Den kritiska punkten – sårbarhet och hårdhet – Långfredag

Text:  Luk 23:26-49

Sårbar eller hård – det är långfredagens kritiska punkt. Ett val som är ödesdigert och kostar. Kanske vi tror att det bara är sårbarheten som kostar och det gör den, men hårdheten kostar ännu mer. Den kostar oss livet i alla bemärkelser. Den kostar oss allt.

 

Den kostar oss kärleken, barmhärtigheten, förlåtelsen, närheten och hoppet.

Det är märkligt hur människor kan komma fram till så olika hållning inför samma situation, samma verklighet. Den kritiska punkten mynnar ut i – sårbar eller hård. Ett val som många gånger inte är medvetet.

De två förbrytarna som blir upphängda på varsin sida om Jesus står i det valet. Den ene hånar Jesus, visar förakt för att komma undan sin egen smärta, för att slippa erkänna sin egen belägenhet. Väljer hatet och föraktet, kanske för att han tror att det ska ge honom styrka, och det gör det skenbart, men det leder inte till liv, inte tröst, inte till upprättelse och gemenskap.

Kanske han aldrig har lärt sig något annat sätt att möta smärtan och utsattheten på?

Hans hållning leder till avstånd och en djup ensamhet. För hatet ger inte plats, för barmhärtighet och närvaro i nöden och dödens stund. Hånet öppnar inte för gemenskap och tröst.

Men vad gömmer sig bakom hans hårdhet och hån? Kanske en längtan? Det är inte ovanligt bland unga människor som hamnat rejält fel i livet, att bakom hånet och hårdheten finns en längtan efter att bli mottagna så sårbara som de är.

I psalm 216 vers 4 står det:

Herre, du hör vad hjärtat ber, /även när läppar häda.

Högvisa män du sett och ser/ hemligt din tröskel beträda.

Kraft, som vart band i vanvett bräckt,

Måste i ödmjuk tjänardräkt,/ tämd av din röst, sig kläda.

Den andre förbrytaren stod kvar i sin sårbarhet, i erkännandet av sin egen belägenhet och närheten till Jesus, hans medbroder i nöden. Han ser vem Jesus är, ser godheten och barmhärtigheten hos Jesus och får ett svar: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”

I sin nakenhet både kroppsligt och andligt så får han ta emot Jesus ord av tröst och hopp.

Men det är ju fler som hånar, som inte alls är lika utsatta som förbrytarna på korsen. Det är fler som i cynism och kyla visar förakt och fullständig avsaknad av medkänsla och medmänsklighet. Folket, rådsherrarna och soldaterna är ju oerhört råa och de hänger inte på ett kors, lever inte i total utsatthet som förbrytarna. De är så övertygade om att de har rätt att de tycker sig ha rätten att göra det de gör.

Och det är skakande hur vi människor så helt kan förlora vår barmhärtighet. Att vi så gärna vill att vissa ska gå förlorade, ska bli hånade, slagna och dödade. Och jag tror att vi alla hör ropen inom oss av människor som lider och dör, som kränks och förintas både kroppsligt och mentalt.

Hur kan vi? Har du varit med i situationer där människor har blivit utsatta för sina åsikters skull? Där majoriteten har utsatt någon eller några få för oförskämdheter, hån, kränkningar, mobbing och kanske t o m våld – för den/de har ju fel! Och då menar jag inte en diskussion eller ett samtal, utan viljan att nita någon, om så bara mentalt.

Eller du har kanske blivit utsatt?

Både historien och litteraturen är full av berättelser där vi skickar människor i döden för att vi har rätt, jag har rätt.

Cynismen och människoföraktet firar triumfer när rådsherrarna hånar Jesus, soldaterna kastar lott om hans kläder och Jesus inte ens får vanligt vatten att dricka. Och det sker inte bara då vid Golgata/Skallen utan om och om igen genom historien och i vårt nu. Och jag kan inte annat än ropa till Gud:

Förbarma dig över oss!

Förbarma dig över oss för vi går under i vår hårdhet.

Inte minst i vår tid.

För Simon från Kyrene fanns inget val, han tvingades att bära korset efter Jesus. Det står ingenstans i Bibeln några kommentarer om Simon. Och han bär för att det behövs, för att situationen kommer till honom. Livet gav honom inget val – och så är det för flera av oss. Korset du fick att bära, valde du inte själv. Simon bär antagligen för att Jesus inte orkar, vanligen skulle den dödsdömde bära sitt kors själv. Jesus är inte stark, han är utan kraft på vägen till Golgata/ platsen som kallas Skallen. Han är sårbar – människor kan spotta och kränka honom, all sin skam ropar de ut som hat över honom.

Och där i sitt utblottade läge är Jesus helig. Inte därför att han är stark utan för att han stannar kvar i sårbarheten, törstar och ropar i ångesten.

Han säger: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Är det så det är med oss? Att vi inte vet vad vi gör? Soldaten, människorna i folkhopen, rådsherrarna, förbrytarna, du och jag?

Att vi inte förstår det djupa brottet, med det mänskliga och därmed med det gudomliga, i hårdheten och hånet, i våldet och cynismen?

Att det enda verkligt livsbejakande är att säga: Fader förlåt oss, förlåt mig för jag vet inte vad jag gör! Att korsets tecken är ett livstecken!

(På August Strindbergs gravsten på Norra kyrkogården i Stockholm står: Ave crux spes unica! Var hälsad kors mitt enda hopp!)

 

Korset – tecknet att det ytterst i världen, djupast i botten finns en kärlek som tål all sanning hur fruktansvärd den än är, som uthärdar varje hemlig skam och blir kvar.

Under korset finns inget som inte kan sägas om mitt eller ditt liv, ingen avigsida som inte kan få vändas till Gud, inget mörkt monster i vårt inre som inte får komma till ytan och mötas av kärlek, ingen övergivenhet som inte får erkännas och delas med Kristus. Ingen hårdhet som inte möts av sårbar kärlek.

Ropet och förtvivlan hör hemma vid korset – vi är igenkända, erkända och mottagna.

Den kärleken kan göra att tårarna att kommer, rensningens och lättnadens tårar, och den kärleken sätter fri.

Därför när den kritiska punkten kommer så är vår sårbarhet välsignad med ett kors.

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,

För att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.

 

För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,

Vet vi vad väldighet, vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,

Vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.

Därför ska alla sargade, döende, alla de dömda, säga med alla heliga, saliga:
Jesus är Herre.
Sv Ps 38 v. 1-4.

Amen.