Text: Matt 11:25-27
Perspektivförskjutning tänker jag har med Treenigheten att göra.
Och då kan du ju fråga dig – varför det? Det verkar konstigt. Vad har det med kristen tro och den Heliga Treenigheten att göra? Eller – Vad betyder det? Det är ju inte precis det vanligaste och enklaste ordet i svenskan. Ett exempel är: Om du tittar på en sak från ett håll – så ser du vissa saker och om du flyttar dig och ser på den från ett annat håll så ser du något annat, då har du bytt perspektiv, du har flyttat din utsiktspunkt och ser på ett annat sätt. Flytta dig runt där du är. Kanske du upptäcker något nytt eller det du trodde att du såg visar sig vara helt annorlunda eller något nytt blir synligt. (Att byta perspektiv kan vara att försöka lägga åt sidan det sätt du och jag har att tänka omkring någonting/någon och försöka ta till oss ett helt annat sätt att tänka om samma ämne. Att reflektera över något på nya sätt är ett bra sätt att hitta lösningar på problem och även att kombinera flera perspektiv öppnar våra tankar och våra sinnen för saker vi inte uppfattade förut.
Men vad har nu detta med Heliga Trefaldighets dag att göra?
En hel del faktiskt.
Guds väsen som visar sig i Skaparen, Räddaren och Livgivaren skakar hela tiden om våra perspektiv och förskjuter dem. Gud går aldrig att greppa och det tydliggör Treenigheten.
Gud är alltid mer än vi kan förstå och uppfatta.
Treenigheten är viktig för vår tro och vårt liv. Treenigheten något som människor av annan tro ofta ställer frågor om och har svårt att förstå.
Och det har vi kristna också.
Och det är en poäng med det.
Treenigheten innebär att Gud i sig själv är gemenskap, relation och rörelse. Gud är inte statisk, inte stillastående. Vi vill gärna att livet och kanske Gud också ska vara det. Vi vill gärna slå fast vem Gud är och vissa sanningar, vi kan med förskräckelse se vad som händer när vi cementerar en uppfattning – nåde den som rubbar den!
Vår tid och historien är fyllda av krig och våld för att någon/några vill att allt ska vara på ETT visst sätt och det får inte rubbas!
När vi tror att det endast finns en sanning så hamnar du och jag lätt fel. Vi ska öva oss i att vara sanna, och det innebär ju att du och jag kan vara olika och sanna, kanske t o m måste vara det för att vara sanna. Det finns ett samband mellan Guds väsen och människans väsen, mellan Guds väsen och livets väg för oss.
Treenigheten uttrycker att Gud är mysterium. Att livet är en gåva som är så rik och så djup att vi inte kan sätta det på en formel eller enkelt förklara allting. Att tron är en gåva så rik och så djup att vi inte enkelt kan formulera vad den betyder.
T o m trosbekännelsen som vi läser högt varje söndag innehåller bara det som var konfliktpunkter i förhållande till det omgivande samhället eller i kyrkan självt. T ex sägs ju långt ifrån allt om Jesus i trosbekännelsens andra trosartikel. Ändå hjälper ju oss trosbekännelsen att förstå något av trons rikedom.
Treenigheten avbildas på många sätt – triangeln med tre sidor som samtidigt är en enhet, ägget som innehåller både skal, äggvita och äggula, vattnet som kan vara både flytande, is och ånga och samtidigt alltid är vatten. Vi som människor har flera olika roller i våra liv t ex jag kan vara mamma, dotter och präst. Roller som kräver olika saker av mig. Du har säkert flera roller också.
Bilderna är till för att hjälpa oss och samtidigt är de alltid bara bilder, försök att visa på en verklighet bortom orden, bortom bilderna. Gud är större än vår tanke, vårt vetande och vårt språk. Annars vore inte Gud, Gud.
Barnet har en särskild plats i kristen tro. Barnet är en förebild och har tillgång till något som vuxna lätt förlorar. Nyfikenheten och hoppet om att lära sig mer, den sköra tilliten och insikten om att det finns mer i världen än vad jag känner till. Behovet av kärlek och andra människor visar barnet öppet. (Även om 3åringen, i vilken ålder som helst, markerar sin självständighet med ”kan själv” och en otrolig säkerhet om tingens ordning.)
Jesus provocerar genom att säga att kunskapen inte räcker, att kompetens inte är allt. Att det inte är det som bär. Det är inte det som bär. Det är något annat. Vi kan veta många saker och det är bra, men det räcker inte som grund för att leva. Det räcker inte som hållning till livet.
Det är provocerande i vårt rationella samhälle där vi ibland argumenterar med rationaliteten som den vore det enda vettiga skälet för att agera. Rationalitet är bra och det är en hjälpvetenskap. Med endast rationaliteten som grund förlorar vi vår mänskliga värdighet, vi förlorar barmhärtigheten, vi förlorar meningen i livet. Ödmjukheten däremot är en spännande övning som kan öppna nya perspektiv, som kan hjälpa mig att lyssna och erfara något nytt. Hjälpa mig till uppmärksamhet och närvaro.
En av mina förebilder i uppmärksamhet och ödmjukhet är Etty Hillesum (nederländsk författare, lärare och mystiker som dog i Auschwitz under 2WW), som skrev om sin cykeltur: ”för varje vägkrök blir världen ny”.
Guds treenighet skakar hela tiden om våra perspektiv och förskjuter det. Gud går aldrig att greppa och det tydliggör treenigheten.
När jag riskerar att hamna i en hård bedömning av den som är svag (t ex jag själv eller min granne) ropar Guds röst i Kristus på barmhärtighet och nåd, när jag hamnar i kroppsförakt (inför mig själv eller någon annan) så kallar Gud på glädjen över skapelsen – en levande människa är alltid en kropp och blommorna står där för att påminna oss om skapelsens skönhet. När vi inte förstår varandra så ropar Guds Ande för oss att vi ska se gemenskapen, att vi ska låta Anden skapa enhet i mångfald och utan inspiration blir inte nya ting till, skapas inte gemenskapen och konsten.
Även om du/jag själv glömmer bort barnet inom dig/mig, så håller Gud fast vid barnet inom oss och överger oss inte. Även om du/jag själv förlorar dina/mina kognitiva förmågor, så förlorar inte Gud oss. Det finns en kärlek som är större än allt. Det är heligt, det bär. /Lotta Miller präst