Text: Luk 18:1-8; 1 Mos 18:26-32; Ef 3:14-21
Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går. Den Gud älskar lyckan får. / Du förbliver Fader vår. Amen.
Detta är barndomens bön. Kanske du bad den och kände ro och trygghet, en hemhörighet som bara fanns där och ett enkelt konstaterande av lyckan som upp och nedåtgående utan någon större fundering/ dramatik. Och så önskar jag att barn skulle få uppleva världen, men för många barn är det inte så.
Eller kanske bönen är så långt från din verklighet att du inte förstår vad den rofyllda bilden har med dig att göra.
Bönsöndagens bibelberättelser utgår från en mycket mer konfliktfylld värld, där rättvisan inte självklart segrar, där människor blir utnyttjade och där döden finns som ett tydligt hot och verklighet, där frågorna om vem Gud är ställs rakt upp och ner.
Här är ett sätt att närma sig texten och vår värld utifrån fyra ord: envishet, ärlighet, rättvisa och vila.
Envishet
Uthållighet är inget vi övar så mycket i vårt samhälle. Allt ska ske nu och genast.
Vi är nog många (om än inte alla), som suttit framför datorn och frustrerat tyckt att det tar för lång tid, trots att det för 30 år sedan inte hade varit möjligt att få t ex information så snabbt alls. Vi har vant oss vid ett högt tempo och en snabb respons.
Och jag tror att den hållningen lätt smyger sig in i andra delar av vårt liv, i relationer, i barnuppfostran, i bönen…
Änkan i berättelsen är envis, hon är påfrestande, hon ger sig inte – uthålligt knackar hon på hos domaren, hon är i det närmaste nördig i sin påstridighet. Hennes engagemang är oförtröttligt.
Att vara fattig änka vid Jesu tid innebar att vara utsatt. Hon saknade inkomst och i regel skydd. Men hon är inte bara sårbar, hon är också en kämpande och stark människa.
Jesus talar om änkan som förebild i sin generositet när hon ger kollekt i templet. Hennes gåva var mycket större, i förhållande till vad hon ägde, än de rikas i templet.
Det är lätt att bilden av änkan blir entydig och det är den inte. Bibelns änkor kan vara starka mitt i sin sårbarhet, uthålliga mitt i sin ensamhet, kämpande mitt i sin förtvivlan.
Många som arbetar inom socialvård, polis, sjukvård och andra människovårdande yrken visar ett stort engagemang för andra människor. Det är härligt att höra entusiasmen, se deras drivkraft.
Efter ett antal år försvinner den första entusiasmen och en mer eftertänksam och mogen hållning tar över. Men ibland kan det där engagemanget övergå i något som kallas ”compassionate fatigue”. De som arbetar med traumatiserade människor börjar själva uppvisa samma symptom som de som dem tar hand om. De orkar inte, de blir cyniska och tror inte på människor – de har råkat ut för ”compassionate fatigue”. Det är hemskt att möta. Kanske domaren i liknelsen råkat ut för detta? Bara jag blir av med henne!
Det första jag vill säga är: Ge dig inte, var envis som änkan i din bön.
Ärlighet
Jag tror att en del av oss är uppfostrade att vara alldeles för artiga och snälla mot Gud. Vi har fått lära oss att visa upp oss från vår bästa sida. Psaltaren, som varit mångas bönbok genom århundraden, årtusenden är inte alls så väluppfostrad. Bönen innehåller alla slags känslor och upplevelser, även de mest obehagliga, de känslor du och jag inte vill kännas vid – psalmisten brottas med Gud och livet, klagar och bråkar, ställer alla svåra frågor. Änkan gör likadant, hon brottas och kämpar.
Berättelsen om Sodom ställer två svåra frågor: Har IS-soldater rätt att leva? Den andra frågan: Vem är Gud?
Sodomiterna utför råa våldtäkter, terror och lynchning – de är sannerligen inte goda. Abraham köpslår med Gud, argumenterar för att Sodom och Gomorra ska få stå kvar. Men till punkten att be om att de skonas trots att det inte finns någon rättfärdig kommer han inte. Han vågar inte be om villkorslös förlåtelse – det är för magstarkt, för nog inbegriper det honom också och liksom Lot och hans familj. Och vem kan förlåta IS?
Och vem är Gud som förgör Sodom och Gomorra? Jag uppfattar och förstår Jesus helt annorlunda än den Gud som sägs förinta städer. Jesus har med sin kropp satt sig själv mellan oss och hämnden. Jesus dör själv, istället för att döda. Med honom har allt dödande förlorat sin rättfärdighet. Nog finns det en kärlekens vrede hos Jesus. Och hur skulle den se ut nu i så fall?
Rättvisa
Änkan kämpade för rättvisa, hon var utsatt som varje människa som söker rättvisa mot den orättfärdiga makten. Hennes rätt till rättvisa är självklar i liknelsen.
Hennes kamp är en bön.
Hennes hållning och agerande är en bön.
Gång efter gång frågar hon efter rättvisa, hon ger sig inte.
Hon ber och protesterar, hon ber och blottar maktens orättvisa.
Barndomens ”Guds som haver”, fördjupas till en bön som genomsyrar hela livet. Ett liv som handlar om barmhärtighet och rättvisa, oavsett om det anses passande eller lämpligt i vårt samhälle eller inte.
Dorothee Sölle, en tysk teolog, skrev att vägen in (i bön och meditation) alltid bär med sig vägen ut (i handling för rättfärdighet). Vad är din och min väg i bön? Vår väg som kyrka?
Vila
Det är säkert flera som delar erfarenhet med mig, att tron inte innebär att allt blir enkelt. Det är ingen qvick-fix. Jesus utgår inte från att livet är enkelt, att tron bara växer – det är ju därför han uppmuntrar oss så ofta. För att vi behöver det.
Jesus uppmanar oss att hoppas, därför att han vet hur bräckligt vårt hopp kan vara.
Jesus vill ge oss tillförsikt och kämpaglöd, därför att han vet att förtvivlan kan ligga på lur.
Änkan kämpade med den cyniske domaren som inte ville lyssna på henne, som inte ville henne väl, som inte ville ge henne hennes rätt. Men det är inte den cyniske domaren som är vår Gud. Det är Jesus Kristus, som går genom lidandet och döden för oss, som uppstår med ärren i sina händer, fötter och sida. Han känner kampens alla sidor och delar den med oss för att vi ska ha hopp.
Paulus brev till Efesierna är fyllt av jubel, av tillitens och lovsångens bön. Hans hjärta är öppet och varmt, han är långt från avtrubbning och likgiltighet. Hans hjärta svämmar över. Hans erfarenhet av att vara buren genomsyrar hans ord, han är som ett barn som uppmärksamt ser sig omkring i förundran och tillit, trots svåra livserfarenheter, och ber fylld av glädje: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader Vår.
Lotta Miller/präst