Folkkyrkan 2.0

Han hette Fred, var forskare i religionsvetenskap från Uganda, och jag stötte på honom när han gjorde sin intervjuforskning om sekularisering. Han hade hört att Sverige var världens mest sekulariserade land. Det var därför han hade kommit hit.

Några månader senare återvände Fred till Uganda, och han skrev sin artikel. Men den handlade inte om det han först hade trott. Tvärtom handlade artikeln om världens mest kristna land: Sverige.

När jag berättar om Fred brukar jag få höra att han nog inte riktigt förstod Sverige, eller för den delen de västerländska samhällena. Till dem som säger så brukar jag svara att Fred väl kände till de västerländska samhällena, att han gjorde sina doktorandstudier i Storbritannien där han också tog ut sin doktorsgrad. Vad Fred hade var bara ett annat perspektiv, och det gjorde att han såg det jag själv varit blind för.

Världens mest kristna land?! Jag vet inte, men Fred hade många bra poänger. Han lyfte fram den svenska socialtjänstlagen, och visst fick jag erkänna att den är ett evangelium i sig. Systembolaget, visst är det en kristlig tanke att folk inte ska supa skallen av sig? Det svenska utbildningssystemet, som trots sina brister faktiskt ger både en andra och en tredje chans för den som så önskar, oavsett social bakgrund eller ekonomiska muskler. Är inte det kristet? Den fria sjukvården, mamma- och pappaledigheten, det svenska välfärdssamhället… Fred såg och pekade på ett samhälle som varit genommarinerat av kristna värderingar under ett årtusende, och där det kristna budskapet därför också satt sina spår. Och hade inte Nathan Söderblom talat om vikten av att integrera kristna värderingar på ett genomgripande sätt i det svenska samhället? Var det inte det som det svenska välfärdssamhället ytterst vittnade om?

Jag menar att det är viktigt att ta Freds insikter på allvar. Han är dessutom inte ensam, flera forskare har påtalat samma sak (till exempel Philip Manow, Grace Davie och Per Pettersson). Det är dags att vi tydligare och med större stolthet börjar tala om folkkyrkan som begrepp igen. Folkkyrkan är nämligen den mest lämpliga kyrkosynen för en kultursfär som stått under kristen kulturpåverkan under tusen år.

Vad är då folkkyrkan? Jo, till folkkyrkans väsen hör en fundamental luthersk utgångspunkt; det som biskop Einar Billing kallade för den förekommande nåden. Det innebär att nåden föregår varje mänsklig respons, samt att Guds nåd är universell och erbjuds varje människa oförtjänt. I mötet med min medmänniska kan jag vila i att Gud inte är något som jag själv för till henne, utan att Gud redan har varit där före mig. Platsen är därför en helig plats, och jag får liksom Moses ta av mig skorna. I sitt herdabrev från 1920 skrev Billing så här om kyrkans uppgift: ”Den är att bringa evangeliet om den Guds frid, som övergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar. Det är icke en av kyrkans uppgifter – det är det hela.”

Men vad har då ”den förekommande nåden” med ”folket” att göra? Lutherforskaren och Karlstadbiskopen Arvid Runestam, som var lärjunge till Billing, förklarar att Guds nåd gäller alla: ”Och det är syndare han frälser, som förblir frälsta syndare.” Nåden gäller alla, oavsett vem vi är, om vi tillhör kyrkan, går i kyrkan och hur vi för vårt liv. På grund av detta menar Runestam att kyrkan behöver en organisation som har möjligheten att nå alla människor: ”Den förekommande nåden behöver en organisation som omsluter hela folket.” Folkkyrkan konstitueras alltså inte av människornas gener, härkomst eller liknande, utan är enbart en praktisk-organisatorisk lösning för att nå alla som bor i ett visst land.

Billings, Eklunds och Runestams tankar om folkkyrkan har kommit att prägla Svenska kyrkan under det senaste århundradet, och det vore synd att inte på djupet ta till sig de delar som är aktuella än i dag. Samtidigt kan vi inte oproblematiskt föra över vare sig Billings, Eklunds eller Runestams tankar obearbetade. De verkade i ett homogent enhetssamhälle – det gör inte vi. Därför måste grundtankarna i folkkyrkovisionen brytas med den tid som nu är. Flera grundläggande utgångspunkter är dessutom inga uppseendeväckande eller radikalt nya tankar – tvärtom är det tankar och motiv som från och till varit grundläggande under kristenhetens historia. Redan i fornkyrkan, hos teologer som Justinus martyren och Tertullianus, möter oss tanken om att Gud varit hos min medmänniska innan jag mött henne. De återvänder var för sig till det grekiska begreppet Logos spermatikos, Ordets frö, som innebär att det hos varje människa finns ett nedlagt frö, ett Jesusfrö, som enligt Justinus martyren innebar att människan kan vara kristen även om hon aldrig hört talas om Jesus. Gud har varit där före oss. Också Martin Luther och reformatorerna är tydliga med att Guds ord och nåd gäller alla och att det är kyrkans uppgift att förmedla evangeliet om Guds nåd till alla människor.

Det är dessa fornkyrkliga tankar, kombinerat med gudsfolkstanken och en luthersk nådaförståelse, som Billing, Eklund och Runestam låter ligga till grund för folkkyrkotanken. Folkkyrkan är helt enkelt en autentisk luthersk kyrkovision. En fräsch folkkyrkoteologi för vår tid gör därför klokt i att ta till sig grunderna i folkkyrkoteologin – och hit hör framförallt tanken om den förekommande nåden. Till detta bör idag dessutom läggas det pedagogiska undervisningsuppdrag varje kyrka som döper barn tar på sig. Vi lever inte längre i ett enhetssamhälle där kristendomsundervisningen ges oss via skolans försorg, såsom det var på Billings, Eklunds och Runestams tid. Det handlar om att möta människor där människor är, på nya arenor, och därmed även hitta sätt att möta dem i en digital verklighet på webben. Själv försöker jag göra detta genom att spela in poddar, skriva krönikor i en lokaltidning och sprida undervisningsmaterial i både tryckt form och på webben. Till folkkyrkans utvidgade ansvar idag hör också de 3 400 kyrkobyggnaderna och de intilliggande kyrkogårdarna och det härtill hörande kulturarvsarbetet. Inte minst är det viktigt att vi jobbar för att låta kyrkorummen vara öppna. Tysk forskning visar att alltfler människor besöker kyrkorummen, men inte när det är gudstjänst utan när de själva har tid. Man sitter i kyrkan, ber, tänder ljus, och går sedan därifrån. Denna andlighet är viktig att beakta för en kyrka som vill vara folkkyrka, och att verka för öppna kyrkor är därför viktigt.

Gert Borgenstierna, biskop i Karlstads stift under åren 1956-1976, skrev och talade ofta om folkkyrkans uppgift som att ”stå öppen för alla”. Den utmaningen skulle Billing, Eklund och Runestam skriva under på, och den är lika aktuell idag som den var för 100 år sedan. Låt oss sålunda med stolthet fortsätta att tala och verka för folkkyrkan, om än i en ny tid och med delvis nya förutsättningar. Just därför att Gud har varit där före oss.

Utifrån ovanstående menar jag att folkkyrkan står inför tre utmaningar:

För det första måste Svenska kyrkan förstå och bejaka sina teologiska rötter och hur sammanvävda dessa rötter är – på gott och ont – med det svenska välfärdssamhället.

För det andra måste Svenska kyrkan, förutsatt att den vill fortsätta vara en folkkyrka, ta sitt undervisningsuppdrag på allvar. Till detta undervisningsansvar hör även att se den potential som finns i det öppna kyrkorummet och kyrkogården. Attraktiva bokbord, gratismaterial om kristen tro och om kyrkorummet samt gärna söndagens predikan upptryckt är sätt att bejaka människors andliga längtan.

För det tredje måste Svenska kyrkan komma ifrån en syn på församlingslivet som innebär att det enda som räknas är den gudstjänstfirande församlingen på söndagen. En sådan syn kan endast komplettera, inte ersätta, den folkkyrkliga kyrkovisionen.

Låt oss därför i en ny tid verka för en kyrka som står öppen för alla. Folkkyrkan 2.0.

Sören Dalevi

(Artikeln har också publicerats i en förkortad version i Kyrkans Tidning. Den artikeln hittar du här.)