Hopp

Text Linda Joelsson, teolog i Ängskyrkan

Efter #metoo-upproret blev det oerhört tydligt, i den händelse att det inte var det innan, att om en sak har hänt så har den. Det finns en gräns för hur länge man kan tala om ”tolkning” och ”upplevelse”.

Kvinnor och flera andra människor har levt i utsatthet och otrygghet och det är inte okej. Nu får det vara slut. Det kom en storm av upprop efter upprop, en orkan som inte ville ta slut, från område efter område.

Två områden saknas fortfarande och det är de trakasserier och övergrepp som sker i hemmen och de som görs mot samhällets mest utsatta. Starka krafter vill hindra att sådana berättelser kommer ut. Ändå är det kanske just sådana händelser som är allra värst och som är svårast att läka.

En hjälpare

Vi behöver verkligen en annan hjälpare, en hjälpare från Gud, som också är Sanningens ande. En som vill vara kvar hos oss för alltid. Flora A. Keshgegian talar om ”redeeming memories” alltså minnen som räddar eller frälser. Hon är amerikan, men också armenier. Hennes farmor sa alltid: ”Vi får inte glömma vad som hände.” Keshgegian berättar att hon som tonåring inte alls ville minnas. Hon tänkte att det där var inte jag, det rör inte mig.

Senare började hon ändå fundera över saken. Minnas vad? Och hur? Hur blir minnen av svåra erfarenheter, traumatiska erfarenheter, till stöd och resurser för en ny och annorlunda framtid? Hur blir de, så att säga, frälsande minnen? Hennes frågor är bra och de svar hon kom fram till vill jag dela med dig här.

Minnas smärtan

För det första gäller det att minnas smärtan. Det kan finnas starka motstånd mot detta, både yttre och inre. För det första gör det helt enkelt ont! Man kanske tänker att man kommer uppslukas av smärta och aldrig hitta ut igen.

Det är lätt att vilja använda olika försvarsmekanismer, som förnekelse, överdriven förståelse gentemot förövaren, eller motreaktioner, kanske att man ger sig på någon annan.

Jag vet inte om du känner igen den vuxne som blivit misshandlad som barn, men säger ”det var det som gjorde karl av mig”. Man låtsas att det var något bra, men det var inte det. Det är svårt att minnas smärtan.

Vad det gäller övergrepp i hemmet, så är det tydligt att det ofta finns någon som inte vill att det ska finnas ett minne. Det kan också finnas politiskt motstånd mot minnet. Massakrerna mot armenierna, som Keshgegians släkt hade varit utsatta för, är fortfarande inte erkänd historieskrivning i flera länder.

Adolf Hitler använde till och med armenierna som exempel för att förklara att efter några år skulle ingen bry sig om ifall han dödade alla judar: ”Se på armenierna, ingen tänker på dem idag.” Att minnas smärtan är det första steget.

Minnas motstånd

Det andra är att minnas olika former av motstånd. Det kan vara vilken form av motstånd som helst, det behöver inte vara heroiskt eller flott på något sätt. Varje handling eller tanke som visar att utsattheten inte var allenarådande är en form av motstånd. I de extrema förhållanden som rådde under andra världskriget kunde det vara att förfalska dokument – sådant som under normala omständigheter skulle vara klandervärt, men som då var en livsviktig form av motstånd.

Offerrollen innebar inte total passivitet, utan även i det mycket svåra fanns en livsvilja och en handlingsvilja. Det är att minnas sig själv som aktör och som subjekt – någon som tänker själv. Det kan vara så att motståndet inte ledde till något direkt där i situationen, men varje form av motstånd som fanns gör skillnad och är något att minnas.

Minnas det goda

Det tredje är att minnas det goda, oskadade livet. Om inte detta finns med skulle varje framtida handling vara präglad av det onda som hände. Minns du när vi plockade smultron? Minns du när det kändes bara bra? Minns du det goda i livet?

Tre minnespraktiker

Minnas smärtan, minnas motståndet, minnas det goda. Med dessa tre praktiker får vi också gå in i påsken.