Foto: Arne Hyckenberg

Ljuset ger mig kraft

Nyhet Publicerad Ändrad

Som barn var Tina Karnéus påskar färgglada och traditionsenliga. På senare år har hon tonat ner påskpyntet och funderar mer över påskens budskap.

Text Emelie Simmons Foto Arne Hyckenberg

Glada färger på väggarna, olika stilar av konstverk hänger på väggen och allt ramas in av en vegetarisk buffé som går i grönt och gult. Mitt i detta hav av orientaliska dofter, vitlök och färger hittar vi Tina Karnéus. Vi är på Mångkulturellt centrum i Fittja där Tina arbetar som kommunikatör.

– Hej, vi tar en kopp kaffe och sätter oss i ett hörn här. Går det bra?, säger Tina till två kvinnor med knalloranga t-shirts som förbereder dagens lunchbuffé ute i köket.

Påskens tävling i äggrullning

Vi sätter oss vid ett bord med utsikt över Albysjön. Vintersolen strilar in genom fönstret och några solkatter hoppar över hennes bruna hår och ansikte. På ena armen lyser Frälsarkransen, ett modernt kristet radband med 18 pärlor i olika färger och av olika betydelser.

– Jag fick armbandet av en väninna för kanske tio år sedan. Jag har på mig det ibland och periodvis ligger det på nattduksbordet bara. Armbandet ger mig en trygghet och en förankring i den kristna tron som påminner mig om att det finns något som är större än jag själv, säger Tina.

Hon fingrar lite på de röda pärlorna som är kärlekspärlorna. Sen går hon vidare till en stor vit blank pärla.

– Jag gillar pärlorna olika mycket i perioder. Kärlekspärlorna är såklart alltid aktuella. Nu inför påsk tycker jag att uppståndelsepärlan passar bra. Påsken blir en påminnelse om att livet segrar och att vi som individer kan återuppstå igen, säger Tina och ler.

Som barn var Tinas påskar färgglada och ljusa. Målade ägg, fjädrar, påskägg fyllda med godis, och påskkärringar ramades in med familjens måltider med lax på långfredagen och lamm på påskafton. Även om Tinas familjs traditioner har förändrats finns ett återkommande inslag, en lek i form av en tävling i äggrullning mellan familjemedlemmarna.

– Det finns en tradition i min familj sedan min farfars far och mor att ha äggrullning, säger Tina.

Tina Karnéus Foto: Arne Hyckenberg

Tinas familj bygger upp en ställning med hjälp av en strykbräda som täcks med en filt och en slät duk. På golvet nedanför, framför strykbrädan väntar ett så kallat krockägg. Därefter kan tävlingen börja och varje familjemedlem ska rulla ner ett antal ägg för strykbrädan och krocka med krockägget. På så vis samlar var och en poäng.

– Det är verkligen inte lätt att rulla ägg, vi brukar göra två eller tre varv. Vi har alltid fina priser som choklad till exempel, säger Tina.

Världen öppnade sig

Tina bor på Södermalm sedan många år tillbaka och har två vuxna döttrar. När flickorna var små besökte de kyrkan vid de stora högtiderna. Tinas personliga relation till kyrkan och hennes tro har sett olika ut genom hela livet.

– Min farmor och farfar var medlemmar i Baptistkyrkan så jag följde med farmor till kyrkan när jag var liten. Hemma hos farmor och farfar bad vi alltid bordsbön. Jag har alltid reflekterat över min tro, säger Tina.

Hon blickar tillbaka till sin första nattvard som var i samband med konfirmationen som tonåring.

– Jag ville väldigt gärna, men jag kunde verkligen inte tro på varken Gud eller Jesus då, säger Tina. Åren efter konfirmationen följdes av några år på en internationell internatskola i England. Varje söndag var det gudstjänst i kyrkan och hon bad bordsbön vid varje måltid.

– Jag brottades verkligen med min tro under tonåren och gav så smått upp. På skolan fick jag ta del av många olika traditioner och högtider från olika religioner. För mig öppnade sig hela världen och jag har burit med mig det som en rikedom hela livet, säger Tina.

Ljuset segrar

För några år sedan valde Tina att ta en paus i yrkeslivet. Hon fick tipset att söka till Svenska kyrkans grundkurs i Sigtuna och kom in.

– Kursen och kontakten med kyrkan var på många sätt helande för mig. Jag försonades med mig själv efter en tuff tid på min förra arbetsplats, och en svår separation. Jag fick möjlighet att förlåta mig själv och återuppstå igen som människa, säger Tina.

Tina besökte en skärtorsdagsmässa i Storkyrkan för några år sedan där altarskåpet från 1600-talet symboliskt stängs under mässan, alla ljus släcks ner och kyrksalen blir mörk.

– Just så kan livet kännas ibland. Nattens pärla i Frälsarkransen påminner om känslan att inte betyda något. Jag tycker det är en mycket kraftfull symbolik i skärtorsdagen med övergången till långfredagen och människans mörkaste brottningar med existensen, säger Tina.

På påskdagen öppnas altarskåpet igen, ljuset kommer tillbaka och visar att livet segrar över döden.

– När man levt länge som jag, gått igenom svåra perioder i livet då blir påsken en påminnelse om att ljuset segrar. Vi som individer kan återuppstå igen. På påskdagen kan jag släppa det tunga jag bär på som människa, säger Tina.

Återuppstår efter vintern

Tinas menar att hennes familj i dag är i rörelse och att traditionerna och högtiderna har förändrats sedan hennes flickor var små. Personligen har hon fördjupat sin syn på glädjen över påsken och sin kristna syn.

– Jag har tonat ner allt enormt mycket kring högtiderna. Förr hade jag väldigt mycket påskpynt till exempel. Nu har jag kanske ett påskris, och dukar fint vid måltiderna. Jag bjuder alltid in vänner tillsammans med familjen vid högtider. Jag tycker inte att någon ska behöva sitta ensam om man inte vill, säger Tina.

Hon tittar ut över Albysjön och de gamla lindarna och lönnträden. Nu är allt snötäckt.

– Vi brukar ta promenader här. Det är en väldigt vacker miljö här nere vid sjön. Snart kommer påsken med ljuset och jag ser fram emot våren och färgerna. På ett sätt återuppstår jag igen som efter den långa mörka vintern, säger Tina.