Text: Luk 18:31-43
Kan han inte bete sig som vanligt folk, ha lite hyfs och vara tyst. Sitta så där och störa den allmänna ordningen, han är i vägen – den blinde tiggaren i närheten av Jeriko eller var det Lund? Hans rop hörs över alla i folksamlingen. Han ropar: Jesus, Davids son förbarma dig över mig! Och när folket försöker tysta honom ropar han ännu högre: Davids son förbarma dig över mig!
Den rösten är omistlig för oss! Vi kan inte vara utan den, hur besvärlig den än är.
Den rösten är så central att den finns med i varenda högmässa hela året om – vi sjunger – Herre förbarma dig – minst 3 gånger.
Det är den blinde mannens rop vi stämmer in i.
Det är väl just det – att vi tror att vi är någon annan än mannen som sitter där och tigger/ropar, att vi är något annat och helt annorlunda.
Varje gudstjänst påminns vi om att vi är en enda mänsklighet och att det är ett enda bröd som vi delar. (Orden finns med i varje gång vi firar nattvard i kyrkan.)
Och det är ofta så jag/ vi gör – vi distanserar oss och vill gömma oss bakom anständigheten, vi skäms för det som är svagt och sårbart, det som är trasigt och som tär på vår stolthet, vi vill inte se det, vi vill inte se dem som påminner oss om det.
Vår svaghet och sårbarhet blir hotande i en situation, i ett samhälle där detta inte får plats och då placerar vi det gärna någon annan stans. Och det är starka krafter som är igång – krafter som vi måste vara vaksamma emot. Krafter som kan stöta ut en människa som syndabock, ett folk som syndabock eller alla som inte är som jag. Det kallas mobbing, främlingsfientlighet, rasism, förföljelse, folkmord.
De historiska exemplen är skakande, låt mig ta fram två citat.
"Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (...) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (..) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka."
”Judar och samer är inte svenskar.”
Det första är hämtat ur docent Bertil Lundmans text i Föreningen Heimdals årsbok 1939 s 26-27. Han var verksam vid Rasbiologiska institutet som fanns i Uppsala och Lund fram till 1958. Det andra är Björn Söder, 2 vice talman i Sveriges riksdag som tillhör SD.
Och jag tänker att varenda tiggare på våra gator, hur jobbigt det än är att se dem, är en förbön för oss att vi ska gripas av kärlek, att barmhärtigheten inte ska gå förlorad. Därför när vi sjunger/ ropar i vårt hjärta: Herre förbarma dig – så är det ett rop tillsammans med alla sårbara och utsatta människor på jorden, också vi själva. En bön om att Jesus Kristus ska ta oss till sitt hjärta. Är det så att vi tänker/ känner att det finns tiggare- människor som är bortom Guds kärleks gränser och som vi inte vill ha in i kyrkan, som inte ska störa Gud? Eller egentligen oss själva?
När Jesus säger till lärjungarna: ”Nu går vi upp till Jerusalem och profeternas ord ska gå i uppfyllelse.” Så känner han igen ett mönster, han ser vägen som han måste gå för att förändringen, förvandlingen, uppståndelsen, det nya ska ske.
Lärjungarna vill inte se det, de sluter ögonen, öronen, hjärtat – och nog kan jag känna igen mig i det. Att det är svårt att ta till mig att förändringen är på gång, att krisen är här och jag måste in i den för att komma igenom den. Det kan väcka min oro och min ångest rentav. Och det måste talas klarspråk, krisen måste få röst och språk. Ludvig Jönsson berättar i en predikan om hur en gammal kvinna på sjukhemmet våndades och hade mycket ångest – när han lutade sig fram viskade hon: Getsemane. Hon hade ett språk för sin kris, för sin oro, sin belägenhet som gav henne styrka och en väg till förändringen, genom krisen, genom nöden och döden.
Det finns många sammanhang och kriser där vi är tysta och inte talar om det svåra, vi blir medberoende, vi blir medskyldiga till det som sker – inte minst kan alkoholister och deras familjer berätta om hur medberoende gör att alla undviker att tala om det som faktiskt sker och som är det stora problemet och därmed förlorar möjligheten att verkligen lösa problemet. Det finns ”en flodhäst i vardagsrummet” som ingen vill prata om. Och det gäller inte bara missbruk, det finns mycket annat som kan uppta platsen i våra liv.
Det är stort när Jesus säger till den blinde: Vad vill du att jag ska göra för dig? Jesus frågar efter den blinde mannens röst och vilja. Det finns en stor kärlek och respekt hos Jesus, han tar inte hand om mannens blindhet, utan frågar honom, han måste själv formulera sitt problem och kännas vid det.
Vad skulle du och jag svara om Jesus ställde frågan till dig? Vad vill du att jag ska göra för dig? Törs jag/du stå för det som är den verkliga djupa nöden i mitt liv/ditt liv? Är det tillåtet för dig att formulera din nöd, eller har du lärt dig att gömma den? Är det verkligt blödande djupa såret i mitt/ ditt liv något som du/jag inte vill kännas vid? Inte vill formulera? När vi sjunger och ropar: ”Herre förbarma dig” så öppnar gudstjänsten ett rum för dig och mig där vi får blotta vårt hjärta, blotta vår nöd. Och vi blir bemötta med den djupast kärlek och respekt, en oreserverad kärlek som ger oss möjlighet att uttrycka hur det verkligen är.
Det räcker inte att uttrycka nöden, vi behöver också få ett svar – det är då det händer något. Jesus svarar den blinde. Han talar inte om hans blindhet utan rätt in i den. Vi utreder och förklarar i vårt samhälle, ibland kanske så mycket att vi glömmer bort att det är ett svar som behövs, något som möter den som ropar. Först när något av skapande kraft förs in i vår nöd så sker befrielse. Den erfarenheten finns i bikten – skulden nämns vid namn och befrielsen förmedlas i tilltalet, Dina synder är dig förlåtna.
Jesus skapande kraft berör mannen och han kan se. Undret sker. Mannens rop blir hört och han får ett svar. Jesus skapande kraft vill beröra dig och mig. Så låt oss ropa!
Det finns ett samband mellan undret vid vägkanten och det som Jesus försökt förklara på vägen upp mot Jerusalem. Jesus var beredd att gå till den yttersta punkten. Lärjungarna förstod inte vad han menade. De ville säga emot honom, men Jesus gick hela vägen ända fram genom lidande och död – till den tredje dagen. Den som är beredd att gå till den yttersta punkten vet att undret och upprättelsen alltid väntar. Kärleken går alltid i beredda gärningar. Det händer vid vägkanten där vi minst anar det. Gud är där. Gud är här – vid din och min vägkant. Amen
Lotta Miller/präst
