Vi vågar ta steget!
Det krävdes både en hel del mod och styrka att våga bryta upp från det trygga livet där hemma för snart sex år sedan, och bege sig ut i det okända och annorlunda. Det som gav mig styrka för att våga bryta loss var tanken på hur mycket mer i livet det var att utforska än livet där hemma.
När vi fick barn började jag fundera mer på livet, och hur jag önskade att leva det. Det var en stressig vardag med små barn, utan större flexibilitet. Stora utsvängningar i vardagen var det inte utrymme för. Det gick i det samma dag ut och dag in. Inget nytt. Inga förändringar. Ingen spänning. Vi kände både två att vi hade behov för en paus från tillvaron där hemma. Vår största styrka låg nog i längtan efter ett liv med mer fokus på familjen, mer tid till oss själva och varandra som makar. Och spänning! Spänningen att få uppleva något nytt.
Våren 2011 dök plötsligt en jobbmöjlighet upp för Ronald, i Nepal. Det var ett nervpirrande beslut som togs; att med små barn byta ut det trygga livet i Norge, mot ett ovisst liv i ett främmande land. Utmaningarna och frustrationerna i det nya landet blev många i starten, för hela familjen, på olika sätt. Men det byggde oss starka. Varje gång vi mötte motgång gick vi en aning starkare ut ur situationen. Ganska snart fick vi det livet vi länge drömt om: ett harmoniskt familjeliv med mer tid för varandra. Livskvaliten ökade, något som gjorde oss ännu starkare att komma igenom motgångar som dök upp.
Tillbaka till Norge
Efter fyra år i Asien flyttade vi i 2015 tillbaka till Norge och bodde där ett år, innan vi flyttade vidare till Albanien i fjor. Där i Norge, vårt hemland, väntade nya utmaningar. Aldrig hade vi väl trott att det mer än någonsin skulle behövas så mycket styrka att flytta hem igen! Hem till det livet vi så väl kände till. Inget nytt och okänt. Men vi hade förändrats och det märktes tydligt när vi kom tillbaka till Norge. Vi var inte de personer vi var innan vi lämnat Norge. Vi kände oss ”annor-
lunda”. Annorlunda på ett sätt som kanske inte riktigt ”passade in” i det norska samhället.
Mot nya äventyr
Efter ett år i Norge fick vi så chansen att flytta ut igen, till Albanien, och vi tog den. Denna gång var det enklare att flytta. Vi visste mer om vilket typ av liv vi skulle komma till, och dessutom var det denna gång inte så långt bort från familj och vänner.
Vi är nu inne på vårt femte år i utlandet, och vi är ännu inte riktigt färdiga med vårt äventyr. Vi är heller inte riktigt redo för att bygga vidare på livet vi tidigare hade i Norge, som vi tog en paus ifrån. Det är frestande att förbli i utlandet när vi ser hur fantastiskt berikande det är för både oss vuxna och för barnen, att få se och uppleva en del av världen utanför Norge.
Både glädjestunder, lycka, men också frustration har varit många under åren. Problem som dyker upp hanterar vi annorlunda i dag än tidigare. Lycka och glädje tar vi bättre vara på och uppskattar på ett helt annat sätt än tidigare. Dessutom så känner både Ronald och jag att vår tid i utlandet har varit och fortfarande är ett väldigt fint sätt att bli känd med olika kulturer, språk och religioner. Att barnen har växt upp i en mångkulturell miljö, kan kommunicera med andra barn, på olika språk, det är också något de kan ta med sig vidare i livet och ha stor nytta av i framtiden.
Text & bild: Catarina Storhammar