Text: Matt 16:21-23
Prövningens stund kommer nog aldrig när du och jag är redo för den, trots att vi kanske tror att vi är det. Och kanske inte alls så som vi hade tänkt. Plötsligt slår den till och livets sätts på sin spets.
Kain hade inte tänkt att offergåvan skulle bli den glödheta punkten där allt ställdes på sin spets – där hatet välde fram och skammen glödde så het.
Petrus hade inte tänkt sig att hans välvilja skulle bli den brinnande punkt där allt står på spel och hans flykt undan det nödvändiga skulle bli så synlig.
Känner du igen den här punkten? Den där stunden eller perioden när allt ställs på sin spets och känslorna väller fram? Känslor som handlar om att känna sig ratad, bortvald, kränkt eller trampad på. Inga enkla känslor och inga enkla val – vad ska jag göra? Det är där prövningens stund kommer.
Kain har offrat och gjort allt han har kunnat – och så duger det inte! Skammen över att vara bortvald och fel väller över honom. Det är svåra känslor att hantera. Det är en väldig kraft i dem. En kraft som vi inte alltid är medvetna om.
Och där finns brytpunkten! Vi kan inte bestämma vad vi ska känna och inte heller moralisera över våra egna eller andras känslor. Det leder ingenstans. Men frågan är: Vad gör vi sedan?
Här finns ett mellanrum – ibland väldigt kort i tid räknat, men ibland litet längre – Vad gör du och jag?
Kain låter avundsjukan ta över, den egna skammen som riktar sig ut mot hans bror Abel, istället för att han möter sin egen skam, känslan av att vara ratad.
Abel har inte avvisat Kain, inte tryckt ned honom. Abel har fått det Kain så hett åtrår och vill ha – bejakelsen och bekräftelsen.
Så stark är kraften i Kains skam att han dödar sin bror. Han förintar honom som fått det han så gärna ville ha. Försvinner skammen? Nej – den ökar och till den läggs också skulden.
Nog är detta en prövningens stund i allra högsta grad!
Utmaningen är ju – vad gör jag med min skam och mitt hat?
Det är inte så ofta, tack och lov som utfallet blir så våldsamt, men skam och hat är tärande känslor som äter upp ditt och mitt inre och som kan förstöra våra relationer till varandra.
I boken Trollkarlen från övärlden – berättas om Ged som jagas av sitt eget mörker, eftersom det är fantasy så är det som ett mörkt väsen som hela tiden förföljer honom, han försöker fly undan det, men till slut så inser han att det är genom att istället börjar jaga skuggan och möta den som han kan övervinna den.
Genom att namnge skammen och mörkret så förlorar det makten över honom. Och Kristus Jesus har satt sig själv, sin egen kropp mellan oss och hatet. Han säger genom att ge sitt liv att tiden för hämnd är slut, genom sin död – delar han all vår smärta och all vår skam. Inför honom finns ingenting dolt och ingen oälskad människa.
Berättelsen om Kain och Abel tillhör de första mytiska kapitlen i 1 Mosebok – Kain och Abel har antagligen inte funnits, men känslorna och styrkan i dem – dem känner jag igen, kanske du också. Berättelsen är sann – för att den handlar om oss, om människan.
Petrus blir bryskt tillrättavisad av Jesus. Orden som Jesus använder är dem samma som han riktar till djävulen vid frestelsen i öknen.
Det är tuffa ord. ”Håll dig på sin plats Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”
Petri ord är en frestelse för Jesus – att välja fel väg, att slippa undan. Det låter så bra. Orden är förföriska och så nära det vi kan känna igen som det riktiga – och ändå är det inte det.
Det är riktigt fel. Jesus är tydlig.
Petrus vill inte höra vad Jesus säger – och här finns hans prövningens stund – att stanna kvar och lyssna.
Och jag kan känna igen det. En missriktad välvilja som gör att jag inte erkänner hur det verkligen är. I en önskan att livet inte skulle vara så hårt som det är, i en önskan att den andra människans upplevelse av det svåra inte ska vara sann, utan att jag ska kunna lägga den åt sidan. Så farligt kan det väl ändå inte vara. ”Men inte ska du vara ledsen” – istället för att fråga vad det handlar om – känner ni igen er?
Missriktad välvilja finns det på mer än ett ställe – som tar ifrån mig som människa min verklighet, som gör mig upplevelse eller min livsväg osynlig eller ogiltig.
Det finns många berättelser i vårt samhälle om hur en del av oss som patienter, klienter, pensionärer, sjukskrivna, flyktingar, nya svenskar – har blivit fråntagna vår verklighet, vår värdighet, vår väg – i missriktad välvilja.
Och så ont det gör, så mycket kraft det tar ifrån dem av oss som drabbas.
Jag kan känna igen mig både i den missriktade välviljan och i upplevelsen att ha blivit fråntagen min verklighet.
Det är första söndagen i fastan – och det innebär att vi befinner oss i eftertankens och avståendets tid. Söndagarnas texter visar på teman för eftertanke och självrannsakan, för reflektion och handlande i världen i solidaritet med alla som lider och är utsatta – här av oss och överallt i världen.
Det är en fördjupning av vår tro och förståelse av vem Jesus Kristus är, vad det innebär att han är Messias, förlossaren.