Matt 15:21-28
Den fula ankungen utmanar hela ankgården och alla de andra djuren genom sin blotta existens, för att den inte är som dem förväntar sig. Den tillhör inte de kända sortens fåglar som gårdens djur känner igen. Den blir hånad för att den är annorlunda och utmanar vad det är att vara anka. HC Andersen har skrivit Sagan om den fula ankungen. HC Andersen tänker sig att han är en svan men att ingen ser det. Han blir självömkande. Men problemet är ju egentligen att gårdens djur inte tar emot ankungen som den är.
Men plötsligt slår det mig att det går att se på det på ett helt annat sätt – att den fula ankungen faktiskt utmanar dem allihop. Att svanen istället för att vara en yttre gestalt kan vara något som händer inom oss. Att det finns en trons svan – att vi kan få vingar.
Det finns människor som tvingar oss att kämpa med oss själva. Som tvingar oss att tänka efter. Som kan vara på gränsen till outhärdliga för att de inte lämnar oss ifred. Som knackar på vårt hjärta och på vår tanke. Kanske en del av dem faktiskt är sända av Gud för att vi ska lära oss något för att vår tro ska växa och vidgas? Vem irriterar dig? Vem utmanar din tanke om vad en människa ska vara genom sin blotta uppenbarelse?
Den kananeiska kvinnan utmanar Jesus och får honom att vidga sitt perspektiv. Frälsningen gäller alla, inte bara hans eget folk.
Det är inte konstigt att Jesus svarar som han gör. Jesus är jude. Han är född in i ett land och ett språk, kulturen är hans hemkänsla. Det judiska folkets berättelser är Jesu berättelser, liksom folkets historia är hans egen. Jesus är inte en naturlös och kulturlös människa. Nej, Gud blir i Jesus verkligen människa, just genom att Jesus tillhör ett folk – det judiska, är jude så är han hela mänsklighetens. Gud blir verkligen ett med oss och då innebär det att tillhöra en kultur, ett folk – det gör varje människa.
Gud blir verkligen människa och inte en idé om att vara människa var som helst. Så är det med oss alla. Vi kommer någonstans ifrån och behöver känna oss hemma någon stans i världen. Sedan kan den hemkänslan vara väldigt olika från människa till människa.
Och jag tror inte vi ska se det som en utmaning av kvinnans tro, det vore cyniskt. Jesus menar det han säger.
Det räcker med hennes dagliga utmaningar, hon har en sjuk dotter som hon ständigt oroar sig för. Jesus är inte cyniskt, utan tillhör en kultur.
Men ändå har jag svårt för hans svar. Vad menar du Jesus?
Skulle inte hon behöva din hjälp? Är du inte hård och kärlekslös i ditt svar? Är det så att du måste lämna din kulturs förhållningssätt och göra något nytt?
Jag kan tänka att det är så att Jesus lär sig något på vägen. Är det så att uppdraget han får är vidare än vad hans ramar från början säger? Är Gud i rörelse?
Kvinnan lämnar inte Jesus ifred. Hon ger inte upp. Hon är modig och driftig. Det tillhör inte den tidens kvinnoroll och hennes folks position i samhället att vara påstridig. Men hon ger sig inte. Hon går rätt in i skammen - att inte vara av rätt sort och strider för sin dotter. Hon ger inte upp hoppet. Hon tror.
Jesus blir tagen av hennes tro. Kvinnan kämpar med Jesus och vinner välsignelse.
Jag misstänker att vi är många som känner till vargtimmen. Den där tiden på natten när oron håller dig eller mig vakna, då och då, kanske ofta, och sömnen inte vill infinna sig. När välsignelsen känns långt borta och tankarna mal. När vi befinner oss i Jakobs kamp. När hoppet är något vi måste kämpa för att behålla, när tilliten vilar på en skör tråd och modet sviktar. Just där i mörkret så finns Gud och frågar efter ditt och mitt namn. Frågar efter vem du och jag är.
Kan det vara möjligt att få se på en tid av kämpande med tron, i tron som en tid av växt? Att natten i livet kan få bära med sig välsignelse? Det jag vill säga handlar inte om att försöka göra om svåra perioder till något som går att släta över eller förenkla. Det är inget glättigt evangelium jag vill räcka som slätar över det svåra.
Men att det finns en röst genom allt som vill nå oss, som inte ger upp, som brottas med oss i natten, i mörkret och vill vår välsignelse. Att det kommer en gryning med välsignelse?
Lärjungarna står inte ut med kvinnan. Hon är ju skamlig med allt sitt skrikande. Kan du inte ta bort henne så vi slipper se henne? Nog känns den här reaktionen igen. Kan ni inte ta bort henne så vi slipper se henne? Tänk så många människor med någon form av funktionshinder som blivit betraktade så genom historien i Sverige och överallt i världen. Människor med Downs syndrom som gömts undan för att de var en skam för familjen eller samhället. Människor som inte har fått vara människa bland människor, utan utanför, marginaliserade.
Vilka av oss är det som göms undan idag, vilka av oss anses som skamliga?
Lärjungarna blir utmanade de också – att ta in den som inte är som de själva, den som inte är som jag. Den andra. De utmanas.
Det som lärjungarna inte förstår och oftast också vi inte förstår är att hennes nödskrik är en bön. Att en människa är en bön när hon är helt i sig själv. Att den kananeiska kvinnan är en förbön för dem att de ska gripas av barmhärtighet, att deras hjärtan inte ska stelna utan öppnas. Vem är en förbön för dig och mig? Eller kanske du eller jag är en förbön för någon?
Det finns en bön i varje möte mellan oss som människor, en bön om en tro som inte ger upp, en modig tro som vågar öppna sig för den okända, för den som inte är som jag. En tro som spränger gränser, inte skapar fler. En tro som blir barmhärtighet i ord och handling. En tro som dristar sig att hoppas bortom det som anses möjligt.
Kvinnan är inte en medmänniska för lärjungarna utan ett objekt. De skjuter henne ifrån sig, som man kan göra med dem som inte angår en, angår mig eller dig. Men Jesus ser hennes styrka, ser hennes längtan och då är hon inte ett objekt utan en människa i sin egen rätt.
Det är lätt att hela tiden läsa evangeliet från den starka människans perspektiv, som blir förnärmad för att den inte skulle få av brödet från bordet. Men evangeliet är till för oss alla, även dem av oss som inte når upp till bordet, som inte orkar sträcka sig upp. Så räcker Jesus sig själv till oss – allra längst ned där ingen av oss vill befinna sig – där faller Jesus ned och blir vårt bröd, vårt hopp, vår näring, vår hälsa. Även för den som känner sig som den fula ankungen. Amen.
Lotta Miller/präst
