Rädslan och tilliten

Text Joh 15:26-16:4 

Religion är farligt. Och livsviktigt! Det sa den gamle biskopen i Stockholm, Ingmar Ström en gång. 

Nog kan tro vara farligt – det ser vi prov på både i vår tid och i kyrkohistorien. Det finns många synder att bekänna i vår historia och många ting att se upp för i vår nutid.

”den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud” låter ju inte bra. Det är skrivet utifrån en krisupplevelse.

Jesus ska snart lämna sina lärjungar och vad ska det då bli av dem. De står inför ett avsked. Var allt bara en dröm? Ett kort avbrott? Finns det ingenting som håller?

När Johannesevangeliet skrivs ner så är dåtidens kristna hotade ”den tid kommer” – det är nuet för människorna som först får höra detta. Förut hade man firat många gudstjänster i synagogorna men nu har avståndet blivit större och hotet hade ökat från omgivningen.

Religion är farligt, sa Ingemar Ström.

Därför att tro handlar om det allra innersta som är så ömtåligt och där våra djupaste förhoppningar bor.

Därför att det är så lätt att blanda ihop tro och önskningar.

Därför att det har funnits och finns dem som blåser upp religiösa stämningar för att genomföra en politisk förändring, skaffa sig makt och det med vilka medel som helst. Människors fattigdom och brist på framtidstro utnyttjas samvetslöst. Och det har hänt mer än en gång att hat och intolerans, rädsla för den annorlunda har lett till våld.

Det är lätt att tala om heliga krig bland muslimer, men vi ska inte glömma vår kristna historia. Även i vår nutid har talats om att få Guds välsignelse över vapnen och invasioner.

Johannesevangeliet har en särskild karaktär som svart/vit förståelse av livet. Det finns ett motsatsförhållande mellan det gudomliga och det ”världsliga” (då menas inte den skapade världen utan det som står emot det gudomliga).

Johannesevangeliet är tydligt färgat av konflikten i sin samtid som gjorde det nödvändigt att välja sida. Man ville verkligen veta vem man kunde lita på och inte. Romarna hade dödat en del av de kristna. 

Det är inte konstigt om de kristna som grupp sluter sig inne i sig själva, ”vi som är innanför och ni som är utanför”.

Risken är att gränserna känns så viktiga för att klara sig att de plötsligt har tagit över. Och då är sekten ett faktum, när gränserna har blivit viktigare än centrum. När det blir viktigt att sortera ut de som inte ska vara med, vill det sig riktigt illa så sker det med våld.

Det är lätt att slå de religiösa krigen ifrån sig, sådant sysslar inte vi upplysta människor med. Och det är väl bra om ”vi” inte gör det.

Men själva risken att vilja utesluta för att känna sig trygg, att vara beredd att smutskasta någon annan för att markera tillhörighet har inte försvunnit. Att avsky någon för att den människans sätt att vara gör mig rädd, utmanar mig på ett sätt som jag inte vill erkänna finns fortfarande. Tanken: Nej, ut med dem tycks inte ha försvunnit.

Egentligen kan jag tänka att slagsmålen, i samband med t ex fotbollsmatcher, mellan huliganer är ett slags vi och dem tänkande, där tillhörigheten helgar medlen. Finns det andra sådana tillfällen? Det klart det gör. Du kommer säkert på något.

För Jesus finns det ingen tillhörighet som helgar medlen. Jesus är hel och sårbar och fullständigt mänsklig och i det så gudomlig. Han är rädd och han låter inte rädslan vägleda honom.

Jesus förstår att du och jag kan vara rädda, liksom de som gått före oss. Och när rädslan kommer så ska vi fortsätta att leva i kärlek och för det behöver vi hjälp. Det klarar vi inte själva.

Jesus säger att Hjälparen kommer. Tröstaren och vägledaren.

Anden kommer för att stödja oss, inspirera oss och ge oss mod. Vi är inte ensamma.

Jesus påminner sina lärjungar: Minns vad jag har sagt så att ni förstår. Minnet är viktigt – det kan hjälpa oss att hålla klart för oss vad det var som bar oss från början. Det kan hjälpa oss att förstå skeenden och hålla fast vid kärleken, livet, tron.

T ex vigsellöftena har en sådan betydelse – att man kan återvända till dem och minnas – vad det var som bar och höll ihop. Det kan hjälpa till så man står ut när det är kärvare tider.

Jesus vill påminna oss och det behöver vi, i alla fall jag. Jag behöver höra orden och återigen använda den invanda bönen som hjälper mig att hålla fokus. Utan minnet är vi förlorade och hemlösa i livet och det gäller också tron.

Vi behöver minnas och också bli påminda om vårt kollektiva minne som finns i bibelberättelserna om Jesus.

Jesus säger ju inte: Gå ut i hela världen och bilda sekter.

Utan gå ut i hela världen och vittna om mig. Det handlar inte bara om ord, utan om att dela liv.

I det alldeles vanliga – att bära en kasse hem åt någon, att be för någon och bära den med sig, att lägga pengar i bössan så att någon får något av vad hon eller han behöver. Att höja sin röst och säga ifrån när elaka och menande ord sägs om någon. Att trösta och stödja, att säga – du kan själv – när det behövs.

Vårt uppdrag är inte att stänga in oss utan att gå ut, vara öppna mot vår omvärld utan att förlora centrum, utan att förlora Jesus ur sikte. Vår uppgift är att visa på Jesu kärlek, att vittna om sanningen och berätta och leva i Kristi närvaro.

För det behöver vi Anden. Och vi kommer att behöva börja om varenda dag och be Anden leda dig och mig.

En av de verkligt spännande sakerna med att leva som kristen är den frihet som finns i tron. Att växa i tro är att bli mindre och mindre beroende av ”världen”, organisationen och bli oavhängig. Denna frihet är en utmaning för omvärlden.

I El Salvador fanns på 1980talet en ärkebiskop som hette Oscar Romero. Han var från början en rätt vanlig biskop som stod på maktens sida. Så blev han som han själv sa: omvänd av de fattiga. Han talade för de fattigas sak och var djupt rotad i sin tro på Kristus. Han var verkligen fri i sin ande. Han utmanade förtrycket och dödspatrullerna genom sin frihet i Kristus och en dag så sköt dem honom under pågående mässa. De som sköt är bortglömda men Oscar Romero har än idag snart 40 år senare en enorm betydelse för folket och för mänskliga rättigheter i El Salvador. Tro kan vara farligt och livsviktigt!

Oscar Romero älskade när dödspatrullerna hatade, han pekade på Jesu närvaro i världen bland de fattiga, han trodde när andra tvivlade och stannade fastän allt sunt förnuft sa att han borde fly. För mig är han en förebild som kristen. Hans vittnesbörd utmanar åtminstone mig, kanske dig också?

Och då kan jag inte annat än längta efter pingstens under: Kom Heliga Ande!

Kom Uppmuntrans och Kärlekens Ande!

Lotta Miller/präst