningar. Ett äktenskap är inte alltid en dans på rosor. Även de bästa äktenskapen har sina utmaningar i perioder, och det är när de dyker upp som det med att kunna kommunicera med varandra blir extra viktigt i ett äktenskap.
Text : Catarina Storhammar